Vet ni vad jag har tänkt på?
Jag har tänkt på hur otroligt obegränsat respektlös min generation är. Alla som är födda på 90-talet och framåt har aldrig blivit lärda hur man behandlar varandra med respekt. Man behandlar folk man inte känner som sämre än sig själv, som om de är något pack som sprider AIDS hejvilt. Personer som man inte har en aning om hur de är ska man behandla som en vän även om det sen visar sig att det kanske inte riktigt kommer att bli det.

Idag är det såna där småsaker som stör mig ner i ryggraden: att folk inte håller upp dörren för någon annan, att man inte tackar kassörskan för växeln, att man inte stannar för att hjälpa en äldre eller handikappad över gatan eller att tar i hand när man hälsar på någon man inte känner. Att man inte kan småprata i gekåskön.

I mitt yrke kan man inte vara otrevlig, då kommer du aldrig få behålla ditt jobb. Aldrig. På mitt jobb ska du kunna behålla leendet och artigheten oavsett hur lång kön blir, hur mycket fritösen krånglar och hur jävla gärna du skulle vilja åka hem och vräka i dig huvudvärkstabletter. Men det var inte där jag lärde mig detta, det var min mamma som var jävligt noga med att man skulle tacka för maten och sällskapet. Alltid. Helst när det gäller äldre.

Vad vill jag säga med all denna jävla text?

Ungar - skärp er för fan. Ett tack kommer inte ta slut på eran energi och ett leende gör både dig och motståndspartner glad. Så le och var artig för fan.