Någon dag vill jag ge ut en bok

Jag mötte Daniel
(Melodi: Jag mötte Lassie)

 

Det gick nog inte riktigt som vi hade tänkt.
Den där första gången vi träffades, hemma hos mig ute i skogen. Ett mycket fint rött bondhus omgivet av åkrar och sjöar. Jag hämtade dig på stationen efter mina dubbla jobbpass. Nervös, alltid så nervös över att träffa människor jag interagerat med på internet. Min första tanke var att du var så otroligt vacker. Välskapt, rörde dig som att ingenting i världen kunde få dig att falla. Bilderna ljög när de visade dig som en medelmåtta för det var du sannerligen långt ifrån. Jag satt på bakluckan på min sedan. Märkte precis något ögonblick innan ditt tåg kom att jag hade på mig militärshortsen. Som av en ren slump.


Det gick nog inte riktigt som vi hade tänkt.

Du ville ligga men fick inte det. Jag skulle inte bli kär men blev det ändå.
Du, en man på stadiga 28 år, yrkesmilitär som visste hur man skulle föra sig.
Jag, en tös på 19 vårar, stressad butiksarbetare som försöker spela alldeles för nonchalant. - Just för att inte falla.

Men inte lyckades jag, inte ett ögonblick.

 

Det var när du stod på den nedsänkta tröskeln från hallen in till köket och tittade på mig. Eller snarare i mig, det var som att dina ögon inte såg in i mina ögon utan använde dem som ett fönster för att se djupare än så. Det kändes som att du letade efter något, ett tecken, en känsla. Tiden tycktes stå helt still tills jag stängde mina ögon till fönster och vände mig för att titta in i kylskåpet. Men trots den kyliga brisen som kom från kylskåpet kände jag mig plötsligt väldigt lugn, varm och harmonisk. Trots att jag stressat mig igenom två jobb bara någon timme tidigare. Det var någon med dina ögon och din blick.

 

Det föll sig liksom helt naturligt trots att jag inte träffat dig mer än en timme någonsin. Den timmen som precis passerat obemärkt medan mina ögon bedömde, genomskådade och drog slutsatser om dig. Men det föll sig ändå naturligt att du skulle lägga din arm om mina axlar just där på vår ojämna altan en varm juli-natt. Det kändes enkelt, rätt och bra. Det kändes som vi gjort så i flera år, suttit på vår ojämna altan flera somrar. Egentligen var det bara några minuter, några jävligt bra minuter.


Kommentarer

Kommentera inlägget här nu:

Namn:
Ska jag minnas dig?

E-postadress:)

URL/Bloggadress alltså det jag måste kolla för att veta att du är seriös:

Kommentaren skriver du här:

Trackback
RSS 2.0