Svår.
Jag älskar fjällen...

...men jag orkar nästan aldrig gå hela vägen upp.

Jag trivs jävligt bra vid Kroksjön...

...fast det är rätt ensamt.

Men detta är nog trots allt min favoritplats...

...klassen.

[Lustigt. Om jag skulle haft en pojkvän så skulle jag nog fan träffat Cbow mer än honom.]

Jag är rädd för att dö rädd eller ledsen.
Jag är rädd för att vakna upp en dag och inse (HAHA IRONISKT!) att jag är blind.
Jag är rädd för att bli sårad eller besviken.
Jag är rädd för att gå hem själv i mörkret.
Jag är rädd för de flesta skräckfilmen.

That's about that.

Första tanken när jag vaknar: "Man borde nog gå upp..."
Första cd'n jag köpte: hit's for Kids!
Första bästisen jag hade: Ammepammegosigull!


Första saken jag skulle göra om jag vann en miljon: Skreket som satan och sen satt in 500 000 på banken.
Första saken jag minns: Det var när jag och Erik stod på mormors fotstöd på rullstolen och åkte ner för baken där.
Första pojkvännen: Singel for life </3
Första kyssen: Somras, den 8/7
Första bandet jag såg live: Vains of Jenna och Union Square.
Första hemsidan jag blev medlem på: Stallet.se  eller Lunarstorm.se
Första saken jag ska göra nu: Publicera skiten :3

Det som alla människor gråter av: Sorg, saknad, ensamhet, kärlek och allt sånt där.
Ångest med, helst när jag inte hittar något jag letar efter, lite sånt där panikångest som aldrig är gött.

Fint finger Casey.

* Dubbad reklam.
* Folkpartiet.
* När folk rör mina grejor utan att fråga.
* Fördomar.
* När folk lovar saker och sedan inte håller dem.
* Människor som alltid ska leta fel på människor de nyss lärt känna.
* Otrevliga busschaufförer.

Kommer inte på något mer just nu.
Btw var jag hemma idag för jag mådde skitdåligt i morse. Träna på tyskan och engelskan kanske? Jatack.

Förr, när jag var liten och vi bara hade en dator hemma så gick jag och mina bröder alltid ner för att spela ”Mulle Meck bygger bilar” på pappas jobbdator. Den stod i den kvava källaren med det lilla fönstret och den uppstoppade räven. När jag och mellanbrodern hade trängt oss ner bredvid varandra på den stora skinnkontorsstolen och våran storebror startat datorn minns jag hur vi tre stod och satt lika otåligt medan windows ikonen laddade långsammare för varje gång man tittade på den.
I källarn, som för övrig var väldigt kylig, stod pappas kassaskåp och en hurts med ett lås i för att skydda pappas viktiga papper. Det enda villkoret för att vi skulle få sitta där nere var att vi inte rörde något annat än datorn, datormusen och tangentbordet. Men jag var ung och otålig och ville inte spela mer än några minuter. Då hävde jag mig upp ur skinnstolen och gick barfota på trasmattan som låg på golvet mot hurtsen. Tänk om man bara, lite oskyldigt och totalt ogenomtänkt skulle som liten sjuårig flicka, skulle ta tag i nyckeln som så varsamt var i tryckt i låset på hurtsen och lägga nyckeln på bordet istället? Det kan ju inte vara så farligt. Så det var precis som jag gjorde den där hundrade gånger vi gick ner till källaren. Jag minns hur adrenalinet flödade när jag lade nyckeln på bordet istället. Det hände inget på ett tag och jag trodde att pappa bara hade tagit tag i nyckeln och satt i den igen som om inget hade hänt. Så var det tyvärr inte.

Jag och min bror var ute i ladugården och lekte, så som vi alltid gjorde på den tiden, med tramptraktorn och trehjulingen. Han försökte lugna mig eftersom vi precis innan vi sprang ut hade hört hur pappa vansinnigt rusat uppför trappan. Min bror försökte trösta mig och säga att det inte var mitt fel, men han visste ju inte vad jag hade gjort. När ladugårdsdörren slogs upp blev jag praktiskt taget livrädd. Jag hade inte så bra relation med min pappa men ändå visste jag att han var ursinnig. Han tog ett stadigt tag om min arm och jag gjorde inget försök att fly, han var snabbare och att fly skulle nog inte förbättra min situation.

Röda väggar, trasmattor på golvet, den uppstoppade räven med de halva örat och för omväxlingsskull mamma på en av skrivbordsstolarna. Det var så det såg ut den dagen då pappa drog ner mig i källaren, satte mig i mammas knä och hämtade yxan. Jag var livrädd, jag grät. Jag visste inte vad pappa skulle göra och vad han skulle ha yxan till. Innan han skrek åt mig att aldrig göra om det högg han rakt ner i hurtsen, ner mot låset. Flera gånger. Du vet när man upplever något i slowmotion och önskar att det ska ta slut fort? Just den gången var första gången jag kände så. 

Nu under senare år har jag funderat på hur pappa kände då, för hur jag kände är inget att fundera på, det var så tydligt. Klart han var arg, nyckeln till hans viktigaste papper och räkningar var försvunnen. Han hade letat överallt, över hela bordet, i papperskorgarna och tillochmed i alla lådor. Den fanns inte. Skulle jag varit i hans situation skulle jag nog reagerat precis likadant. Men hur arg han än var så fick han inte slå mig, jag (som för övrig får blåmärken väldigt lätt) hade inte ens ett märke efter där han hade hållit mig. Så hur arg han än hade varit så var han ödmjuk och mänsklig nog att ta ut ilskan på ett dött ting i stället för på den som egentligen var ansvarig. Så nu funderar jag över hur en person som till vardags skjuter djur och helt kallhjärtat kan skära av halsen på ett rådjur kunde hålla löst i den som var ansvarig till att personens företag för tillfället stod på ostadig grund. Min pappa har en enorm självbehärskning, om jag inte visste det så då vet jag det nu.

Vi fick aldrig spela ”Mulle Meck” där nere igen.


~Detta är inte bara en text till bloggen, det är även en novell som jag skrev på svenskalektionen.~

Denna månaden kommer bli så jävla bäst.
Inleda den med pokerkväll och allt annat spännande sedan Fagereds farsen och nu även Falkenbergs revyn.
Inte nog med det, jag kommer säkert följa med Suz på alla dess upptåg och spendera åtskiljda timmar vid datorn pratades med mina bästa vänner.
Annars vet jag inte direkt vad som händer men jag är säker på att det kommer bli fett roligt.

That's about that.

* Jag ångrar alla jag sårat och skadat genom åren.
* Jag ångrar att jag inte spenderat mer tid med de nära människor som har avlidit.
* Jag ångrar att jag var så totalt jävla egoistisk under många år.
* En sak jag ångrar är att jag inte satsat mer på att lära mig spela gitarr.

För att detta inte ska bli så bildlöst så slänger jag in ett par bilder från när jag forskade om tatueringar:


Sugen på en till.

Jadu. Det var när jag fyllde sju år och hade en fest med alla som är lika gamla och gick i Ätranskolan.
Jag fick massa trevliga presenter och minns hur skitglad jag var över att alla kom.
Se där, redan då var jag beroende av socialitet. Vattenkrig och klappa djuren, det var rejäla fester när man var liten!

Orkar inte fixa fram en bild, då måste jag scanna så... ne.
Ses senare!

Jag har suttit jävligt länge nu och funderat på vadfan detta kan vara.
Men jag har kommit fram till att det måste vara alla minnen jag har tillsammans med mina vänner.
Allihop! Skrea, Göteborg, Varberg, bussen, skolan, hemma, fester och över internet såklart.
Pöss på er, allihopa!

Ett utdrag av mina vänner:

Jag antar att minst Ellen kan räkna ut vem det här handlar om och Suz, förståss.

Känner att det räcker med att länka det här: [Klick]
Btw, det är nyårsafton i morgon, tiden går så jävla fort.

En dröm är att få hundratals barn som jag kan uppfostra till att bli världens bästa skolelever. Nä, jag bara driver med er.

Jag har haft hur många drömmar som helst genom åren och jag vet helt ärligt inte vad min dröm är just nu.
Kanske är det att komma in på det däringa gymnasiet, kanske är det att flytta till stan.
Men jag tror mest på att det är att inte sluta grundskolan, jag älskar våran klass.
Alla tänker "Jamen alla älskar den klassen de går i" men nej.
Inte som jag gör.
Jag kommer sakna hela klassen så otroligt mycket, kommer ligga med ångest den sista veckan i Apel.
De har ju varit med under de fyra åren jag har förändrats som mest.
Jag skulle aldrig blivit den jag är idag utan alla mina kontakter på apel.
Helt otroligt.


Där är den, världens bästa klass.

Piffade till bilden lite med ett tomtebloss och har mjukis på mig som ni redan har sett massor med gånger.

Måndag: Drar på laserdome med Casey, kommer bli skitskoj.
Tisdag: Hjälper Mari med en grej...
Onsdag: Drar till Göteborg med Suz, Johanna och Sebeow.
Torsdag: Troligtvis den enda lediga dagen på hela veckan och då ska jag klippa mig, själv.
Fredag: En kompis från Göteborg kommer ner för att vara med på nyår.
-NYÅR-
Lördag: -
Söndag: -

Jag har ingen handväska.
Men eftersom jag är totaly skitsnäll så kommer det upp en bild på alla saker som jag har i min jacka jämt och ständigt.
Fast... jag glömde vantarna.

Brukar även ha tuggummi också men... jag hittar inte dem igen.

Min två och ytterst älskade bröder.
Henke är äldst och honom har jag aldrig i hela mitt liv bråkat med, det skiljer för många år skulle jag tro.
Kire (Erik) är mellanungen och honom har jag nästan alltid något elakt att säga om men inte nu sen han inte bor hemma på vardagarna längre.
Jag är lillasystern som lika gärna kunde vara en lillebror.

Nä, jag vet, det syns inte mycket. Men de svarta byxorna med stripsen har ni redan sett.
Och under linnet är mitt blåa linne. That's it, pretty much.
Och Adde tog bilden, mästerfotografen där!

Börjar dagen med KoRn, allt i vanlig ordning.

Och så tänkte jag, bra, min tro, det blir skitenkelt att skriva om - för jag tror ju inte på något.
Men... det var ju inte riktigt sant.
Jag tror på de fyra elementen, någon som har sett Avatar - the last airbender? De fyra elemeten.
Alltså eld, luft, vatten och jord.
Jag tror att det är de fyra elementen som världen är uppbyggd på.
Låter kanske töntigt men hörru! Det låter ännu mer töntigt att tro på att en gubbe i himmeln skapade hela jorden på en vecka.
Sen tror jag på vetanskapen, dock inte på dinosaurier.

[Btw - Toph, längst till vänster, är helt klart coolast.]

Inom annat...? Jadu, jag tror inte på kärlek vid första ögonkastet, inte än i alla fall.
Jag tror inte på jultomten eller påskharen.
Varför? Vi har aldrig haft en jultomte och jag var faktiskt snäll som liten och nu vet jag att man får julklappar oavsett.
Fint, nu blir det frukost.

Ett ögonblick då.
Vilket ögonblick ska man ta tro?
Låt oss ta mitt första slagsmål som jag föll in i fast jag har en känsla av att jag redan har skrivit om det här.

Jag var runt nio år och var en oskiljaktig bästis med Amme.
Jag minns det inte så tydligt men vi har ute på rast och var väl där vi brukade - runt king-rutorna.
Vi såg hur alla samlades på gräsmattan i en ring.
Så vi joinade dem och skulle se vad det var dem kollade på.
Eftersom jag (på den tiden) var längst i klassen såg jag ganska bra över allas huvud.
Det var då jag såg det första slagsmålet jag någonsin sett.
Eftersom att jag inte tänker nämna vilka det var som slogs så kallar jag dem 1 och 2.
Jag skrek: "HÄMTA EN LÄRARE" och såg hur Amme sprang iväg.
Sedan knuffade jag mig fram till 1 och 2 och slet isär dem.
Ja, faktiskt som nioåring, men jag skulle inte gjort det om jag inte var så sjukt förbannad på alla som stod och kollade på runt.
Tänkte dem bara stå och kolla på när olika personer skadade varandra? Idioter.
Det var ungefär det jag minns och den mjuka soffan i lärarrummet som jag fick sitta i när jag skulle berätta min version om vad som hände.