Ånger.

"Jag har stort förtroende för dig. Jag litar på dig."
I hennes huvud viskar det: "Gör inte det, jag talar aldrig sanning."
Det trycker på hennes axlar. Trycket av krav.
Rummet blir varmare, fåglar flyger ändlöst fram och tillbaka utanför fönstret.
Hon tänker på dem som sitter i varma bilar i köer i städerna. Dem tänker inte på henne nu.
Dem tänker inte på att någon sitter och ångrar allt i ett litet grupprum på en skola.
Hennes mentor kliar sig i nacken men släpper aldrig blicken från henne.
"Har det hänt något annat?"
Tystnad. Den sortens tystnad som skriker i öronen. Hon andas in.
Lysrörslamporna blinkar omvartannat. Tårarna pressar mot ögonlocken.
"Nej, jag har bara varit på dåligt humör."
Hur många gånger har hon inte använt den frasen i såna här sammanhang? Hon minns inte.
Hon trummar med fingrarna mot bordskanten. Hur länge ska mentorn sitta och titta på henne?
Mentorn vänder bort blicken och suckar.
"Jag tycker att vi har de här samtalen för ofta, har du varit hos kuratorn? Hon kanske kan hjälpa dig?"
"Den horan", far genom hennes huvud. Hon skakar på det, skjuter ut stolen och reser sig upp.
"Vill inte prata med någon som inte bryr sig, vänner bryr sig, kuratorer gör det för dem får betalt."
Hon går ut genom dörren och går mot huvudbyggnaden medan hon torkar tårarna.
Klart hon ångrar det, det borde var skitjobbigt för tjejen. Men...
Man orsakar aldrig något själv. Du kan inte vara elak utan att ha någon att vara elak mot. Skulle du vara ensam skulle du inte kunna vara elak.

Verbalmisshandel. Misshandel genom ord, grova kränkningar.
Tjejer slåss inte, dem misshandlar varandra verbalt. Muntligt med ord.
Ibland är det jobbigt. Hon rycker på axlarna. Ibland är det soligt, ibland är det regnigt.
"Vi förebygger mobbning." Hon stirrar på skylten. Minns hur stolt rektorn var när han satte upp den.
Är det mobbning hon håller på med? Eller försöker hon förändra på allt som är fel?
Det låter bättre om hon förändrar på det som är fel. Hon knyter näven och slår hårt mot aluminiumskylten.

"Hur fick du det här?!" Skolsköterskan låter stressad och förtvivlad.
Hon studerar sin hand, man ser hur skelettet sticker upp.
"Det här måste gipsas, kan du ringa en förälder så du kommer in till stan?"
Hon ruskar på huvudet, hon gillar smärtan, låt den vara där.
Skolsköterskan ser mer och mer förtvivlad ut. Han är brunhyad, skolsköterskan.
Hon kollar på hans dreads, det är faktiskt ganska snyggt. Men långt, rakt, svart hår är finare.
"Då får jag köra dig." Skolsköterskan reser sig upp och börjar plocka ihop sina grejor.
Hon drar handen till sig och springer ut, genom hallen och in i klassrummet.

Känslan av att känna allas blickar i nacken. Hon vänder sig om och skriker "Vafan kolla på varandra istället!".
Handen pulserar och ögonen torkar. Klassrummet luktar jord från fönsterväxterna.
Det är såhär man ska leva. Tydligen.

Kommentarer
Postat av: Zanna

Hm... din obestämbara flummighet har kommit tillbaka lite tycker jag.

2010-07-28 @ 21:53:57
URL: http://rnrb.blogg.se/

Kommentera inlägget här nu:

Namn:
Ska jag minnas dig?

E-postadress:)

URL/Bloggadress alltså det jag måste kolla för att veta att du är seriös:

Kommentaren skriver du här:

Trackback
RSS 2.0