En minut från balkvällen

Jo, när vi var på nattklubben efteråt spelade dem "all the single ladies, all the single ladies, put your hands up" ja ni vet hur den går. Och jag rycktes med lite och sjöng och viftade med armarna. Precis när dem sjunger "if you like it then you should put a ring on it" tar Daniel min ring från högerhanden och sätter den på min vänsterhand. Dvs förlovningsfingret. Sen viskar han "du är inte singel älskling. Inte så länge jag för bestämma." 


Ett år med gubben min


Vet inte vad jag ska säga. 
Ett år, så länge har aldrig någon stått ut med mig innan. Och det känns fortfarande som att jag lärde känna den här gubben alldeles nyss och föll för honom. Så är det ju förstås inte, nu bor vi ju ihop och grejer. Ändå finns den där nykära fnittrigheten där när jag vaknar bredvid honom. Ändå kan jag stå i timmar och göra mig fin för att träffa honom. 

Men ibland kan jag ändå känna att det har gått ett år. Vi har gått igenom mycket: sorg, sjukdomsbesked, fester, förlorade vänner men framförallt skratt. Det finns nog ingen jag kan vara så löjlig med och ändå veta att han kommer vara värre. 

Nu börjar ett nytt kapitel i våra liv, ett kapitel tillsammans, på riktigt. Och jag känner att vad livet än kastar på mig kommer jag fixa det och gör jag inte det finns alltid Daniel där och pusslar ihop mig igen. Som bara han kan. 





Älskar dig, min Ölandsblomma. 


Helkär i den här killen fortfarande efter 8 månader.

Det handlar inte om vad som gör dig till en morgonmänniska. Utan vem.

 

Det som gör mig till en morgonmänniska är när jag ligger i din famn och smeker din rygg. Det är när du ler i sömnen när jag kryper intill. Det är hur du kan vakna med ett ryck, se att jag ligger utan täcke, kasta täcket över mig och sen nöjt somna om. Det är när jag säger att jag ska åka och du kysser mig överallt för att jag inte ska gå. Det är när du gör hela mitt hår till ett välplanerat trassel. Det är när jag får rita mönster på din rygg med mitt pekfinger i väntan på en morgonkyss.

 

 


Ge ut en bok var de ja

Så fridfullt ligger han där. På sidan med sin stora varma famn omfamnar han sin nakna flickvän i sömnen. Drar henne till sig och gör något som kan liknas vid en kyss på hennes panna. Till skillnad från honom är hon helt klarvaken. Hon tittar på hans vackra ansikte som visar sig i skenet från gatulampan. Gatulampan, staden och alla bilar lyser igenom hans lilla fönster som är så obetydligt att han inte ens har besvärat sig med att täcka över det med en filt som han gjort med det stora sovrumsfönstret. Vanligtvis avskyr hon det ständiga ljuset från gatan men just i detta nu är hon tacksam över hur gatulampan avslöjar alla hennes pojkväns fina anletsdrag. Hon skjuter ifrån sig honom lite för att kunna få en större bild av honom, den vackraste hon vet. Han vaknar till och öppnar ena ögat och kikar på henne. 
"Vad gör du?" Frågar han sömnigt medan han åter sluter ögonen och smakar löst på luften. 
"Jag tittar på dig." Svarar hon och drar fingrarna genom hans röda skägg. 
"Varför?" Han vrider lite på sig, försöker komma till ro igen. Drar henne till sig så att hon åter har ansiktet inborrat i hans bröstkorg, där hon mår som bäst. 
"För jag har aldrig varit med någon så vacker förrut" viskar hon, pussar honom på bröstet och somnar om. 

Någon dag vill jag ge ut en bok

Jag mötte Daniel
(Melodi: Jag mötte Lassie)

 

Det gick nog inte riktigt som vi hade tänkt.
Den där första gången vi träffades, hemma hos mig ute i skogen. Ett mycket fint rött bondhus omgivet av åkrar och sjöar. Jag hämtade dig på stationen efter mina dubbla jobbpass. Nervös, alltid så nervös över att träffa människor jag interagerat med på internet. Min första tanke var att du var så otroligt vacker. Välskapt, rörde dig som att ingenting i världen kunde få dig att falla. Bilderna ljög när de visade dig som en medelmåtta för det var du sannerligen långt ifrån. Jag satt på bakluckan på min sedan. Märkte precis något ögonblick innan ditt tåg kom att jag hade på mig militärshortsen. Som av en ren slump.


Det gick nog inte riktigt som vi hade tänkt.

Du ville ligga men fick inte det. Jag skulle inte bli kär men blev det ändå.
Du, en man på stadiga 28 år, yrkesmilitär som visste hur man skulle föra sig.
Jag, en tös på 19 vårar, stressad butiksarbetare som försöker spela alldeles för nonchalant. - Just för att inte falla.

Men inte lyckades jag, inte ett ögonblick.

 

Det var när du stod på den nedsänkta tröskeln från hallen in till köket och tittade på mig. Eller snarare i mig, det var som att dina ögon inte såg in i mina ögon utan använde dem som ett fönster för att se djupare än så. Det kändes som att du letade efter något, ett tecken, en känsla. Tiden tycktes stå helt still tills jag stängde mina ögon till fönster och vände mig för att titta in i kylskåpet. Men trots den kyliga brisen som kom från kylskåpet kände jag mig plötsligt väldigt lugn, varm och harmonisk. Trots att jag stressat mig igenom två jobb bara någon timme tidigare. Det var någon med dina ögon och din blick.

 

Det föll sig liksom helt naturligt trots att jag inte träffat dig mer än en timme någonsin. Den timmen som precis passerat obemärkt medan mina ögon bedömde, genomskådade och drog slutsatser om dig. Men det föll sig ändå naturligt att du skulle lägga din arm om mina axlar just där på vår ojämna altan en varm juli-natt. Det kändes enkelt, rätt och bra. Det kändes som vi gjort så i flera år, suttit på vår ojämna altan flera somrar. Egentligen var det bara några minuter, några jävligt bra minuter.


Angående försvarets vara eller icke vara.

"Ingen ifrågasätter att vi låser våra ytterdörrar. Ingen skulle säga att vi därigenom bidrar till rädslan och osäkerheten. Vi låser våra dörrar eftersom vi vet att det finns människor som vill ta det som är vårt. Hur gärna vi än skulle vilja att alla var snälla mot varandra." 

[...]

"Jag känner likadant. Jag går på Södergatorna med min hund och vart jag än ser sjuder det av verksamheter som syftar till att vi ska få äta och dricka, spela och sjunga, ta hand om kroppen och själen, sinnrika yogaformer, rättvisemärkta kaffesorter, och när jag slår upp tidningen ägnas all uppmärksamhet åt folk som uttrycker sig på olika sätt, klubbar igenom beslut, gör säckvis med pengar på olika innovationer.

Försvaret, som ska göra allt detta möjligt, att låta oss göra det på det sätt som vi själva vill och röstat fram i demokratiska val, är och förblir en skuggverksamhet, något som sker i det fördolda, något som vi kan undslippa oss allt ansvar för."


- Bengt Ohlsson 


http://www.dn.se/kultur-noje/tva-skott-i-brostet-tva-skott-i-huvudet/

För den enda jag skriver om, det är du.

Tryckmärken från hans gradbeteckningar på hennes kind. Ett ömt smekande över hennes lår när hon tittade på sin älskade för att inse att han tänkte på något helt annat än nuet. Hans ögon följde naturen utanför bussfönstret när dem inte tittade intensivt in i hennes ögon följt av ett nöjt leende. Det där leendet han bara hade när han tittade henne i ögonen. Inte den där fundersamma minen han alltid hade annars. Inte den fundersamma gesten med skägget silandes mellan sina fingrar. Utan de där nöjda leendet och kärleken i blicken. Den där blicken som får det att pirra i hennes mage, den där blicken som får hennes mungipor att forma ett glatt leende. Livet är helt perfekt där mellan en alternativ bondtös och en militär från Stockholm. 

Dagen innan fick hon äran att förtära alkohol med sjutton militärer inom den svenska flottan. Hon fick pussa sin pojkvän framför hans vänner och hon fick stå mellan flaggor och vapensköldar och dricka cider. Som om hon var en i gänget trots att hon knappast hade kommit längre än till intagningarna till GMU. Hennes ena hand höll hans hand ner mot marken medan den andra smekte över hans tatueringar och mycket rejäla och grova arm. Den där armsmekningen som hon drömt om konstant i en vecka.  Den natten slutade med att de nyförälskade paret satt med armarna om varandra och sjöng "men lite märkligt det var de nog, nio år emellan oss och ingen förstod, vår kärlek den var äkta och sann, skapta för varann". Fast alla förstod, ingen ifrågasatte att han närmade sig 30 medan hon knappt fyllt 20 än. Det var nästan som att alla glömde det emellanåt. 

Men hon hade aldrig upplevt en sån kärlek, fri från ångest och smärta. Med honom var hon bara lycklig, på ett sätt hon aldrig hade känt förut. 


Det är alldeles försent att komma krypandes nu.

Det här är min text till alla er som omedvetet lämnat er bästa vän för er partner.
 
 
Visst är det fantastiskt när du träffar en person och allting bara faller på plats? Ni matchar. Humor, intressen, rörelsemönster, åtrå för varandra. Allt matchar och fungerar. Bara sådär.  Underbart, eller hur? Man vill nästan äta upp personen för att hen kan få en att känna sig så otroligt uppskattad. Man gör det nästbästa istället, man ägnar varje vaken (och sovandes) sekund med den personen som får dig som absolut lyckligast.

För en bästa vän är det helt underbart att se. Det är som att all lycka smittar av sig och man kan också le i flera timmar åt den kärlek som ens bästa vän känner. I alla fall till en början.

Man stålsätter sig. Försöker att inte störa när ni umgås för man vet att ni vill vara ifred. Man frågar inte om vi kan ses för man vet att du är med hen, där du vill vara. Du är lycklig där och det förtjänar du verkligen att vara. Tyvärr stålstätter man sig alldeles för mycket. Man låter tyvärr er umgås lite för mycket. Men vad gör man inte för att göra sin bästa vän lycklig?
 
Sen kommer den dagen då man mår lite dåligt, känner sig nere och vill prata med sin bästa vän om det. Berätta vad man känner och bli lite uppiggad av den person man litar på mest. Men istället stålsätter man sig. Du är ju med din pojk-/flickvän. Inte ska jag komma och förstöra er lycka. Vem är jag att komma och dra ner stämningen när ni mår så jävla bra utan min inblandning? Så man hör inte av sig. Man stålsätter sig istället och försöker attackera problemet själv. Tyvärr ingen bra idé. Man hamnar i spiraler av tankar på vad du ska med mig till och varför inte jag kan hitta någon. Man bryter långsamt ner sig själv, trots att det enda man ville var att se sin bästa vän lycklig.

Sen börjar man tro att anledningen till att man började må dåligt från början var för att man inte får vara med dig längre. Dels för att du själv säger att du ska träffa din livs kärlek idag efter jobbet, eller att vi inte kan ses idag för hen har lovat att vara hemma till sex så ni kan gå på bio ihop. Man är inte första handsvalet längre.
Men också dels för att man intalar sig själv att man inte ska störa. Inte vara ivägen. Utan bara låta er umgås. För då mår ju ni som bäst. Så istället för att vara ledsen blir man arg. Så in i helvete förbannad på att du låter hela vår vänskap rinna ut i sanden. Trots att man egentligen inte är bättre själv. Men arg, det är man i alla fall.
 
Men istället för att svälja sin stolthet total ignorerar man alltihop. Man försöker låtsas som att man inte alls tar illa upp eller överhuvudtaget märker denna favorisering som försigårs framför ens ögon. Man börjar till slut låtsas som att det inte var du som visste varje gömd lite hemlighet man någonsin haft.
 
Därefter följer den dagen då det är du som hör av dig, du som vill ses. Du som vill att vi hittar på något skoj ihop. Och man blir helt jävla till sig. För idag är det min tur att vara första handsvalet. Idag är det jag som blir favoriserad. Trodde jag i alla fall. Ingenting är som det brukade vara. Ingenting känns riktigt rätt. Och sen ska du hem, till din partner igen och hela farvälet blir plötsligt väldigt stressigt. Nederlag för mig. För jag var inte alls första handsvalet, jag var pausunderhållningen. Och jag kommer aldrig igen att bli första handsvalet. Det inser man där och då.
 
Men sen inser man att det faktiskt är helt okej. För man har andra vänner som inte låter sin partner ta överhand. Eller är det verkligen okej? Är det inte bara så att man slutar bry sig? Att ilskan har lagt sig och det som kommer nu är rent ointresse? Man skiter faktiskt i hur det går för er eftersom du helt har slutat bry dig om hur det går för mig.
 
Det som är det tragiska i detta är att du aldrig kommer känna hur det känns att se hur din bästa vän långsamt väljer bort dig. Du kommer aldrig hamna i de onda tankespiralerna som din bästa vän så lätt kunde räddat dig ur men istället var med kärleken i sitt liv.

Så det jag vill säga till alla er som kanske fortfarande inte märkt hur er bästa vän inte längre är något annat än en gammal bekant - Ta vara på det ni har innan det är borta. Men glöm för guds skull inte att vara lyckliga med er partner, för det förtjänar ni. Det också.
 

För ett förlåt har aldrig lagat en relation.

Spinning



Jag lägger mig ner med mina brister och fel
Sakta stiga upp, om igen brytas ner till den jag en gång var 



Stormen Gudrun

- Först och främst vill jag tillägga att jag knappt var fylld tio år vid denna händelse vilket gör att minnet av den kan ha förändrats en del sen dess. Och sen vill jag tacka på förhand att ni överhuvudtaget läser den. -
 

 

Sömmarna på påslakanet börjar gå upp i takt med att den 10 åriga flickan maniskt pillar på det med ena handen. Med den andra plockar hon långsamt upp godisaprikoser för att stilla den där ilande känslan i magen, som om något är på väg att gå riktigt fel. Det knarrar i huset när vinden våldsamt drar i det och det enda som hörs vid sidan av detta våldsamma ljud är ljudet av små tassar mot parkettgolvet. Deras hund på snart två år går av och an på golvet i väntan på att matte ska komma hem. Strömmen har sedan länge gått sin väg och om man släcker det brinnande stearinljuset på soffbordet skulle det bli helt svart. Ingen strömbrytare på grenuttagen skulle lysa, ingen standby-knapp på teven, inget blänk från gatulampan som tidvis döljs av stora grenar skulle nå golvet.

På soffbordet ligger hennes Sony Ericsson och visar ”Ingen nätåtkomst”. För bara någon timme sen var det fullt liv i det lilla röda huset på gården vid kyrkan. Bröderna hade stått i hallen och dragit på sig sina huggarkläder, pappa hade letat upp flicklamporna som lyser nästan en kilometer och kostade där efter och mamma, ja mamma stod redo, iklädd en stor reflexjacka och funderade på om de hade fler bensindunkar hemma. Alla var överens om att lillasyster på tio år skulle stanna hemma. För det som familjen nu skulle ge sig ut på var inte en solsemester direkt. Hon fick fyra order; 1. Ta hand om hunden. 2. Gå inte ut. 3. Spola inte på toaletten. 4. Öppna inte kylskåpet. Sedan hade hon kramat mamma hejdå när hela familjen i samlad trupp bakom pappa tryckte upp dörren och försvann ut i blåsten.

 

Hon vet inte hur många timmar som hade förflutit sedan familjen tappade dörren så den kaosartat slog igen. Hon kunde bara mala samma scenario i huvudet om och om igen. Storebror och takpannan.

 

När stormvarningen gick ut i media var det ingen som tog så allvarligt på den. Förutom pappa. Pappa visste att de inte kastar ut en sådan varning i onödan vilket gjorde att han instinktivt gick ut för att tanka traktorn och leta upp motorsågen. Sedan började det blåsa. Det var fortfarande ljust ute vid denna tiden, trots att det var tidigt i januari och blåsten slet i portarna till deras två ladugårdar. Bröderna och mamma bestämde sig för att surra fast portarna så att de inte helt skulle blåsa sönder. De började vid den närmsta ladugården och surrade fast den från insidan med all kraft de hade. Sedan var det ju en ladugård till. För att vara ute så kort stund som möjligt i stormen planerade hennes äldste bror att han och lillbrorsan skulle åka på EU-fyrhjulingen till den andra ladugården. Sagt och gjort, de skulle precis starta ”Humlan” när mamma och lillasyster som står en bit bort ser hur ett par sådana där tunga kvadratmeter stora takpannor lossnar från ladugårdstaket och beger sig av mot bröderna i en väldig fart. Mamma och lillasyster ser det som i slowmotion. Takpannorna kommer med en väldig fart och far över huvudet på storebror med bara några centimeters marginal för att sedan spetsas in i mjölkrums dörren. Storebror vänder sig om i hast och beskådar pannan som nu sitter en decimeter in i dörren för att sedan vända sig mot mamma och syster med skräckslagna ögon. Mamma springer fram och skriker till dem i vinden att ta hennes bil istället, det är alldeles för farligt att köra fyrhjuling i detta vädret. Lillasyster står fortfarande kvar vid husväggen när hon ser ännu en panna lossna och slå ner i taket på mammas bil. Sidan ovanför förarfönstret blir helt intryckt. Bröderna går fram, tittar på skadan för att sedan slita upp förardörren där storebror hoppar in med brodern på sin sida. De kör mot den andra ladugården.

 

Hon rycker till av det starka ljudet så att pennan hon ritade med slinter och bildar ett långt sträck över ansiktet på mangafiguren. Någon öppnar dörren. Steg hörs i den starka vinden och plötsligt stängs dörren igen. Hon häver sig upp, puttar undan täcket som hon gömt sig under de senaste timmarna i hopp om att familjen snart skulle återvända. I hallen möter hon hela familjen. Bröderna sätter sig på golvet ännu fullt påklädda med en tom blick men med en glad hund som slickar dem i ansiktet. Mamma och pappa slår sig ner minst lika påklädda i köket, pappa drar en lång suck. ”Vi slutade nu för alla bilar vi kunde hitta hade kört. De får försöka ringa om det är något.” Pappa lutar huvudet i händerna som stadigt står lodrätt upp från köksbordet.

 

Det hon inte visste då var att hela hennes familj hade bildat en av de mest uppskattade teamen i området. Hon visste inte att dryga fem minuter innan familjen lämnade huset så hade pappa fått ett samtal från en granne. Grannen hade ringt och frågat om hjälp då han och hans fru satt fast emellan två träd och inte kunde komma hem. De befarade att ännu ett träd till skulle falla, denna gång på paret i bilen. Pappa sa att han självklart kommer och undsätter paret, skulle bara ordna lite saker först. Ordna lite saker innebar att bröderna skulle klä på sig, mamma skulle leta upp yxor och pappa skulle försöka komma på en plan. Planen innebar att den yngste sonen som vid detta tillfälle var 12 år skulle köra köra firmabilen när de kom till platsen för att alltid ha ljus över situationen. Den äldre sonen som nu var 16 år skulle köra traktorn och med hjälp av skopan forsla undan grenar som mamma drog fram. Pappa själv skulle stå med motorsågen och såga upp trädet så att paret kunde komma hem. Det pappa inte visste var att det inte endast var ett par som satt fast mellan träd på den lilla landsvägen strax utanför byn, det var flera bilar. Ofta med träd emellan varje bil. Detta innebar ett otroligt röjningsarbete. Familjen hade alltså de senaste timmarna mottagit ett flertal samtal från grannar som inte kunde ta sig hem. Familjen hade på så sätt åkt runt på de närmsta landsvägarna och röjt så att grannfolket kunde ta sig hem. I flera timmar.

 

Hon var så otroligt tacksam över att hela familjen var vid liv. Att ingen hade fått ett träd över sig eller fått bakslag på grenarna som kapades. Hela familjen var hemma och vid liv. Men det jobbiga är inte över än.

 

I de fortlöpande dagarna var strömmen fortfarande skrämmande långt borta. När blåsten avtog skådade man en by i närmast ruiner. Få träd stod och få saker var på sin plats. Takpannor låg överallt och även de tyngre oljefaten hade farit sin kos. Att inte ha ström kan äventyra allt som mat, värme eller vatten. I deras fall var det vattnet som var den största avsaknaden. Kvigorna i ladugården fick inget vatten. De behövde ström för att få fram vattnet. En dag kom en granne till undsättning, bak på hans MF hade han ett el-aggregat som kunde generera så mycket ström att hela huset och ladugården skulle tändas och vattenpumpen åter skulle starta. Kvigorna fick sitt vatten, mobiltelefoner laddades och toaletter spolades. Man var noga med att ladda ficklampor och gå igenom hur frysarna mådde, hade allt tinat? Man passade även på att borsta tänderna och tvätta sig. Det var som att gå tillbaka till 1800-talet.

 

Hon minns tydligt att skolan var stängd, delvis av att många fortfarande inte återfått sin ström och delvis för att många inte kunde ta sig någonstans. Det var nedfallna träd överallt.

 

Det har gått åtta år nu. Men flickan minns fortfarande den gnagande rädslan av nästan mista en familjemedlem eller vetskapen av att somna och veta att det inte är över i morgon heller.

 

 

- Det här är något jag minns när jag läser på facebook att folk önskar att det ”slår till rejält denna gången” när SMHI går ut med stormvarningar. Jag är mycket medveten att samma personer inte har en jävla aningen om hur stor klump man får i halsen när en takpanna far iväg för att nästan döda din bror. Jag är också mycket medveten om hur lite koll folk har på vilket arbete frivilliga människor på landet lägger ner för att röja elledningar eller rädda människor i nöd. Jag vill bara att folk tänker efter lite innan de önskar sig en storm som heter duga. För det är faktiskt mycket farligare än folk tycks tro. -


Håll käften, jag är trevlig!

Jag vet inte hur det är med er men jag brukar i min ensamhet söka mig till community-sites. Det är även på de där sidorna som folk desperat söker ligg/flickvänner/någon att prata med etc. Ja, oftast ligg, det är svårt att komma ifrån nu för tiden.

 

Hursomhaver brukar dessa sidor ha ett login, med detta login:et följer en profil där du kan lägga upp en bild, skriva en liten presentation och kanske skriva var du kommer ifrån. Det är det här jag vill prata om idag.

 

Jag är en sådan trevlig själ som ALLTID läser presentationen, oavsett om jag planerar att skriva till personen eller ej. Jag fascineras av presentationer, av sättet folk väljer att spegla sig för att uppnå sitt mål. Dvs ligg, flickvänner etc. Detta är något som jag har börjat se ett tragiskt mönster i. Folk talar emot sig själva.

 

Nu förstår ni förstås inte alls vad jag menar, låt mig förklara mig lite. Detta är ett exempel på hur en presentation på kamrat kan se ut:
”NEJ, jag vill inte visa mina bröst i cam för dig. NEJ, jag svarar dig inte om du är över 25 eller under 18. NEJ, jag kommer inte snacka snusk. NEJ, jag kommer inte snacka med dig om du är ful. Man går faktiskt efter utsidan först.

Personlighet: Jag är alltid glad och trevlig med glimten i ögat. Älskar att...”

 

Stopp ett tag. Vad... Hur...? Så att rada upp allt och alla du INTE vill ha kontakt med ska göra dig trevlig? Att först gå in med att du är en sjukt bitter jävel som egentligen borde knapra happy pills istället för att sitta på kamrat och sen försöka övertala oss att du är glad och trevlig, hur funkar det om jag får fråga? Jag förstår om man tror att par rader på presentationen ska minska ”onödiga” meddelanden in sin inkorg men ska vi vara helt ärliga, du och jag? Det gör ingen som helst skillnad. Men, med lite tur kan du få meddelanden som ”Har ingen bild, vill du snacka ändå?” eller ”Kan du visa muttan då?”. Det är ju i alla fall trevligt att veta att de skriver till dig trots din markant bittra inledning, inte sant?

 

Det jag förundras över är att människor inte märker hur de talar emot sig själva. Hur kan man själv skriva denna texten utan att märka att det är totala motsatser? Jag vill inte påstå att jag själv är en expert på att skriva presentationer, för det är jag inte. Men å andra sidan skriver jag inget negativt alls på mina presentationer. Dels för att jag sällan råkar ut för pervon och dels för att jag inte vill kladda ner min fina presentationer med deras handlingar.

 

Jag skriver gärna till folk på internet, gärna ofta eller hela tiden. Men jag skriver mycket sällan till någon vars press talar emot sig själv. För jag vet inte vilken del av presentationer som beskriver personen bäst, den negativa eller den positiva? Det betyder inte nödvändigtvis att jag inte svarar personen ifall den skulle skriva till mig först, en chans är alla värda, eller hur?

 

Så alla härliga, underbara själar där ute: Var positiva i er presentation. Det sprider glädje och glädje kan man inte få för mycket av, inte sant?


Vad är ingredienserna till en bra uppväxt?

Korna stod uppradade längs ladugårdens långsidor, på ena kortsidan stod fem bruna och nerskitade kalvboxar och på den andra satt igendammade fönster som vette ut mot gårdsplanen. Till ljudet av en distanserad radio och mjölkmaskinens lugna sugande gick min mor och knuffade sig in mellan korövar för att rengöra spenarna med enkla, blå, desinfekterade trasor för att sedan suga fast mjölkmaskinen över juvret. I mittgången, med ögonen på de söta kalvarna vid kortsidan, satt jag som femåring och rengjorde trasorna som mamma kastade till mig. Vattnet var varmt, det varmaste läget på kranen i mjölkrummet vars tapp vi tog det ifrån när vi skulle fylla den röda byttan. Det tog mig ett par trasor innan händerna hade vant sig vid hettan eller var det hettan som tonade av? Den fräna lukten av koskit rev sig in i mina kläder för att fram till nästa 60 graders tvätt våldsamt utplånas.

Där satt jag ensam med bara djur och mamma två timmar om dagen från då jag var 3 år tills den dagen jag började skolan. Det var den absolut bästa uppväxten och rutinen för ett barn...

 

...Eller?

 

 

När jag nu som artonåring sitter och tittar ut från min lägenhet över gatulamporna som tillkännager granngatorna när mörkret har haft sitt intrång så funderar jag på hur det är att växa upp här. Hur är det att växa upp med asfalt och betong under fötterna istället för sågspån och grus? Hur är det att leka vid lekplatser istället för att bygga sin egen i uthuset med brädor, gammal skrot och krokig spik? Hur är det att se köttskivorna ständigt färdigförpackade i affären istället för att brottas om älgklövarna vid slakten med sina bröder? Hur är det att ta cykeln till affären istället för att åka med brorsans a-traktor utan golv vid passagerarsidan?

 

Vilket är bäst för ett barn? Växa upp ständigt lerig efter en våldsam tur med fyrhjulingen eller ett skrapsår när man välter med cykeln på cykelbanan? Är det bättre att barnet sitter i en ladugård med koskit runtomkring sig eller är det bättre att sitta på ett dagis med frukt- och vilostunder? Är det bättre att man som fyraåring får jämngamla kompisar eller att man får en oerhört stark relation och många gemensamma minnen med sina syskon?

 

Eller finns det ens något som definierar en bra och en dålig uppväxt? Är det någon som faktiskt har kunskapen att säga att de med betong under fötterna kommer bli bättre människor än de med hydraulolja under naglarna? Varför kan föräldrar hålla diskussionen om att en annan mamma är helt galen för att hon inte låter sitt barn gå på dagis? Vad ger de rätten till det?

 

När jag tänker tillbaka på min uppväxt ångrar jag ingenting. Jag ångrar inte den gången min bror klämde min hand i ytterdörren eller när bröderna lurade ut mig för att skjuta soft-air-gun-kulor på mig i endast badkläder. Jag ångrar inte heller de gångerna jag har slagits med mina bröder om diverse lego eller hembyggda gräsklippare. Jag älskar min uppväxt och jag kan inte påstå att den har gjort någon i min syskonskara någon större skada. Vi kan tänkas älska doften av tallvirke mer än stadsborna men annars är det inte mycket som skiljer oss åt.

 

Jag tror att man grundar en bra eller en dålig uppväxt på förädlarna. Jag tror inte att det finns ett enda sätt att ha en dålig uppväxt på där föräldrarna inte har gjort något som skapat tragedi för barnet. Jag tror inte heller att för hårt hållna barn kommer anse att deras uppväxt var bra. Det är inte allt för sällan man hör barn säga ”Det bästa var när mamma lät oss baka vad vi ville!” eller ”Sen tog pappa med mig till jobbet, det kan varit det bästa”. Föräldrarna spelar så stor roll även om de knappt har uppsikt över sina barn så spelar utrymmet de ger barnen en så stor roll. Alla barn kan förvandla betong till det mest fantastiska hav eller hög skrot till det finaste ankaret till gummibåten om de bara vill. Ge barnen mer utrymme att röras så kommer de växa upp till härliga människor oavsett var de växer upp.


Måste bara få det ur mig

Jag letar men jag vet inte vad jag letar efter. 
Känner mig förvirrad och rädd.
Jag blir sån när saker ändras utan att jag är med på det. 
Och nu vet jag inte riktigt vad som händer.
 
Skulle göra så mycket för en trygghet nu.
Få prata ifred med pappa eller ha en partner. 
Någon som jag kan hålla mig fast vid när mitt inre har tappat sitt kompass, någon som snitslar stigen framför mig och visar mig vägen. 
 
Någon som berättar för mig att jag överreagerar men det inte gör något för denne någon ändå kommer vara där hela tiden. 
 
Så förvirrad.

Jag saknar förr.

Detta skrev jag den 13 december förra året:
 

Det är de dagarna jag vill försvinna iväg med Erik i hans 240.

Inte prata, låta alla röster överröstas av musik.

Sladda på grusvägar och höra motorns vrål.

Det blir så mycket lättare att andas då.

Utan att ha andras misstag som huvudämne och kasta skit på.


Dagens Hallands nyheter:

 
Någon gång ska man få ur sig sina funderingar tänkte jag.

Dikter på tumblr

 
 
 
 
Denna bilden lade jag upp på tumblr igår kväll. Hittills har 7 gillat den och 17 reblogat den.
Jag känner två av dem. - Trodde aldrig att en av mina dikter skulle bli så uppskattad.
 
 
 

The days of our lifes.

Idag när jag reste mig upp från teorisalen och började power-walka till bussen slog det mig att vi -i min ålder- kanske är de gymnasiekidsen som vi såg upp till som små? Vi är de coola gymnasiekidsen som går med själsäkra steg in på bilskolan, skojar med lärarna för att sen sätta sig ner och plugga körkortsteori. Bilkortsteori.
När vi var små, i alla fall jag, tycker jag att det var coolt att tonåringar fick köra bil, jag tyckte det var stentufft att gå i gymnsiet och jag såg verkligen upp till de som hade mowhawk och bodde själva. Vi är där nu.
Vi är så gamla att vi kan rabbla snygga kändisar som inte är radioplågor. Vi vet när det blir för många planscher på rummet, våra vänner dricker kaffe och röker - inte leker med bratz som de gjorde förr. Vi tycker om att vara själva på rummet med hög musik och vi bjuder inte hem kompisar efter skolan för vi är för trötta för det.
 
Jag vill inte växa upp, jag vill inte säga hejdå till min älskade moped. Jag vill inte slippa kicka igång bästisens moppe i ett släkte arga myggor. Jag vill inte sluta köra moppe i bara hjälm och badkläder och jag vill inte sluta fråga om "pappa kan köra". Jag vill inte sluta sova med gosedjur, jag vill inte ta bort övningskörningsskylten från bilen och jag vill inte vara klar med grundskolan.
 
Fast å andra sidan blir det inte mer awesome än man gör det. Nu kommer ju studenten, krogrundorna som slutar med att man vaknar upp i en trappuppgång, "nyktrast kör" och drive-in:en på donken. Nu taggar vi bygga ljud i våra bilar och sladda på gekåsparkeringen mitt i natten när securitas åkt hem. Nu taggar vi att slippa känna regnet tränga igenom regnbyxorna, att slippa imman på visiret, köra till jobbet i ett lager med kläder och inte fyra, vi taggar att tatuera oss, att komma in på alla konserter och faktiskt kunna göra vad vi vill.
 
Det kanske är så tråkigt att bli gammal nu när jag tänker efter...

När man rensar datorn.

Första dagen i sexan. Ny skola, ny klass. Hon länger på stegen för att komma fram fortare. Hon vill träffa alla, hon vill få nya vänner, hon vill ha egna skåp och hämta maten på en bricka i lunchen. Hon vill ha allt det där. Hon är lycklig. Den gången blev ingenting som hon trodde. Folk blev skygga för att hon bara gjorde som hon alltid har gjort – sa ifrån. De fyra åren måste ha varit de svåraste hon någonsin har gått igenom.

Första dagen i gymnasiet. Ny skola, ny klass. Solen skiner i hennes ansikte när hon och hennes bästis närmar sig skolan. Hon älskar det här, det gör hon verkligen. Livet kunde fan inte blivit bättre. Fast den där gnagande känslan av att åter igen fucka upp allt finns ändå där. Den känslan av allt som redan hänt en gång kommer hända igen. Med glädje kan hon säga att första veckan inte blev så. Hon älskar den där skolan.


True story.


Bara ett stycke ur mina tankar.

Hon försökte hålla sig vaken på den dubbeldäckade bussen och njuta av utsikten. Längst bak i bussen, med hörlurarna i förstås satt hon och åt det sista av mackan. Resan hade varit lång och tagit flera timmar längre än det var meningen från början. Men det gjorde inget, hon skulle upp och träffa en av sina bästa vänner. För första gången ska tilläggas men ändå.  Hon frågade honom via sms om han var nervös och fick svaret att lite nervös var han allt. Det  var inte hon, inte ett endaste dugg. Ett tag, för ungefär ett dygn sedan, när hon satt med mor och bror på en restaurang i Sveriges fulaste stad hade hon varit lite nervös. Men bara lite. Världens största osthyvlar visade sig på vänster sida av bussen. De såg inte så "pärskans" stora ut från den höjd hon satt på men om man stod bredvid skulle nog storleken vara rätt slående tänkte hon. Ankomsten gick väl trots att hon var sisådär tre timmar försenad som hon inte tackade SJ för. Första tanken som slog henne när de mötes var att han var kortare än hon hade förväntat sig, trots att de redan hade diskuterat det åtskilda gånger. De satte sig i bilen och for hem till honom. Hon tittade ut genom fönstret medan de pratade om resan, vädret och det fantastiska norrland. De kom hem till honom och allt var frid och fröjd. Så hon somnade. Senare på kvällen, efter besök hos hans bästa vän, började det som hennes kropp skulle beskriva som helvetet. Han ville mysa, hon ville mysa. Men så fort han la armen runt henne skrek hennes kropp ångest och hon kastade sig ur soffan. Hennes armar började skaka och pulsen sjönk. Tårarna pressade under ögonlocken för hon visste att det inte var första gången på kort tid som det blev så. Det var tredje gången med tredje personen på mindre än ett halvår. Hon kunde inte förstå varför det blev så, denna gången med. Onda kropp. Hon pressade armarna mot revbenen för att det kändes som att någon, eller något, försökte riva ut hennes lungor.  Den känslan återkom sedan en, två och tre veckor efter besöket. Ständigt återkommande ångest. Hon hade aldrig känt något liknande. Aldrig i hela hennes liv hade hon känt sådan ångest som på det senaste halvåret omfamnat henne. Det sved att veta att var något som gått fel men inte vad och inte vad botemedlet var. Det var med den maktlösheten hon la sig i fosterställning varje natt. För att försöka glömma känslan och behålla sina lungor på plats.




Det var längesedan jag skrev sånt här känns det som.

Tidigare inlägg
RSS 2.0