Bytte ut min badrumsspegel mot en platt-tv igår, jävlar vad snygg jag var imorse.

Addes egobild passar bra:

Du måste ha vishet när du lever livet.
//Fried-ass

HIA ER! Skulle jag sagt om ni skulle stått lutade över mitt tangetbord just nu.
Jag kommer nämligen börja skriva mycket mer på bloggen och jag tror att de kvinnliga läsarna kommer uppskatta det mycket mer än de manliga men ja, killar -> titta på bilderna, tjejer -> läs.
Jag sitter just nu och skriver och det blir väldigt mycket text som sagt men jag tror ni kommer tycka om det.

Tills det kommer upp så kan jag meddela att jag inte har ätit godis/chips på ett år. Kinderägg till frukost i morgon, helt klart.

Ett år.
Jag funderar på hur man kan förändras så fruktansvärt mycket under endast ett år.
Tänk att för ett år sen började jag lyssna på denna musiken som jag är så grymt fast i nu.
För ett år sedan bodde mina föräldrar ihop, min bror flyttade precis ut och rummet bredvid mitt blev tomt.
Förra året var jag kär i en person som jag faktiskt inte visste någonting om alls.

Nu, idag, sitter jag och letar efter konserter.
Idag bor min mamma tre mil ifrån mig och snabbmakaroner är det enda jag lever på.
Nu har jag förstått vad kärlek verkligen handlar om efter att ha blivit sviken och varit deprimerad i ett halvår.

När jag tänker efter har detta året varit det bästa i mitt liv, trots omständigheterna.
Jag har träffat många nya människor: Jesper, Rickard, Elin, Amanda, Parama, Kikko, Pierre, Jonas och Heidi.
Det är dem som jag är tightast med av dem jag har mött. Vissa är jag tightare med än andra.
Jag ångrar verkligen inte att jag träffat dessa personer, dem har fått mig att växa, på olika vis.

Under detta året har jag mognat både psykiskt och fysiskt.
Jag sitter här och önskar att 2011 kommer bli lika bra (eller ännu bättre) än 2010.
För 2010 var det bästa året hitills.


Längesen jag skrev långt här. Djupt. Jävla julmust.

På svenskan får vi som inte har/ska praoa skriva vad vi vill.
Jag har redan börjat och ligger just nu och skriver på det.
Den blir ganska fin, trots allt.

Här kommer ett utdrag ur den:
"Huvudvärken bultar mot tinningarna och solen svider i ögonen.
Ett kolsvart rum och en treo lockar mycket mer än Lisebergsdagen vi har framför oss.
När tåget har stannat vid Göteborgs central börjar vi gå mot Liseberg.
Fanny hoppar omkring och skrattar åt allt och alla medan varje ljud är som megafoner mot mina öron.
Svetten gör så att tröjan klibbar mot ryggen och håret lägger sig i stripor."

Glömde jag att nämna att jag ska tävla med den?
Titel på skiten? Ja, just nu heter den kasnörg.

Ni vet när man sitter där och känner sig fruktansvärt sugen på något?
I mitt fall är det att skriva.
Jag brukar kunna sätta mig och skriva något fint bara ur fantasin men jag blir alltid besviken på mig själv så denna gången ska jag inte göra det.
Jag vill hellre skriva om något gulligt minnen men där faller humöret totalt.
Trots hur mycket jag än vill skriva så vet jag att det kommer sluta med att jag sitter där och spelar gitarr för att jag vill verkligen blir bra på det.
Fast det borde ju gå. Att skriva något fint alltså, utan att det handlar om kärlek och annat psysiskt trams.
Vet ni fresten att trams blir smart baklänges? Klart ni visste.
Ni visste även att naturrutan blir samma sak baklänges? Det är mina partytrick så sno inte dem.
Det var bara en avstickare, nu tänker jag ligga här med musik i stereon och försöka komma på något att skriva om men det går inte så bra.
Brainstorma? Sure: Jordgubbste, Göteborg, Varberg, cykel, smör, gräddfil, Björn, Göran, Gunvald, noter, blå, sko, sten, mögel och återigen jordgubbste.
Hur fan skriver man en bra text om blåa stenar? Jamen eftersom ingenting är omöjligt så ger jag det ett försök.

"Vi låg där i gräset, du och jag. Himmeln var lika blå som i svenska sommarfilmer.
Vi var inte gamla då, runt tio år. Kittlade varandra och sprang ifrån.
Jag minns hur jag avgudade en tiden och ville att det aldrig skulle ta slut.
Det gjorde det, nu för tiden är minnet av dem sommardagarna suddiga och slitna.
Jag minns att du gav mig något och att jag gömde det så att mina bröder inte skulle få tag på det. Nu sitter jag här med det i handen, de två små blåa stenarna du gav mig för att visa att det alltid skulle vara vi. Klickar in på facebook och söker på ditt namn. "

Du, det gick.

Bruden som texten handlar om kommer känna igen sig.

De allra djupaste tankarna jag någonsin haft har du hört.
Du känner mig inifrån och ut, du vet hur jag tänker och vad jag kommer att säga.
Du är den där bästisen jag aldrig hade när jag var liten.
I alla situationer och oavsett tid på dygnet finns du där.
Vi delar glädje och sorg, lycka och tragedier.
När alla andra vänder ryggen till står du där och stöttar.
När kärleken sviker finns du där.
Alla tillfället jag aldrig har vetat vad jag ska göra finns du där
Vi delar många lyckliga minnen tillsammans, något jag hoppas att jag aldrig glömmer.
I tre underbara år har jag känt dig.
Jag är vet att jag inte hade varit den människan jag är idag om jag inte hade träffat dig.

Dem säger att man bara får en livskärlek, gäller det vänskap också?

"Jag har stort förtroende för dig. Jag litar på dig."
I hennes huvud viskar det: "Gör inte det, jag talar aldrig sanning."
Det trycker på hennes axlar. Trycket av krav.
Rummet blir varmare, fåglar flyger ändlöst fram och tillbaka utanför fönstret.
Hon tänker på dem som sitter i varma bilar i köer i städerna. Dem tänker inte på henne nu.
Dem tänker inte på att någon sitter och ångrar allt i ett litet grupprum på en skola.
Hennes mentor kliar sig i nacken men släpper aldrig blicken från henne.
"Har det hänt något annat?"
Tystnad. Den sortens tystnad som skriker i öronen. Hon andas in.
Lysrörslamporna blinkar omvartannat. Tårarna pressar mot ögonlocken.
"Nej, jag har bara varit på dåligt humör."
Hur många gånger har hon inte använt den frasen i såna här sammanhang? Hon minns inte.
Hon trummar med fingrarna mot bordskanten. Hur länge ska mentorn sitta och titta på henne?
Mentorn vänder bort blicken och suckar.
"Jag tycker att vi har de här samtalen för ofta, har du varit hos kuratorn? Hon kanske kan hjälpa dig?"
"Den horan", far genom hennes huvud. Hon skakar på det, skjuter ut stolen och reser sig upp.
"Vill inte prata med någon som inte bryr sig, vänner bryr sig, kuratorer gör det för dem får betalt."
Hon går ut genom dörren och går mot huvudbyggnaden medan hon torkar tårarna.
Klart hon ångrar det, det borde var skitjobbigt för tjejen. Men...
Man orsakar aldrig något själv. Du kan inte vara elak utan att ha någon att vara elak mot. Skulle du vara ensam skulle du inte kunna vara elak.

Verbalmisshandel. Misshandel genom ord, grova kränkningar.
Tjejer slåss inte, dem misshandlar varandra verbalt. Muntligt med ord.
Ibland är det jobbigt. Hon rycker på axlarna. Ibland är det soligt, ibland är det regnigt.
"Vi förebygger mobbning." Hon stirrar på skylten. Minns hur stolt rektorn var när han satte upp den.
Är det mobbning hon håller på med? Eller försöker hon förändra på allt som är fel?
Det låter bättre om hon förändrar på det som är fel. Hon knyter näven och slår hårt mot aluminiumskylten.

"Hur fick du det här?!" Skolsköterskan låter stressad och förtvivlad.
Hon studerar sin hand, man ser hur skelettet sticker upp.
"Det här måste gipsas, kan du ringa en förälder så du kommer in till stan?"
Hon ruskar på huvudet, hon gillar smärtan, låt den vara där.
Skolsköterskan ser mer och mer förtvivlad ut. Han är brunhyad, skolsköterskan.
Hon kollar på hans dreads, det är faktiskt ganska snyggt. Men långt, rakt, svart hår är finare.
"Då får jag köra dig." Skolsköterskan reser sig upp och börjar plocka ihop sina grejor.
Hon drar handen till sig och springer ut, genom hallen och in i klassrummet.

Känslan av att känna allas blickar i nacken. Hon vänder sig om och skriker "Vafan kolla på varandra istället!".
Handen pulserar och ögonen torkar. Klassrummet luktar jord från fönsterväxterna.
Det är såhär man ska leva. Tydligen.

Det var inte svårt för henne att räkna antalet människor som befann sig på torget.
Det var varmt men inte hett, precis sådär lagom.
Hon har ingen aning varför hon sitter där på den gamla slitna parkbänken bredvid den trasiga fontänen.
Kanske gillar hon att sitta där och se på hur folk lever sitt liv.
Hon har så många år innan suttit långt in i skogen vid en sjö och lyssnat på tystnaden.
Varför ville hon inte det nu? Varför ville hon se människor nu?
Tillochmed hon kanske har förändrats under det senaste året?
Mopeden stod olåst på parkeringen mittemot henne.
Skulle någon vilja sno den? Ja, den var trots allt en veteran och borde vara värd några tusen.
En man med en skottkärra drar sig över torget och hälsar på de han möter med små nickningar.
Undra vad han tänker? Tänker han på alla de tanter som blir överlyckliga när han bekräftar att de fortfarande syns?
Skottkärran hoppar till när han tar sats och puttar den över trottoaren.
Han har kört skottkärra förut, det syns så tydligt på hur han vant behåller balansen på den och går vidare som om inget har hänt.
Egentligen gillar hon inte att sitta och stirra sådär men nu vet hon att ingen ser vad hon tittar på.
Solglasögonen med speglande glas på utsidan sitter på näsan och hörlurarna från stereoheadsetet sitter där dem alltid är.
Visst kunde hon gjort något bättre idag, tillexempel tvättat, städat vardagsrummet eller åtminstone försökt börja fotografera igen.
Men nej, inte idag, hon är inte sugen på någonting alls.

Hon blundar och njuter av favoritlåten som börjar spelas i spellistan.
Tiden flyter iväg innan hon lägger märke till att någon sätter sig bredvid henne på bänken och den viker sig lite.
Hon öppnar ögonen och tittar upp, solen bländar henne genom solglasögonen men till slut ser hon.
Jaså, du.
Hon suckar inombords och sätter sig lite mer ordentligen medan hon stänger av musiken och drar ur plopparna ur öronen.
"Du ville inte se mig."
Märktes inte det att hon ville sitta ensam och njuta av stunden?
"Nej, men jag ville helst inte se någon alls."
Hennes mobil ringer, hon sliter ur headsetet och svarar.
"Hej, du har inte lust att snacka lite? Jag har inte hört av dig på ett tag."
Den så välbekanta rösten kastar ner fjärilar i magen på henne och hon känner hur kinderna blir röda.
Hon tittar på gestalten på bänken bredvid sig, han ser så ledsen ut, vilse.
"Ehm.... jag måste ta det här... men vi kan väl höras?"
Han nickar stumt och drar sig mot busshållplatsen.
"Vem var du med? Störde jag?" Hon skakar på huvudet fast hon vet att han inte ser det.
"Det var bara...eh... skit i det, vad gör du?"

Att ett telefonssamtal kan göra henne så lycklig.

Regnet från hennes dyblöta hår rann längs luggen, ner mot hakan innan det tog sats mot hennes bröstkorg.
Hon skrattar glatt åt hennes kompis kommentar om ett par fjortisar längs gatan.
Trots det ihålliga ösregnet och den krampaktiga smärtan i hennes knän log hon.
Optimist, självklart.
Andra gången idag. Andra gången i hela hennes liv hon ska få möta den hon älskar mest.
I flera timmar hade dem i regnet letat ferbrilt till ett ställe hon redan en gång varit.
Lokalsinne, inte alls.
Men nu var det alltså på rätt väg, ett övergångsställe kvar.
Glädjen spred sig i magen på henne, fast hon inte skulle få träffa honom fören efter matchen.

"Du är jävligt blöt. Jag är svettig och blöt, men du är blötare!"
Hon skrattade och kramade om honom ännu hårdare.
Pausa där, så ville hon att det skulle vara för alltid. Hennes armar runt hans midja.
Hennes grepp släppte och han tittade på henne med dem där gröna ögonen som hon så många gånger drömt om.
"Ska samlas nu, stanna här, jag kommer snart tillbaka!"
Han gav henne en puss på munnen och drog sig långsamt tillbaka medan han vinkade och log mot henne.

"Nu kommer han." Hennes kompis pekade till höger om henne.
Hjärtat slog volter i bröstkorgen på henne, klart att det var han.
Orden flöt på, kramarna blev fler, kyssar.
Hon beskrev det själv som himmeln trots ösregn och ledproblem.
"Måste gå nu... ska äta, men du får ringa sen... eller jag kanske gör det.... om ni är kvar... vi kanske ses sen..."
Farvälet från förra träffen gör sig påmind, hon minns hur svårt det var.
Kramarna blir inte tillräckligt, inte ens kyssarna.
Han går, lämnar henne att åter igen känna det kalla regnet smattra och benen viker sig av ansträngning.
Fast ändå, det var den näst-bästa dagen i hennes liv.

"Du gjorde mig gravid din fula idiot! //Maja"
Skärmens ljusa sken skar i ögonen. Du stirrar på skärmen. Vem fan är Maja?
Bakfyllan är ungefär det enda du minns sen midsommarhelgen.
Kan det vart då? Det måste det varit. Men vem är Maja?
Du tänker så det knakar. Kan det vara så att en av dina kompisar skickade ett skämtsms? Det måste vara så.

Veckorna går och minnet av smset bleknar till det nästan faller bort.

En kväll mitt i veckan när du sitter där i fåtöljen med din vanliga kalla öl ringer mobilen.
"Dolt nummer" visar skärmen. Jävla telefonförsäljare som ringer på kvällen!
"Hej, är detta Kasper?" Du känner inte igen rösten, vem fan är det?
"Kasper, ja. Vem frågar?" Kvinnan i luren andas lugnt in och ut innan hon svarar på frågan.
"Jag heter Liselott. Är mamma till Maja." Där tystnar hon. Du tänker och tänker... Känner jag en Maja?
"Hon du gjorde gravid på midsommar..." fortsätter Liselott.
Du blir paff. Chockad. Första tanken är: Hur ung måste inte Maja vara? Om hennes morsa ringer?
"Maja... behöll hon barnet?" Vad ska man säga när man precis inser att man måste konfrontera ett "one-night-stand"s mamma?
"Barnen. Och ja, dom ska födas inom loppet av några månader." Barnen? Två? Ska jag bli pappa?
"Vad har du till ditt försvar?" fortsätter Liselott.
"Det enda jag minns var hennes navelpiercing..."

Fingrarna värker.Det var ett tag sen hon spelade gitarr nu, en månad sen om inte mer.
Allt har stannat upp, det är lov och alla rutiner är brutna.
Golvet i hennes rum har blivit den största förvarings ytan i hela huset, fyllt med skit.
Hälften är smutstvätt och andra hälften är sakerna från den dagen då dem tömde skolskåpen.
Det är instängt och varmt. Fläkten gör så gott den kan från den lilla ytan på golvet som den står på.
Stereon spelar samma gamla spellista som vanligt. Den går på repeat.
Hon lägger ner gitarren på sängen och kollar på mobilen, snart borde han skicka ”god morgon”.
Fast hon kan ju göra det... men det känns för desperat. Fast hon vet att han tycker om när hon hör av sig.
Hon hatar sig själv, hon har världens bästa kille på kroken men känner inget.
För bara någon månad sen var hon upp över öronen förälskad i honom. Men inte nu.
Det är som om hon var förälskad i utmaningen att vara förälskad i honom.
Hon lägger sig på mage bredvid gitarren på sängen. Skickar iväg ett: ”Hej du luktar braj” till honom.
Han tycker det är kul, andra tycker att hon är för oseriös, att hon aldrig verkar ta något på allvar.
Hennes farmor kallar det att vara en ”komplicerad person” i andras ögon är hon bara störd.
Men i hans... hon måste vara speciell.

Med fötterna mot elementet och liggandes på rygg på golvet hostar hon.
"Låter som rökhosta" hade hennes faster nämnt.
Hon har aldrig rökt, faktiskt. Hennes rum är gulligt, faktiskt riktigt sött med turkost, grönt, rosa och rött överallt.
Hon tänker på alla gånger hon har ändrat om i rummet. Alla gånger sängen stod där eller där.

När hon var liten var hon älskad... och jävligt, jävligt feg. Hon ville ligga alla till lags, aldrig bråka.
Hon hatade känslan av skuld som alltid lade sig på hennes axlar.
Nu har det gått så långt att hon inte känner skulden längre.
Ingen hon möter tror på det dagarna då hon var liten och oskuldsfull.
"Jag minns grundskolebråken, så patetiska!" sa hennes kompis en gång.
Var dem patetiska? Ja, faktiskt. Det handlade nästan aldrig om någonting.

På utsidan är hon nog väldigt hård. Passar bättre i skinnjacka med nitar än i en blommig och rosa sommarklänning.
Ingen riktigt förstod sig på henne. Ingen vågade sig nära henne.
Hon älskar att vara i centrum men ingen vill se henne där.
I sex år gick hon med personer som idag inte ens tittar åt hennes håll.
Dem håller denna djupa avsky inom sig som hon inte kan förstå.

Hon tycker lagsport är kul. Men det funkar inte, hatar man varandra passar man inte bollen, så är det.
Det är det som sänker det roliga, att alltid kliva in till en träning med de tunga och hatiska blickarna över en.
Man står ut ett tag, men inte längre än så.

Hon rullar över på mage och luktar på kudden som ligger på golvet.
Den luktar damm. Det klingar till i mobilen och hon öppnar smset och läser.
Plötsligt är dagen inte alls lika grå.

Jag lider så fan heller. Jag däremot älskar den dikten.

Hon drar snabbt upp mobilen ur den lilla fickan på de grå, slitna jeansen.
På maskinmässan passar hon inte alls in, men det var inte för maskinernas skulle som hon åkte de 80 milen.
I snart sex månader har de chattat och pratat med varandra.
Hon klickar snart på grön lur och ringer till honom, han svarar med flås i halsen.
Han är på väg, men han vet inte vart han ska gå. Vilken ingång ska dem mötas? Hon har ju hans biljett.
Med telefonen i handen går hon längs staketet, solen steker i nacken och på armarna, tröjan klibbar mot ryggen.
"Jag står bakom en buske! Vänta, kolla till höger om busken nu! DÄR ÄR JAG!" skriker han i luren och hoppar och vinkar.
Fjärilarna i magen vaknar skräckslaget upp i hennes mage, människan hon har älskat i snart fyra månader står där uppe på kullen och hoppar.
Han finns. Han är här för min skull.
Hon lotsar honom till ena sidan av mässområdet och där möter dom varandra vid staketet.
"Han är finare i verkligenheten" tänker hon när dem säger hej och rör vid varandras fingrar genom nätet.
"Han kan krypa genom nätet där borta, det är ett hål där, jag kröp igenom där!" säger en mörkhårig kille bakom henne.
Hon tackar så jätte mycket för hjälpen och följer honom på andra sidan nätet.
Då inser hon hur fort hon andas, hur hjärtat slår och hur gräset doftar.
Medan han kryper genom staketet fyller hon i hans blankett, det går inte så bra. Hjärnsläppet gör så hon stavar fel och han upptäcker det direkt när han kommer fram, så klart.

När biljetten är lämnad vänder hon sig mot honom och inser hur han bär iväg henne en bit bort.
Dem har aldrig träffats förut, hon vet inte hur hon ska uppföra sig.
Hans ögon lyser av lycklighet när han ber henne vända sig om, och stå still.
Riktigt nervöst står hon där och känner en kall berlock lägga sig mot bröstkorgen medan han försöker knyta ihop halsbandet.
Det är hennes initial, hon håller den i handen och kollar på den. Han ber henne snurra runt så han får se på henne.
Det är läskigt, det var inte såhär hon trodde det skulle bli, det här är helt annorlunda.

Hon kollar upp och får solen i ögonen, placerar sig mer i hans skugga och ser rakt in i hans ögon.
Värmen sprider sig från magen och upp till munnen, hon ler och hon tänker inte sluta.
Farvälet är jobbigt, det går inte att slita sig ifrån honom. Hur mycket hon än kramar honom känns det inte som om det är tillräckligt.


Det var den bästa födelsedagen i hennes liv.