De senaste inläggen har varit tidsinställda som jag antar att ni förstår... jag har egentligen inte skrivit ett enda inlägg sen den 10de. Inte igår alltså.

Vad har jag att berätta då?
Jag har slutat ettan och får åldersångest för nu börjar fan vuxenlivet närma sig.
Jag har firat sommarlovet med några av världens bästa vänner.
Suz, Sebbe och jag var på Liseberg och såg Björn Kungen Rosenström.
Hedvägen 47 fick ett farväl från mig i lördags för då drog jag hem till fadern min.


När jag kom hem till skogen min så var det grillfest med gamla vänner.
Ooooch nu för tiden spenderar jag största delen av dagen på mitt rum och renoverar. Bilder från detta kommer. lovarrr...

Idag ska jag jobba för sista gången någonsin på Rasta i Ullared.
Jag har nämligen fått jobb på gekås och eftersom lönen är saftigare där tackar jag inte nej.

Men trots detta har jag en tår i ögat för att lämna Rasta. Det är här jag har befunnit mig alla helger de senaste 9 månaderna. Det är här jag har sprungit från hamburge-rännan till stekluckan och skrikit "Deeelliia, kan jag få ost på den här?". Det här jag har brännt pommes åtskilda gånger, det är här jag har lärt mig göra mjukglass och det är här jag har brännt händerna varje gång jag öppnat locken i lunchen. Det var här jag blev vän med bland andra Justina, Sandra, Chusri och Gerd.

Det kanske inte låter så jävla kul men jag har ändå trivts. Jag har samlat på mig erfarenhet och lärt känna människor. Och jag tror inte att jag kommer glömma detta helt, jag tror dock att jag kommer minnas det som svampplocket "ett betalt tidsfördriv".

KOLLA PÅ DEN!

Vet ni vad jag har tänkt på?
Jag har tänkt på hur otroligt obegränsat respektlös min generation är. Alla som är födda på 90-talet och framåt har aldrig blivit lärda hur man behandlar varandra med respekt. Man behandlar folk man inte känner som sämre än sig själv, som om de är något pack som sprider AIDS hejvilt. Personer som man inte har en aning om hur de är ska man behandla som en vän även om det sen visar sig att det kanske inte riktigt kommer att bli det.

Idag är det såna där småsaker som stör mig ner i ryggraden: att folk inte håller upp dörren för någon annan, att man inte tackar kassörskan för växeln, att man inte stannar för att hjälpa en äldre eller handikappad över gatan eller att tar i hand när man hälsar på någon man inte känner. Att man inte kan småprata i gekåskön.

I mitt yrke kan man inte vara otrevlig, då kommer du aldrig få behålla ditt jobb. Aldrig. På mitt jobb ska du kunna behålla leendet och artigheten oavsett hur lång kön blir, hur mycket fritösen krånglar och hur jävla gärna du skulle vilja åka hem och vräka i dig huvudvärkstabletter. Men det var inte där jag lärde mig detta, det var min mamma som var jävligt noga med att man skulle tacka för maten och sällskapet. Alltid. Helst när det gäller äldre.

Vad vill jag säga med all denna jävla text?

Ungar - skärp er för fan. Ett tack kommer inte ta slut på eran energi och ett leende gör både dig och motståndspartner glad. Så le och var artig för fan.

Snart fyller jag år så jag tänkte passa på att summera allt som hänt sedan jag fyllde år förra gången.

På min födelsedag förra året drog jag och världens bästa klass till Göteborg för att sova i kalla omklädningsrum och åka paddan iklädda plast. Det var även samtidigt som jag och min kärlek chokladsås möttes för första gången för att göra mig hyper. Jag var blå/svarthårig och det bästa jag visste var att jag fortfarande hade några dagar kvar med klassen. Gratis Spotify hade precis blivit begränsat och överröst med reklam, t-shirt, tjocktröja och jeans var basic för mig och jag körde tomosen (en grovt långsam moped).


Jag hade aldrig övningskört lagligt förrän någon dag efter min födelsedag och bilkörning var fortfarande roligt. Kajsa och jag hade precis börjat jobba på mitt första sommarjobb. Plocka svamp. Gõr tråkigt var det. Vi hade precis haft niornas bal som nog var den fest med mest röj i hela mitt liv och samtidigt som att man ville dö för att det var så otroligt sorgligt att vi skulle skiljas åt och man ville skratta för att det var så otroligt roligt att vara där. Sen gifte vi oss, jag och min älskade fru - Kajsa. Efter det var det bara jobb, jobb, jobb, jobb och återigen jobb.

Och Metaltown, förstås.


Vid den tiden förra året hade jag aldrig kört en rieju och aldrig haft en bättre telefon än den jag då hade. Sen la mamma ut 6,3k för en moped och ny telefon åt mig. Det var längesedan jag var så jävla glad. Den timmen som det tidigare tagit att åka till och från jobbet blev en halvtimme och alla de låtar som kapas i min gamla telefon blev kompletta. Och sen kom en tur till Göteborg, en källsjöfest och en bluegrass-festival och bröt av i mitt konstanta besök på badet i Ätran samt svamp-plock. Och för att inte glömma en takida-spelning vid fästningen.


Vid den tiden förra året försökte jag sälja flakisen för första året. Sen flyttade jag till Varberg och skaffade mitt andra jobb, gatuköksförsäljare på Rasta i Ullared. I takt med att man blev tvungen att lära känna nya människor, lära sig ett helt nytt jobb, lära känna dem man bodde med och fortfarande behålla sina betyg så sjönk orken. Att sedan mina nya vänner behövde en hel del stöd hjälpte inte till direkt. Jag sov högst fem timmar varje natt, var alltid uppe i varv och var alltid på väg någonstans. Jag kunde inte säga om jag trivdes på jobbet eller i skolan alls. Jag hann inte tänka på det och verkligen inte känna efter. Och mitt i allt det där blev jag ihop med en pajk. Rätt dumt gjort av mig, det kändes som att jag utnyttjade honom i mitt letande efter... lugnande.

Och så höll det typ på... tills förra helgen.
Men nu är jag glad igen.