Fingrarna värker.Det var ett tag sen hon spelade gitarr nu, en månad sen om inte mer.
Allt har stannat upp, det är lov och alla rutiner är brutna.
Golvet i hennes rum har blivit den största förvarings ytan i hela huset, fyllt med skit.
Hälften är smutstvätt och andra hälften är sakerna från den dagen då dem tömde skolskåpen.
Det är instängt och varmt. Fläkten gör så gott den kan från den lilla ytan på golvet som den står på.
Stereon spelar samma gamla spellista som vanligt. Den går på repeat.
Hon lägger ner gitarren på sängen och kollar på mobilen, snart borde han skicka ”god morgon”.
Fast hon kan ju göra det... men det känns för desperat. Fast hon vet att han tycker om när hon hör av sig.
Hon hatar sig själv, hon har världens bästa kille på kroken men känner inget.
För bara någon månad sen var hon upp över öronen förälskad i honom. Men inte nu.
Det är som om hon var förälskad i utmaningen att vara förälskad i honom.
Hon lägger sig på mage bredvid gitarren på sängen. Skickar iväg ett: ”Hej du luktar braj” till honom.
Han tycker det är kul, andra tycker att hon är för oseriös, att hon aldrig verkar ta något på allvar.
Hennes farmor kallar det att vara en ”komplicerad person” i andras ögon är hon bara störd.
Men i hans... hon måste vara speciell.