Vet inte vad jag ska säga. 

Ett år, så länge har aldrig någon stått ut med mig innan. Och det känns fortfarande som att jag lärde känna den här gubben alldeles nyss och föll för honom. Så är det ju förstås inte, nu bor vi ju ihop och grejer. Ändå finns den där nykära fnittrigheten där när jag vaknar bredvid honom. Ändå kan jag stå i timmar och göra mig fin för att träffa honom. 

Men ibland kan jag ändå känna att det har gått ett år. Vi har gått igenom mycket: sorg, sjukdomsbesked, fester, förlorade vänner men framförallt skratt. Det finns nog ingen jag kan vara så löjlig med och ändå veta att han kommer vara värre. 

Nu börjar ett nytt kapitel i våra liv, ett kapitel tillsammans, på riktigt. Och jag känner att vad livet än kastar på mig kommer jag fixa det och gör jag inte det finns alltid Daniel där och pusslar ihop mig igen. Som bara han kan. 

Jag mötte Daniel
(Melodi: Jag mötte Lassie)

 

Det gick nog inte riktigt som vi hade tänkt.
Den där första gången vi träffades, hemma hos mig ute i skogen. Ett mycket fint rött bondhus omgivet av åkrar och sjöar. Jag hämtade dig på stationen efter mina dubbla jobbpass. Nervös, alltid så nervös över att träffa människor jag interagerat med på internet. Min första tanke var att du var så otroligt vacker. Välskapt, rörde dig som att ingenting i världen kunde få dig att falla. Bilderna ljög när de visade dig som en medelmåtta för det var du sannerligen långt ifrån. Jag satt på bakluckan på min sedan. Märkte precis något ögonblick innan ditt tåg kom att jag hade på mig militärshortsen. Som av en ren slump.

Det gick nog inte riktigt som vi hade tänkt.

Du ville ligga men fick inte det. Jag skulle inte bli kär men blev det ändå.
Du, en man på stadiga 28 år, yrkesmilitär som visste hur man skulle föra sig.
Jag, en tös på 19 vårar, stressad butiksarbetare som försöker spela alldeles för nonchalant. - Just för att inte falla.

Men inte lyckades jag, inte ett ögonblick.

 

Det var när du stod på den nedsänkta tröskeln från hallen in till köket och tittade på mig. Eller snarare i mig, det var som att dina ögon inte såg in i mina ögon utan använde dem som ett fönster för att se djupare än så. Det kändes som att du letade efter något, ett tecken, en känsla. Tiden tycktes stå helt still tills jag stängde mina ögon till fönster och vände mig för att titta in i kylskåpet. Men trots den kyliga brisen som kom från kylskåpet kände jag mig plötsligt väldigt lugn, varm och harmonisk. Trots att jag stressat mig igenom två jobb bara någon timme tidigare. Det var någon med dina ögon och din blick.

 

Det föll sig liksom helt naturligt trots att jag inte träffat dig mer än en timme någonsin. Den timmen som precis passerat obemärkt medan mina ögon bedömde, genomskådade och drog slutsatser om dig. Men det föll sig ändå naturligt att du skulle lägga din arm om mina axlar just där på vår ojämna altan en varm juli-natt. Det kändes enkelt, rätt och bra. Det kändes som vi gjort så i flera år, suttit på vår ojämna altan flera somrar. Egentligen var det bara några minuter, några jävligt bra minuter.

 

 

Vad skulle jag gjort utan musiken?

I början av november var jag hos dalmasen och laddade om batterierna och förblev stressfri (i alla fall för ett tag). Novemberkastade sig även på mig med mer helgjobb, ett öppethus och såklart warm-up:en inför den årliga konserten som skulle närma sig. Här agerade jag kamera man i en liveklippning av hela konserten, det var så otroligt roligt och lärorikt må jag säga. Under denna månad hann jag även med att vara på ett bankmöte, ett informationsmöte och en julmarknad - allt för företaget. Sen hände något av de största på hela året, jag drog på Lillasysters spelning i Falkenberg. Efteråt kramade jag hela gänget och fick de att signera min tshirt, rakt över brösten - precis som det ska vara! Hade väntat på den dagen i fyra år så headbanget (som senare gjorde att jag fick hålla mitt huvud uppe med händerna) var otroligt känsloladdat och intensivt men det var i vanlig ordning värt det. Jag hann även gå på diverse studentmössemöten och dessutom bestämma över ett företag.

December började med att jag fick be min pappa att skjutsa mig till jobbet, andra gången någonsin. Sju minus grader iförd termobyxor i en hastighet på dryga 70 km/h hoppas jag att ingen ska behöva utsätta sig för. Kylan var påtaglig och pappa snäll. Under samma vecka som jag jobba på gekås för sista gången för detta året så var jag även modell för ett annat ungt företagande, nämligen Sugarsin UF som inriktar sig på alternativa kläder. Där och då insåg jag att jag inte trivs i smink men det var allt en spännande upplevelse! Jag firade även min käre vän Theo den veckan och fick höra något jag aldrig i mitt liv skulle komma att tro på - men det ska inte nämnas här. Den 9 december var det också den sista tomteprommenaden (en tipsprommenad med jultema) någonsin i en närliggande by. Detta var en tradition som hållt i sig sedan pappa var 15 år - otroligt länge med andra ord! Så med en tår i ögat vann jag hem en transformer och tog sista tuggan av lussekatten. Vi höll även vårt allra första barnkalas med företaget och för att döma av barnens reaktion så gick det riktigt bra. Vi kände att vi behövde det där för att kunna ta nya och motiverade tag i vårt arbete. Sen körde jag även Polaris Sportsman (en fyrhjuling alltså) för första gången på flera år, den nostalgin och de blåmärkena efter att åkt snowracer efter var inte nådiga - men återigen helt klart värt det. Filmteamet på skolan hann även med en livesänd produktion i form av Mobilob där jag agerade kamerariggare samt programledare. Kanske inte den mest uppskattade livesändningen men så otroligt rolig att skapa! Skolåret 2012 avslutades med att jag missade julavslutningen p.g.a ett tandläkarbesök men det spelade ingen roll för veckan som kom bjöd på julafton, mellandagsrea och älsklingen. Och för att säga det själv slutade året otroligt bra genom att skåla (med chips) med frugan och ge pojkvännen en fet nyårskyss.

Eftersom det gjorde otroligt ont att fastna med piercingen i gafflen såg jag närmast handikappad ut när jag åt under den första veckan av september men vad gjorde det? Under september drog jag med ett gäng kompisar för att titta på Kapten röd på Liseberg. Och åkte vilse med en spårvagn. När det stod "Nästa: Mölndal" valde vi att hoppa av och ta samma spårvagn fast åt andra hållet. Trots det kom vi bara några minuter efter konserten har börjat och vi fick tillochmed en bra plats mitt i folksamlingen. Det nya schemat i skolan var inget jag klagade på direkt, matten var nu borta ur leken vilket i sig kändes fantastiskt men att vi även var lediga alla onsdagar satt ju inte helt fel det heller. Men det var i september som jag började ta på mig för mycket grejor. Tillexempel gick jag med i elevkåren där jag blev utnämnd till sekreterare. Inte särskilt prestigefylld roll kanske men det var ju roligt, till en början. Nu flyttade även dalmasen ner till mig och började på min skola vilket visade sig bli kortvarigt men något av det bästa som hänt vårat förhållande. Jag var numera helgarbetare på gekås samtidigt som min kära rektor utnämnde mig till underambassadör i skolan. Detta visade sig vara mycket mer tidskrävande än man kunde tro. Men trots mitt hyfsat fullspäckade schema hann jag på något vis gå på den första spelningen och signeringen av Stiftelsens nyaste skiva "Ljungaverk". Och jag grät nästa när jag kramade dem, för det var minst lika vackert som jag föreställde mig.

I oktober skulle vi starta eget UF-företag och därför åkte vi på en kickoff i Kungsbacka och lyssnade på diverse företagare. Där fanns ett gyllene tillfälle för att marknadsföra sitt företag för några hundra personer, vilket jag naturligvis tog och stod därför och berättade om vårat företag i snabba drag på under 30 sekunder. Otroligt fort kan det låta men ändå tycker jag att det gick i lagom hastighet. Sen var det en friluftsdag som jag faktiskt tyckte om, den innebar att vi skulle gå 1,1 mil. I mina ögon var det ingenting eftersom jag alltid går några kilometer om dagen. Och sist i mål var jag verkligen inte. Jag hann även vara med på ett öppet hus på skolan samt kolla på när en av mina barndomskamrater agerade trubadur på en lokal pizzeria. Om jag tidigare varit stressad var det inget emot det jag kände under oktober. Jag var numera sekreterare i elevkåren, elevambassadör, VD i Multitaskers UF, stundentmösseansvarig och utöver det ville min kära rektor (hoppas ni kan urläsa ironin i "kära") att jag skulle vara med på ett skolinspektionsmöte. Om det hände något på skolan så hade jag antagligen varit med och bestämt det. För jag var tamigfan överallt denna månaden. Och inte nog med det så flyttade min dalmas tillbaka till Dalarna i början av denna månaden vilket gjorde att jag hade svårt att slappna av under hela månaden.

Bara veckan efter, i juli, kom killen från Dalarna ner och gjorde mig sällskap i mitt halvfärdiga rum medan jag gick på information för nyanställda samt började jobba. Ändå hann vi med både Liseberg och bio vilket var några av de finaste minnen jag har med honom. Dock får vi inte glömma att vi var i Varberg och kollade på bilar under Wheels and Wings. Efter ett bad och nätter av otroligt mysiga samtal åkte han hem till sitt och jag fick inleda en månad av konstant arbete. Inte mig emot faktiskt. Men på något otroligt sätt hann jag ändå med att gå på utomhusfarsen Campa i klaveret i Falkenberg samt ha ett eget lag på byakampen i min uppväxt ort. Den månaden slutade med att min kompis var inlindad i en pappersduk när vi skulle städa under byakampsfesten. Det var faktiskt en otroligt bra månad.

Sen fick jag välkomna augusti varesig jag ville eller inte. Det jag inte visste då var att jag under denna månaden skulle hinna kolla på tre olika boende, få nyckel till ett av dem, vara på musikfest i en närliggande by, gå på marknad och köpa till mig diverse colasaker till min fortfarande växande colasamling, köra gokart mot min familj och inte komma sist (otroligt!), gå på en personalfest och åka till Danmark. Det där med Danmark var en skön spontan grej som jag, min yngste bror och mamma fick för oss att göra. Vi bokade ett hotell i Grenå och tog färjan från Varberg och över. Detta var dock kanske inte det bästa vi gjort då hotellet inte alls låg i närheten av färjan. Efter några timmars letade och vägvisande kom vi slutligen fram till ett hotell där vi direkt tiggde till oss middag och mer sprit på hotellet! Det var en trivsam och minnesvärd resa trots att jag tidigt morgonen därpå vaknade av att en skön dansk öppna vår dörr, skrek UNDSKYLD och försvann igen. Dagen innan jag skulle fira min pappas 49årsdag piercade jag läppen. Jag hade tjatat om det i över fyra år så det kan knappast ha kommit som en överraskning till min far eller mor.

I maj märkte man direkt att sommaren nalkades, en festival betades av samtidigt som jag jobbade (något som var extra minnesvärt denna festival var att sovsäcken hade frost på insidan när vi under småtimmarna närmade oss husvagnen), min kusin tog konfirmationen och i vanlig ordning höll jag på att somna med ansiktet mot psalmboken. Det uppskattades inte så starkt av min otroligt kristne farmor som satt längst ut på samma rad. Ännu en bok av Ozzy Osbourne släpptes vilken jag inte direkt var sen på att köpa och sträckläsa. Sen var det den årliga konserten på skolan som slutade med att jag och två kompisar satt på willys parkeringen till förbannat sent på natten. Hur jag kom upp i tid till skolan dagen efter är för mig fortfarande en gåta. Under maj försökte jag mig även på att smyga in på en krog då ett av mina favoritband spelade där men tyvärr utan framgång. Sen kom morsdag/min födelsedag som jag jobbade bort med att sälja stora hamburgermålet till halvfeta norrmän.

Sen kom juni och ett otroligt trevligt besked från gekås, jag hade fått ett mer välbetalt jobb med bättre vilkor. Och det bästa av allt, det var på livsmedelsavdelningen. Jag har aldrig hört någon snacka skit om någon annan på livsmedelesavdelningen, alla verkade trivas bra där. Vilket jag senare också skulle göra. Direkt efter det telefonsamtalet ringde jag till Rasta och sa upp mig. Visserligen skulle jag jobba en otroligt onödig lördag till men det var min absolut sista dag på Rasta. Jag skulle aldrig mer behöva sopa fimpar under ketchupvagnen och det kändes så otroligt bra. Här tog även några av mina bästa barndomskamrater studenten. Det var otroligt läskigt att se, jag ville knappt hålla ögonen öppna. I mina ögon var de fortfarande runt tio år och badade med mig på utomhusbadet i Ätran. Men nej, nu stod det på balavagnarna och hoppade som aldrig förr och skulle snart lämna vår trygga hemkommun för att plugga norröver. Men det visste jag ju inte där i regnet. Medan studenterna och festivalerna började hopa sig åkte jag och några vänner till Göteborg för årets första utomhuskonsert, Björn Rosenström och de jävla bandet. Trots att Björn hade fått en för liten scen för sitt ändamål gick konserten fint och alla i publiken sjöng med på de låtar som spelades. Tillochmed några av de nyaste som släppts bara någon vecka tidigare. Sen renoverade jag mitt rum innan jag drog till Borlänge en vecka och var med om diverse underbara konserter, nästan dödligt fulla människor och blixtnedslag som orskade personskada i plural. Under denna veckan hann jag även bli kär i en kille från Dalarna samt mista känslen i mina stortår. (Som jag förövrigt får tillbaka med jämna mellanrum).

Mars var en månad som jag anser bara flöt förbi, nog kollade jag på sveriges bästa nyårsrevy, firade min bror och min mamma men något mer spektakulärt hände inte. Förutom att Gekås i Ullared ringde in mig och berättade att min cv visst hade varit intressant och att jag nu var välkommen på en intervju. Med glädje drämde jag västkustsalladen i fritösen och sa att jag kommer så fort jag får möjlighet.

Sagt och gjort, den 3 april 2012 åkte jag till gekås portar för att invänta en intervju. Jag svarade rakt och ärligt på var jag kunde tänka mig att jobba:

"Varsomhelst utom lek och barnkläder"

"Varför inte där?"

"Äh... jag tycker verkligen inte om barn."

Många gånger under de kommande veckorna trodde jag att jag aldrig skulle få jobbet eftersom jag just gjort klart att jag inte gillar en stor del av gekås kunder. Men det kom att resultera sig på ett annat sätt än jag förväntat mig. Under tiden jag gick och oroade mig för svaret från gekås åkte jag och mamma och en del av hennes kompisar till danmark med tåg över dagen. Då gjorde en krögare klart för oss att man visst måste vara 18 år för att få vara med och leka. Men söta som våra föräldrar är köpte det cider till "sig själva" som vi senare drack upp. De nästföljande veckorna fylldes av jobb och nationella proven, jag gick trots allt i ettan på gymnasiet så jag fick stå ut med alla dess påhitt om vad som ska utföras innan sommarlovet. Någon gång under våren var jag och min mor och kollade på VM-kvalet i herrhandboll i Göteborg. Jag minns tydligt hur makedonien hade hyrt en hel läktarsektion bara till dem, vilket de troligtvis ångrade senare när Sverige körde över dem och alla de andra länderna.

I början av 2012 jobbade jag fortfarande på Rasta i Ullared. Jag gjorde allt mellan att blanda mos till att svabba golven. Det var inget högbetalt jobb men det var ett jobb. Jag drog in några tusenlappar på det varje månad och det räckte precis till att fika på stan några gånger och köpa lite mat. Jag kan väl aldrig direkt påstå att jag älskade mitt arbete men ändå fann jag en tjusning i att stå i luckan och sälja varmkorv, det var något fint med att ta hand om kund efter kund och se hur kön ringlade längre och längre bort. Det satte en viss press på en och man var tvungen att hänga med i svängarna för att effektiv. Inte visste jag då, i början av året att detta skulle bli det sista året jag jobbar just där.

Under denna tiden bodde jag även i ett kollektiv med en nynazist från Mellerud, en enbent från gnällbältet och en modeintresserad skånska. Allt under ett och samma tak. Då den enbente och nynazisten brukade hamna i luven på varandra men ändå skulle vara kompisar fanns det otroligt många intressanta diskussioner att lyssna på om man bara ville. Något som nynazisten var väldigt noga med var att alltid hålla kontakten med det som återstod av hans familj, det och hålla det rent och snyggt runt sig vill säga. Därför sattes ett städschema upp på en av köksluckorna i vårat gemensamma kök. Det höll väl en vecka eller så, jag och den enbente var inte riktigt lika noga med att städa som de andra och därför fick spindelnätet i listerna och läskfläckarna på golvet vara kvar.

Varje gång jag, Henke och Erik hackade oss in på morfars urgamla windows 98 fanns endast denna låten och "Ullared". Fantastiska minnen!