Det handlar inte om vad som gör dig till en morgonmänniska. Utan vem.

Det som gör mig till en morgonmänniska är när jag ligger i din famn och smeker din rygg. Det är när du ler i sömnen när jag kryper intill. Det är hur du kan vakna med ett ryck, se att jag ligger utan täcke, kasta täcket över mig och sen nöjt somna om. Det är när jag säger att jag ska åka och du kysser mig överallt för att jag inte ska gå. Det är när du gör hela mitt hår till ett välplanerat trassel. Det är när jag får rita mönster på din rygg med mitt pekfinger i väntan på en morgonkyss.

Jag mötte Daniel
(Melodi: Jag mötte Lassie)

Det gick nog inte riktigt som vi hade tänkt.
Den där första gången vi träffades, hemma hos mig ute i skogen. Ett mycket fint rött bondhus omgivet av åkrar och sjöar. Jag hämtade dig på stationen efter mina dubbla jobbpass. Nervös, alltid så nervös över att träffa människor jag interagerat med på internet. Min första tanke var att du var så otroligt vacker. Välskapt, rörde dig som att ingenting i världen kunde få dig att falla. Bilderna ljög när de visade dig som en medelmåtta för det var du sannerligen långt ifrån. Jag satt på bakluckan på min sedan. Märkte precis något ögonblick innan ditt tåg kom att jag hade på mig militärshortsen. Som av en ren slump.

Det gick nog inte riktigt som vi hade tänkt.

Du ville ligga men fick inte det. Jag skulle inte bli kär men blev det ändå.
Du, en man på stadiga 28 år, yrkesmilitär som visste hur man skulle föra sig.
Jag, en tös på 19 vårar, stressad butiksarbetare som försöker spela alldeles för nonchalant. - Just för att inte falla.

Men inte lyckades jag, inte ett ögonblick.

Det var när du stod på den nedsänkta tröskeln från hallen in till köket och tittade på mig. Eller snarare i mig, det var som att dina ögon inte såg in i mina ögon utan använde dem som ett fönster för att se djupare än så. Det kändes som att du letade efter något, ett tecken, en känsla. Tiden tycktes stå helt still tills jag stängde mina ögon till fönster och vände mig för att titta in i kylskåpet. Men trots den kyliga brisen som kom från kylskåpet kände jag mig plötsligt väldigt lugn, varm och harmonisk. Trots att jag stressat mig igenom två jobb bara någon timme tidigare. Det var någon med dina ögon och din blick.

Det föll sig liksom helt naturligt trots att jag inte träffat dig mer än en timme någonsin. Den timmen som precis passerat obemärkt medan mina ögon bedömde, genomskådade och drog slutsatser om dig. Men det föll sig ändå naturligt att du skulle lägga din arm om mina axlar just där på vår ojämna altan en varm juli-natt. Det kändes enkelt, rätt och bra. Det kändes som vi gjort så i flera år, suttit på vår ojämna altan flera somrar. Egentligen var det bara några minuter, några jävligt bra minuter.

Sömmarna på påslakanet börjar gå upp i takt med att den 10 åriga flickan maniskt pillar på det med ena handen. Med den andra plockar hon långsamt upp godisaprikoser för att stilla den där ilande känslan i magen, som om något är på väg att gå riktigt fel. Det knarrar i huset när vinden våldsamt drar i det och det enda som hörs vid sidan av detta våldsamma ljud är ljudet av små tassar mot parkettgolvet. Deras hund på snart två år går av och an på golvet i väntan på att matte ska komma hem. Strömmen har sedan länge gått sin väg och om man släcker det brinnande stearinljuset på soffbordet skulle det bli helt svart. Ingen strömbrytare på grenuttagen skulle lysa, ingen standby-knapp på teven, inget blänk från gatulampan som tidvis döljs av stora grenar skulle nå golvet.

På soffbordet ligger hennes Sony Ericsson och visar ”Ingen nätåtkomst”. För bara någon timme sen var det fullt liv i det lilla röda huset på gården vid kyrkan. Bröderna hade stått i hallen och dragit på sig sina huggarkläder, pappa hade letat upp flicklamporna som lyser nästan en kilometer och kostade där efter och mamma, ja mamma stod redo, iklädd en stor reflexjacka och funderade på om de hade fler bensindunkar hemma. Alla var överens om att lillasyster på tio år skulle stanna hemma. För det som familjen nu skulle ge sig ut på var inte en solsemester direkt. Hon fick fyra order; 1. Ta hand om hunden. 2. Gå inte ut. 3. Spola inte på toaletten. 4. Öppna inte kylskåpet. Sedan hade hon kramat mamma hejdå när hela familjen i samlad trupp bakom pappa tryckte upp dörren och försvann ut i blåsten.

Hon vet inte hur många timmar som hade förflutit sedan familjen tappade dörren så den kaosartat slog igen. Hon kunde bara mala samma scenario i huvudet om och om igen. Storebror och takpannan.

När stormvarningen gick ut i media var det ingen som tog så allvarligt på den. Förutom pappa. Pappa visste att de inte kastar ut en sådan varning i onödan vilket gjorde att han instinktivt gick ut för att tanka traktorn och leta upp motorsågen. Sedan började det blåsa. Det var fortfarande ljust ute vid denna tiden, trots att det var tidigt i januari och blåsten slet i portarna till deras två ladugårdar. Bröderna och mamma bestämde sig för att surra fast portarna så att de inte helt skulle blåsa sönder. De började vid den närmsta ladugården och surrade fast den från insidan med all kraft de hade. Sedan var det ju en ladugård till. För att vara ute så kort stund som möjligt i stormen planerade hennes äldste bror att han och lillbrorsan skulle åka på EU-fyrhjulingen till den andra ladugården. Sagt och gjort, de skulle precis starta ”Humlan” när mamma och lillasyster som står en bit bort ser hur ett par sådana där tunga kvadratmeter stora takpannor lossnar från ladugårdstaket och beger sig av mot bröderna i en väldig fart. Mamma och lillasyster ser det som i slowmotion. Takpannorna kommer med en väldig fart och far över huvudet på storebror med bara några centimeters marginal för att sedan spetsas in i mjölkrums dörren. Storebror vänder sig om i hast och beskådar pannan som nu sitter en decimeter in i dörren för att sedan vända sig mot mamma och syster med skräckslagna ögon. Mamma springer fram och skriker till dem i vinden att ta hennes bil istället, det är alldeles för farligt att köra fyrhjuling i detta vädret. Lillasyster står fortfarande kvar vid husväggen när hon ser ännu en panna lossna och slå ner i taket på mammas bil. Sidan ovanför förarfönstret blir helt intryckt. Bröderna går fram, tittar på skadan för att sedan slita upp förardörren där storebror hoppar in med brodern på sin sida. De kör mot den andra ladugården.

Hon rycker till av det starka ljudet så att pennan hon ritade med slinter och bildar ett långt sträck över ansiktet på mangafiguren. Någon öppnar dörren. Steg hörs i den starka vinden och plötsligt stängs dörren igen. Hon häver sig upp, puttar undan täcket som hon gömt sig under de senaste timmarna i hopp om att familjen snart skulle återvända. I hallen möter hon hela familjen. Bröderna sätter sig på golvet ännu fullt påklädda med en tom blick men med en glad hund som slickar dem i ansiktet. Mamma och pappa slår sig ner minst lika påklädda i köket, pappa drar en lång suck. ”Vi slutade nu för alla bilar vi kunde hitta hade kört. De får försöka ringa om det är något.” Pappa lutar huvudet i händerna som stadigt står lodrätt upp från köksbordet.

Det hon inte visste då var att hela hennes familj hade bildat en av de mest uppskattade teamen i området. Hon visste inte att dryga fem minuter innan familjen lämnade huset så hade pappa fått ett samtal från en granne. Grannen hade ringt och frågat om hjälp då han och hans fru satt fast emellan två träd och inte kunde komma hem. De befarade att ännu ett träd till skulle falla, denna gång på paret i bilen. Pappa sa att han självklart kommer och undsätter paret, skulle bara ordna lite saker först. Ordna lite saker innebar att bröderna skulle klä på sig, mamma skulle leta upp yxor och pappa skulle försöka komma på en plan. Planen innebar att den yngste sonen som vid detta tillfälle var 12 år skulle köra köra firmabilen när de kom till platsen för att alltid ha ljus över situationen. Den äldre sonen som nu var 16 år skulle köra traktorn och med hjälp av skopan forsla undan grenar som mamma drog fram. Pappa själv skulle stå med motorsågen och såga upp trädet så att paret kunde komma hem. Det pappa inte visste var att det inte endast var ett par som satt fast mellan träd på den lilla landsvägen strax utanför byn, det var flera bilar. Ofta med träd emellan varje bil. Detta innebar ett otroligt röjningsarbete. Familjen hade alltså de senaste timmarna mottagit ett flertal samtal från grannar som inte kunde ta sig hem. Familjen hade på så sätt åkt runt på de närmsta landsvägarna och röjt så att grannfolket kunde ta sig hem. I flera timmar.

Hon var så otroligt tacksam över att hela familjen var vid liv. Att ingen hade fått ett träd över sig eller fått bakslag på grenarna som kapades. Hela familjen var hemma och vid liv. Men det jobbiga är inte över än.

I de fortlöpande dagarna var strömmen fortfarande skrämmande långt borta. När blåsten avtog skådade man en by i närmast ruiner. Få träd stod och få saker var på sin plats. Takpannor låg överallt och även de tyngre oljefaten hade farit sin kos. Att inte ha ström kan äventyra allt som mat, värme eller vatten. I deras fall var det vattnet som var den största avsaknaden. Kvigorna i ladugården fick inget vatten. De behövde ström för att få fram vattnet. En dag kom en granne till undsättning, bak på hans MF hade han ett el-aggregat som kunde generera så mycket ström att hela huset och ladugården skulle tändas och vattenpumpen åter skulle starta. Kvigorna fick sitt vatten, mobiltelefoner laddades och toaletter spolades. Man var noga med att ladda ficklampor och gå igenom hur frysarna mådde, hade allt tinat? Man passade även på att borsta tänderna och tvätta sig. Det var som att gå tillbaka till 1800-talet.

Hon minns tydligt att skolan var stängd, delvis av att många fortfarande inte återfått sin ström och delvis för att många inte kunde ta sig någonstans. Det var nedfallna träd överallt.

Det har gått åtta år nu. Men flickan minns fortfarande den gnagande rädslan av nästan mista en familjemedlem eller vetskapen av att somna och veta att det inte är över i morgon heller.

- Det här är något jag minns när jag läser på facebook att folk önskar att det ”slår till rejält denna gången” när SMHI går ut med stormvarningar. Jag är mycket medveten att samma personer inte har en jävla aningen om hur stor klump man får i halsen när en takpanna far iväg för att nästan döda din bror. Jag är också mycket medveten om hur lite koll folk har på vilket arbete frivilliga människor på landet lägger ner för att röja elledningar eller rädda människor i nöd. Jag vill bara att folk tänker efter lite innan de önskar sig en storm som heter duga. För det är faktiskt mycket farligare än folk tycks tro. -

Jag vet inte hur det är med er men jag brukar i min ensamhet söka mig till community-sites. Det är även på de där sidorna som folk desperat söker ligg/flickvänner/någon att prata med etc. Ja, oftast ligg, det är svårt att komma ifrån nu för tiden.

Hursomhaver brukar dessa sidor ha ett login, med detta login:et följer en profil där du kan lägga upp en bild, skriva en liten presentation och kanske skriva var du kommer ifrån. Det är det här jag vill prata om idag.

Jag är en sådan trevlig själ som ALLTID läser presentationen, oavsett om jag planerar att skriva till personen eller ej. Jag fascineras av presentationer, av sättet folk väljer att spegla sig för att uppnå sitt mål. Dvs ligg, flickvänner etc. Detta är något som jag har börjat se ett tragiskt mönster i. Folk talar emot sig själva.

Nu förstår ni förstås inte alls vad jag menar, låt mig förklara mig lite. Detta är ett exempel på hur en presentation på kamrat kan se ut:
”NEJ, jag vill inte visa mina bröst i cam för dig. NEJ, jag svarar dig inte om du är över 25 eller under 18. NEJ, jag kommer inte snacka snusk. NEJ, jag kommer inte snacka med dig om du är ful. Man går faktiskt efter utsidan först.

Personlighet: Jag är alltid glad och trevlig med glimten i ögat. Älskar att...”

Stopp ett tag. Vad... Hur...? Så att rada upp allt och alla du INTE vill ha kontakt med ska göra dig trevlig? Att först gå in med att du är en sjukt bitter jävel som egentligen borde knapra happy pills istället för att sitta på kamrat och sen försöka övertala oss att du är glad och trevlig, hur funkar det om jag får fråga? Jag förstår om man tror att par rader på presentationen ska minska ”onödiga” meddelanden in sin inkorg men ska vi vara helt ärliga, du och jag? Det gör ingen som helst skillnad. Men, med lite tur kan du få meddelanden som ”Har ingen bild, vill du snacka ändå?” eller ”Kan du visa muttan då?”. Det är ju i alla fall trevligt att veta att de skriver till dig trots din markant bittra inledning, inte sant?

Det jag förundras över är att människor inte märker hur de talar emot sig själva. Hur kan man själv skriva denna texten utan att märka att det är totala motsatser? Jag vill inte påstå att jag själv är en expert på att skriva presentationer, för det är jag inte. Men å andra sidan skriver jag inget negativt alls på mina presentationer. Dels för att jag sällan råkar ut för pervon och dels för att jag inte vill kladda ner min fina presentationer med deras handlingar.

Jag skriver gärna till folk på internet, gärna ofta eller hela tiden. Men jag skriver mycket sällan till någon vars press talar emot sig själv. För jag vet inte vilken del av presentationer som beskriver personen bäst, den negativa eller den positiva? Det betyder inte nödvändigtvis att jag inte svarar personen ifall den skulle skriva till mig först, en chans är alla värda, eller hur?

Så alla härliga, underbara själar där ute: Var positiva i er presentation. Det sprider glädje och glädje kan man inte få för mycket av, inte sant?

Korna stod uppradade längs ladugårdens långsidor, på ena kortsidan stod fem bruna och nerskitade kalvboxar och på den andra satt igendammade fönster som vette ut mot gårdsplanen. Till ljudet av en distanserad radio och mjölkmaskinens lugna sugande gick min mor och knuffade sig in mellan korövar för att rengöra spenarna med enkla, blå, desinfekterade trasor för att sedan suga fast mjölkmaskinen över juvret. I mittgången, med ögonen på de söta kalvarna vid kortsidan, satt jag som femåring och rengjorde trasorna som mamma kastade till mig. Vattnet var varmt, det varmaste läget på kranen i mjölkrummet vars tapp vi tog det ifrån när vi skulle fylla den röda byttan. Det tog mig ett par trasor innan händerna hade vant sig vid hettan eller var det hettan som tonade av? Den fräna lukten av koskit rev sig in i mina kläder för att fram till nästa 60 graders tvätt våldsamt utplånas.

Där satt jag ensam med bara djur och mamma två timmar om dagen från då jag var 3 år tills den dagen jag började skolan. Det var den absolut bästa uppväxten och rutinen för ett barn...

...Eller?

När jag nu som artonåring sitter och tittar ut från min lägenhet över gatulamporna som tillkännager granngatorna när mörkret har haft sitt intrång så funderar jag på hur det är att växa upp här. Hur är det att växa upp med asfalt och betong under fötterna istället för sågspån och grus? Hur är det att leka vid lekplatser istället för att bygga sin egen i uthuset med brädor, gammal skrot och krokig spik? Hur är det att se köttskivorna ständigt färdigförpackade i affären istället för att brottas om älgklövarna vid slakten med sina bröder? Hur är det att ta cykeln till affären istället för att åka med brorsans a-traktor utan golv vid passagerarsidan?

Vilket är bäst för ett barn? Växa upp ständigt lerig efter en våldsam tur med fyrhjulingen eller ett skrapsår när man välter med cykeln på cykelbanan? Är det bättre att barnet sitter i en ladugård med koskit runtomkring sig eller är det bättre att sitta på ett dagis med frukt- och vilostunder? Är det bättre att man som fyraåring får jämngamla kompisar eller att man får en oerhört stark relation och många gemensamma minnen med sina syskon?

Eller finns det ens något som definierar en bra och en dålig uppväxt? Är det någon som faktiskt har kunskapen att säga att de med betong under fötterna kommer bli bättre människor än de med hydraulolja under naglarna? Varför kan föräldrar hålla diskussionen om att en annan mamma är helt galen för att hon inte låter sitt barn gå på dagis? Vad ger de rätten till det?

När jag tänker tillbaka på min uppväxt ångrar jag ingenting. Jag ångrar inte den gången min bror klämde min hand i ytterdörren eller när bröderna lurade ut mig för att skjuta soft-air-gun-kulor på mig i endast badkläder. Jag ångrar inte heller de gångerna jag har slagits med mina bröder om diverse lego eller hembyggda gräsklippare. Jag älskar min uppväxt och jag kan inte påstå att den har gjort någon i min syskonskara någon större skada. Vi kan tänkas älska doften av tallvirke mer än stadsborna men annars är det inte mycket som skiljer oss åt.

Jag tror att man grundar en bra eller en dålig uppväxt på förädlarna. Jag tror inte att det finns ett enda sätt att ha en dålig uppväxt på där föräldrarna inte har gjort något som skapat tragedi för barnet. Jag tror inte heller att för hårt hållna barn kommer anse att deras uppväxt var bra. Det är inte allt för sällan man hör barn säga ”Det bästa var när mamma lät oss baka vad vi ville!” eller ”Sen tog pappa med mig till jobbet, det kan varit det bästa”. Föräldrarna spelar så stor roll även om de knappt har uppsikt över sina barn så spelar utrymmet de ger barnen en så stor roll. Alla barn kan förvandla betong till det mest fantastiska hav eller hög skrot till det finaste ankaret till gummibåten om de bara vill. Ge barnen mer utrymme att röras så kommer de växa upp till härliga människor oavsett var de växer upp.

Det är de dagarna jag vill försvinna iväg med Erik i hans 240.

Inte prata, låta alla röster överröstas av musik.

Sladda på grusvägar och höra motorns vrål.

Det blir så mycket lättare att andas då.

Utan att ha andras misstag som huvudämne och kasta skit på.