Luften var fuktig och mina ben brunbrända av solen.
Jag har nyss lagt på telefonen och ska dra på mig regnjackan.
Jag känner mig speciell, det är första gången jag någonsin kommer åka a-traktor. Henriks a-traktor.
Spänningen bubblar i magen, jag är nio år gammal och min äldste bror kör a-traktor.

Mamma tyckte det var hemskt, hennes lilla pojke har skaffat ett fordon så nu måste hon inte skjutsa honom.
Det är nästan så hennes ångest smittar av sig. Tillsammans med all modersoro.
Jag kliver i mina skor och springer ut på altanen. Mamma frågar vart jag ska, men jag svarar inte.
Det är uppenbart. Henrik står redan med "epan" igång och väntar på mig. Mamma smiter ner något i min ficka.
Jag rusar ner för trappan och hoppar ömt in i "epan". Den luktar instängt och erfaren.
- Säkerhetsbältet! manar Henrik på. Trots att jag nästan aldrig har sett honom själv använda det.
I fickan ligger tvåhundra kronor, tack mamma. Pengar till pizzan tänkte jag inte ens på.
När han trycker på gaspedalen skakar hela fordonet och det är omöjligt att höra radion.
Fast jag stortrivs, jag är lycklig.

Det var sex år sedan. Jag var nio år och Henrik var femton år.
Jag minns det som om det var igår. Men det var det ju förstås inte.

Nu är det jag som kommer slå mig ner vid ett gigantisk teoriprov innan uppkörningen.
Nu är det jag som kan köra iväg med en a-traktor så fort jag vill.
Tanken i sig är skrämmande.

Åldersångest. Brukar man inte få det när man fyller fyrtio? Jag har det nu och jag har inte ens fyllt femton än.

Svettig vaknar du upp från drömmen.Det är inte första gången sen du kom hem som du drömmer denna drömmen. Du fick inte åka hem för att det var slut utan för att du hade tyngt gruppen, du var inte längre smidig och effektiv. Du sätter dig upp och lutar ryggen mot gaveln medan du glider handflatan mot vaden. Det är buckligt men ändå väldigt lent, dina ärr är lena. Med dina grova händer drar du undan täcket och tittar på magen. En gång i tiden var det en helt underbar magen, du hade fått många komplimanger för den. Men nu satt det ett handflatestort ärr på vänster sidan. På din näthinna åker slaget förbi.

 

Du minns hur dem skrek, hur dem beordrade dig att släppa vapnet innan du skulle svimma. Men du minns också hur du aldrig svimmade, hur du höll i geväret och sköt alla som kom i närheten av dig, dina bärare och din bår.

 

Du reser dig upp. Håret är fett och fuktigt när du drar handen igenom. Tystnaden är total även den skickar tillbakablickar på hur det var att ligga där i skyttegravarna och invänta ”eldgivningsodern”. Din gamla uniform hänger prydligt på en galge rakt framför dig. Så gärna vill du ta på dig den, nog plågas du av minnena men ändå. Du känner dig inte längre hemma i det som du en gång kallade ”civiluniform”. Nu är det något du måste ha på dig, din uniform får inte användas när du inte är i tjänst. Visst är det skönt att vara hemma, kunna slappna av. Men det är ju nu du måste ta hand om alla minnen. Du känner dig inte trygg, för ditt vapen ligger inte bredvid sängen säkrat. Inom tre månader får du inte komma i närheten av ett vapen, varför? Ja, det förklarade dem aldrig.

 

Din pojkvän kliver in i rummet och ler, säger att han har saknat dig alltför länge. Du suckar. Han drar igång med ”Jag förstår hur det känns” och räcker dig en hjälpande hand när du ska gå mot garderoben. Du skakar bort den och säger utan att röra en min ”Du förstår inte alls hur det känns”. För han förstår inte, det kommer han aldrig att förstå. När du börjar gå rycker det till i vaden, magen spänns och den så bekanta illamåendekänslan kommer upp igen. Men du biter ihop, du har varit med om värre. Med ett snabbt ryck kommer du fram till stereon och trycker på play.

 

 

Hon lyfter på täcket och kollar ner på lakanet med en tom blick.
Dags att byta lakan kanske. Hon lyfter upp klädhögen från sängen för att lägga den på golvet.
Men nej, det är dags att få lite ordning i rummet. Så i stället lägger hon ner det igen på sängen och börjar sortera underkläder och sockar för sig och vanliga kläder i en annan hög.
Det enda ljud som hörs i hela huset är hallklockans eviga tickande. Inte ens radion i köket är igång.
Hennes tankar flyter iväg till mamma. För när mamma bodde här, då var radion igång dygnet runt.
Garderoben luktar instängt när hon öppnar dörren för att kasta in de sorterade kläderna.
Någon dag kanske det vore dags att tömma garderoben och slänga all skit? Någon annan dag.
Hon drar av lakanen och trycker ner dom i tvättkorgen på toaletten.
Ibland önskar hon att hennes kille var hennes enda problem.
Mamma, kom hem.

Bergis ©

En tanke för 4 000 kr. Men du kan få den gratis.

Tystnaden fyllde den sedan minuter tillbaka folktomma stranden.
Månskenet lös upp den tomma stranden så man såg hur ölburkarna var slängda överallt.
Det droppade från mitt hår och tröjan stramade åt. Sanden fäste på mina genomsura byxor.
Det knastrade från elden och vågorna gungade in mot stranden i en lugn takt.
Detta kunde varit den bästa dagen i mitt liv. Jag kunde blivit bästa vän med Roger igen.
Jag kunde fått en av världens bästa tjejer.
Men så blev det nog inte.

Roger hade tidigare idag bjudit in mig till en grillfest vid Svartmålsstranden.
Roger var min bästa vän sedan många år tillbaka och vi gick alltid på fest tillsammans men tiderna hade förändrats och vi hade glidit isär.
Vi stod i korridoren i skolan i bullret från dörrar som stängdes, sexornas skrik och klampandet från skor som var på väg någonstans.
Roger stod och vred på sin skrynkliga blåa tröja som han i all hast hade dragit på sig på morgonen.
Hans tålamod var knappt och det var något han var känd för.
Snabba svar, var hans motto.
- Nå? Hänger du på eller? Det kommer nog många heta brudar! lockade han med medan han tittade bakom mig.
Jag vände mig om för att se vad det var han kollade på.
Erika, Rogers tjej kom med vingliga steg mot oss, hennes långa svartfärgade hår slog mot ryggen och det vita linnet visade precis lagom för att göra en vanlig kille nyfiken.
- Hello darling! Hur är läget? fnissade Erika när hon mirakulöst nog stod upp på de onödigt höga klackarna.
Roger tog ett stadigt grepp om hennes tröja för att minimera risken av snubbling från hennes sida.
- Jodå, allt är fint, men Kikko har fortfarande inte bestämt sig om han ska med i kväll eller inte.
Båda tittade på mig med en bedjande blick och Erika blinkade med höger öga mot mig.
Vad menade hon med det?
- Okej då, jag kommer. svarade jag och vände mig om och gick, fundersam över varför Erika blinkade mot mig.


Jag minns att den kvällen var ljummen: Solen gav av ett varmt orange sken, knotten var som bortblåsta och luften luktade fuktigt av skog.
Mina svarta sneakers matchade den svarta tunna skinnjackan perfekt.
Jag vet inte riktigt varför jag klädde upp mig egentligen, jag hade kanske glömt att man inte gör det på strandfester. Det var ju trots allt några år sedan jag var på en senast.
Vid grillen satt redan Roger, Erika och Jonas.
Grillen var gjord av sten som nog hade varit vita en gång i tiden, innan all aska hade täckt dem.
Jonas ljusgula byxor var en hemsk kombination med hans bruna tröja och det bakåtslickade håret var inte snyggt, det såg snarare vått ut.
Var det honom jag skulle hänga med hela kvällen kunde det va. Man ska ju inte skrämma iväg brudar om nu någon skulle dra sig åt mitt håll eller tvärtom.
Grillplatsen låg bara några meter ifrån bryggan, så om man puttade ner någon från bänken närmast skulle den nästan trilla rakt ner i vattnet.
- Jag började nästan undra om du skulle komma eller inte! Roger reste sig upp från att ha suttit bredvid Erika och kramats vid elden.
Han tog mig på axeln och tryckte ner mig bredvid en tjej som kom bara någon sekund efter mig.
Jonas gav mig en menande blick som jag tydde som att Roger redan var på väg mot att bli full.
Tjejen som jag hade slagit mig ner bredvid log blygt och drog den blommiga koftan närmare sig.
Frös hon?
- Jag heter Kikko. sa jag och sträckte fram handen mot henne.
Hon svarande med en kram.
- Och jag heter Moa och jag fryser.
Moas blonda hår kittlade mig i näsan när jag höll mitt huvud mot hennes axeln.
Hennes blommiga kofta doftade starkt av för mycket deodorant.
Släpp mig! tänkte jag.
När jag efter sekunder, som kändes som evigheter, tog mig ur hennes grepp tittade hon konstigt på mig.
- Gillar du inte kramar? Hennes bruna ögon såg ut som tefat och den stora munnen var bara ett långt streck, inte för att nämna hur översminkad hon var.
Den här bruden är inte riktigt hemma.
Rogers utrop räddade mig från att svara på den korkade frågan:
- Någon som vill ha korv med bröd?
- Yes, Give me some. svarade jag snabbt och reste mig upp för att gå och ta emot den ketchupdränkta korven i fullkornsbrödet.
- Jag vet ju hur mycket du gillar ketchup, menade Roger och räckte mig det.
Jag log och satte mig fort på Jonas bänk. Allt är bättre än den där Moa som luktade deodorant.
- Den bruden var inget för dig eller? Jonas nickade åt Moas håll.
Jag skakade på huvudet och la märke till att Moa var klumpigare än jag tidigare hade märkt.
Hon höll på att trilla rakt i eldstaden när hon skulle ta emot en korv men Erika ställde sig upp på de vingliga klackarna och tog precis emot henne innan hennes gröna, spetsiga klänning skulle ta eld.
Med ett stort bett av korven insåg jag att fullkornsbröd var inte riktigt min grej, helst inte indränkt i ketchup.
- Jag drar och möter Viktoria, ropade Roger när han drog på sin röda tunna regnjacka.
Ingen sa något. Alla satt med munnarna fulla med korv och bröd.
- Vem skulle ta med drickan? Jonas tittade frågande omkring sig och såg att alla skakade på huvudet som svar på ”har du dricka med dig?”.
Erika reste sig och försvann bakom de bruna slitna fallfärdiga omklädningsrummen som luktade starkt från mögel och tjära.
- Och vart skulle hon? frågade Abbe som nyss anslutit till gruppen.
- Abraham, du behöver nog inte vara orolig. Hon var nog inte rädd för dig. svarade Jonas sarkastiskt.
För nog visste vi alla att Abbe är kär i Erika och har varit det ett bra tag nu.
- Så, detta bör väl räcka?
Alla vände sig mot ljudets källa och där stod Erika med två flak öl och två flak cider vid fötterna.
Man behövde inte se sig omkring för att förstå att alla log och Erika öppnade Falcon-flaket och viftade med ölburken i handen.
- Vem vill ha?
När hon kastade ut öl till alla som ropade efter det undrade jag hur Erika kunde bära fram fyra flak helt ensam på de klackarna.
Men efter hand som alla blev mer och mer pratsamma utan att ens har öppnat ölen så gav jag mig inte in på att fråga henne.
Ett rop hördes från kullen längs med vägen och Roger och Viktoria dök upp och det tog inte lång stund för oss att fatta. Viktoria var full, igen.

Min rumpa började domna av efter att ha suttit på träbänken för länge, så jag reste mig upp och gick ner mot vattnet.
Det var en väldigt fin solnedgång med rosa himmel och en blank vattenyta.
Jag satte mig på huk och tog tag i en pinne och började rita i sanden.
Jag tänkte på mamma, och pappa till viss del.
Men mest hur mamma alltid brydde sig, förbjöd mig från att gå på fest för jag skulle ”skada mig”.
Utan att jag märkt det började det rinna en tår nerför min kind.
- Hur är det?
Jag ryckte till av rösten och den varma hand som vilade mot min axel.
Innan jag tittade upp torkade jag snabbt av min kind med ovansidan av min hand.
Erika stod med två staplade öl i vänster handen och sin höger hand på min vänster axel och log.
Utan ett ljud slog hon sig ner i sanden bredvid mig och räckte mig en av ölburkarna.
Jag orkade inte protestera att jag inte är ett stort fan av ljummen öl, helst inte Falcon, så jag tog emot ölen och öppnade med ett pysandeljud.
- Jag och mina bröder var alltid här när vi var små. sa Erika och tittade ut över sjön.
Bröder? Jag insåg plötsligt hur lite jag visste om Erika.
Utan att vänta på svar fortsatte hon:
- Vi byggde sandslott och hade vattenkrig. Det var den bästa tiden i mitt liv.
- Flyttade du inte hit... för ett år sedan eller något? frågade jag undrande och tog en klunk öl medan jag tittade på hennes siluett.
Hon var faktiskt snygg, ingen kunde säga emot det.
- Jo det gjorde vi. Men mormor är härifrån och vi var alltid här på somrarna.
Jag nickade utan att tänka på att hon kanske inte såg det.
Min blick vandrade mot en liten trollslända som log och plaskade med blöta vingar vid strandkanten.
Han hade blivit för våt för att flyga.
Jag böjde mig framåt och lyfte upp honom i min hand.
- Söt. sa Erika och tittade på trollsländan när jag lyfte av den och lät den ligga på en torr gren till vänster, på samma sida som Erika satt.
Nu höll trollsländan isär oss och på något vis kändes det skönt.
- Jag menade inte trollsländan om du trodde det.
Jag tittade undrande på Erika. Menade hon att hon tyckte att jag var söt?
Hoppas (för Erikas skull) att Roger inte hörde det.
- Var är Roger? frågade jag när jag vände på mig för att se om han syntes till.
- Varför frågar killar alltid det när man påstår att någon är söt? Tror ni att ni kommer få spö?
Hennes ton var helt förändrad och den lät nästan lite sur.
- Nej men jag är rädd för att du ska få det, spö alltså.
Jag kände hur kinderna hettade till. Var det den varma kvällsluften eller Erika som orsakade det?
Erika började skratta. Inte fnissa som alla andra tjejer i våran ålder, utan hon skrattade.
Högt och tydligt.
Jag satte mig på rumpan och la ut benen i vattnet.
Vätan från sjön smög sig in i skorna och blötte ner de redan svettfuktiga sockarna.
- Vill du bada? frågade Erika, ställde ner sin öl och reste sig upp.
Jag tittade ut över den spegelblanka vattenytan. Jo, nog såg det inbjudande ut alltid, men jag tvekade. Menade hon att bada nakna, eller vad?
- Kom igen, var inte sådär eftertänksam och tråkig hela tiden! Hon öppnade den blåvitrandiga blusen och lät den glida ner över axlarna. Hon sparkade av skorna och sprang ner, rakt ner i vattnet.
Jaså, bada med kläderna på, men byxorna...
Innan jag hann märka något stod Erika framför mig, drog av mina sockar och skor och drog mig i benen.
- Jaja! Jag kommer! sa jag, reste mig upp och kastade av den svarta skinnjackan.
Ett glatt pip hördes från Erika när hon skuttade ut i vattnet.


Båda luktade våt bomull när vi några minuter senare glatt hoppade upp på stranden.
Jag kastade mig baklänges i sanden och sträckte på mig.
Erika gjorde likadant.
Om man tyckte att hennes kläder var små innan skulle man se dom våta.
Byxorna satt fastklistrade precis som resten av plaggen.
- De får du aldrig av dig... menade jag och pekade på byxorna.
Hon tittade först på byxorna innan hon sedan mötte min blick och vi båda skrattade, högt, så högt att det ekade runt oss.
- Men för fan! Håll käften, ni sabbar ju hela jävla stämningen! ropade Jonas från bänken där han slutit upp bredvid deodorant-Moa.
Hans utrop gjorde så vi skrattade ännu mer.
Jag blundade och skrattade.
Att livet kunde vara såhär underbart.
Erikas skratt tog ett tvärt slut och jag öppnade ögonen.
Ett par ilskna manliga ögon stirrade på mig.
Jag satte mig fort upp men jag kom knappt upp och insåg att han stod på mig, Roger.
Jag tänkte fråga vad i helvete det var han höll på med men att döma av hans blick var det inte riktigt läge att säga något alls.
Hela stranden blev tyst och vi bara tittade i varandras ögon.
Erika satt på sidan och stirrade oroligt på oss.
- Hur fan kunde du? Hur fan kan jag vara vän med dig? Roger greppade tag i mina axlar och drog upp mig på fötterna.
Jag svarade inte, det var inte värt det.
- Vi badade bara! skrek Erika förtvivlat där hon stod och la en hand på Rogers axel.
- Käften! Jag såg det jag såg! Jag fattar inte hur ni kunde! Roger knuffade undan Erika med vänster hand.

Han har alltid varit vänsterhänt.
Klassrummet fylldes av ljuden av pappersprassel, barns glada skrik och tejprullens tysta skrik när den sträcktes ut.
Roger satt på andra sidan bordet och målade med en svart tuschpenna.
Fröken kom och satte sig på huk bredvid Roger.
- Du håller pennan i fel hand, Roger. sa hon och försökte dra den ur hans hand, men
motståndet var enormt.
Hans ögon blixtrade till och med ett hårt slag mot frökens kind sprang han därifrån.
Fröken blev riktigt arg och for iväg samma väg som Roger sprang.
Hennes kind blev lika röd som hennes hår.
Jag minns hur jag lutade mig fram och såg Rogers teckning.
Man såg tydligt vem det var, han målade riktigt bra för att vara nio år.
Det var jag, han och Fröken under solen på en grön sommaräng.
I fortsättningen fick han skriva och rita med vänster hand trots att alla skulle bli lärda att skriva och rita med höger hand.

Han höll mig fortfarande i axeln när han svingade vänsterarmen i luften och knöt näven.
Han svettades.
Så arg har jag nästan bara sett honom en gång men det var många år sedan nu.
En bråkdels sekund stod världens stilla.
Jag hann registrera Erikas tår på hennes kind.
Slaget träffade hårt, rakt i magen.
Jag blundade, för att slippa se. Kanske trodde jag att det skulle kännas mindre då.
Hans grepp om mig släppte och jag vek mig ner på marken hostandes.

Jag väntade mig en ny attack men det kom ingen, en man kom bakifrån och hjälpte mig upp på benen.
Jag öppnade ögonen när jag hade ena armen över någons axlar och andra om magen.
Tre poliser, minst.
Två höll ett hårt tag om Roger, den tredje höll jag runt nacken.
Erika satt på marken med en filt om sig och grät.

Poliserna knuffade Roger mot polisbilen och polisen bredvid mig presenterade sig själv som Gunnar.
Vi gick mot bänken som var hyfsat tom. Vart tog alla vägen?
Han bad mig sätta mig ner och berätta vad som hände.
Jag gjorde inte som han sa, jag tittade bara bort mot Roger som skakade ilsket på huvudet. Om det var mot mig eller inte, vet jag inte.
- Det hände inget, ta inte in Roger! bad jag polisen när jag mötte hans ögon. De var bruna
precis som hans hår och han luktade starkt tobak.
- Jag har hört mycket i mina dagar, men det att någon vill försvara den person som slog en
händer sällan.
Jag lyssnade inte, mest för att jag var ganska säker på att jag inte skulle förstå.
Jag var helt omtumlad över hela situationen så jag kunde inte tänka klart.
- Roger är min bästa vän.
Gunnar rynkade pannan och nickade mot Erika.
- Vems tjej är det? Och brukar bästa vänner slås så att polisen tillkallas?
Vi slogs inte eller gjorde vi? Hur kom polisen hit så snabbt?
I förtvivlan försökte jag samla mina tankar för att kunna säga något sådär vettigt.
- Det är Erika, Rogers tjej. Vi slogs inte och om vi gjorde var jag värd det.
Gunnar skakade på huvudet.
- Rädda inte din kompis, det leder ingen vart, ingen är värd att misshandlas.


Förhöret, eller vad det nu var för något, höll på i några minuter innan Gunnar gick med på att inte häkta Roger, han skulle bara köras hem.
De tog alkotest på alla som var kvar och dem drack för mycket skulle köras hem. Ölen beslag togs för att de flesta var under 18 år och och inte ens de som var 18 år får innehava alkohol på allmän plats. De ville köra mig till sjukhus för att kolla upp skadan men jag vägrade.
Roger hade krävt att Erika skulle hållas borta från mig och sagt och gjort, hon åkte hem.
När polisbilarna hade åkt var vi fyra kvar, Jonas som hade lyckats övertala sig kvar trots den stora alkoholmängden i hans blod, Moa som hade suttit intill Jonas och sagt till polisen att hon skulle hålla koll på honom resten av kvällen, Viktoria som länge varit borta och nu kom fram utan öl och    var hyfsat nykter och jag, såklart.
- Och vad fan gör vi nu? suckade jag när jag satte mig bredvid Viktoria på bänken.
- Nej du, vi får väl släcka brasan och gå hem. svarade Viktoria och tittade ut över sjön.
Jag tittade på henne och log.
Hon var ganska söt, faktiskt, svarthårig, isblåa ögon och hon hade en lång svart klänning som var nära på att släpa i marken när hon gick, den blänkte som siden.
- Nej för helvete! Detta är ju lätt den bästa kvällen någonsin! vrålade Jonas.
Hela gänget himlade med ögonen, för nog visste vi alla att han inte menade det egentligen.
Viktoria reste sig och gick ut på bryggan.
Jag satt kvar med armen runt magen och tänkte på Roger.
Varför blev det såhär?
Allt skulle ju blivit så jävla bra.
Att jag inte har lärt mig, efter alla dessa fester trodde jag att jag hade lärt mig att aldrig förvänta mig något under en fest, det funkar liksom inte ändå.

- Varför slogs ni? Viktoria hade dragit upp kjolen till knäna och tagit av sig flippfloppen och
satt nu och vinglade med fötterna fram och tillbaka i vattnet.
Månen stod nu högt på himlen och lyste upp hela tillvaron, jag kunde se hennes ansikte.
Dels för att hennes svarta hår hängde ner som en gardin framför ansiktet och dels för att månljuset inte var tillräckligt starkt.
- Roger slog mig för att han trodde att jag var på G med Erika. Och antagligen för att han var
full. svarade jag och slog mig ner bredvid henne.
Hur visste hon att det var jag som smög upp på henne, hon hade ju ryggen mot mig?
Trots att jag inte hade förväntat mig det så var jag inte särskilt förvånad.
Hela bryggan vinglade till och utlöste ringar på vattenytan.
- Bara så enkelt? Bara för det lilla?
Jag tittade på henne. Klart man blir förbannad om någon annan kille tafsar på ens tjej, jag förstår honom.
Hon tittade upp.
- Jag blev misshandlad en gång.
Jag fick en impuls att lägga armen om henne men vågade inte ta risken, man vet aldrig med tjejer.
Hon fortsatte:
- Det var förra året, den tiden jag var ihop med Stefan om du minns? Han var världens snällaste
om man gjorde som han sa. Men på Rickys fest, jag minns inte om du var där, så snackade jag
med Ricky när Stefan hämtade dricka och då när han kom tillbaka...
Hon böjde ner huvudet och började dingla med benen.
- Jag var där. Ni bara försvann utan anledning, ingen visste vart ni tog vägen. Vi trodde att du
hade blivit sjuk.
Hon skakade på huvudet och en tår föll ner på hennes lår.
- Han tyckte att vi skulle gå hem till honom så vi gjorde det och han sa ingenting på vägen. Han
gick så tyst med ett hårt grepp om min arm.
Hon tystnade och tittade på mig.
Tårar rann ner för hennes kinder. Jag förstod att något hemskt hade hänt och slog armarna runt henne. Hon grep tag i min skjorta på ryggen och började hysteriskt att gråta.
Många minuter efter snörvel och gråt lugnade hon sig.
- Du behöver inte fortsätta. Jag såg in i hennes isblå ögon och vågade skicka iväg ett leende.
Ännu en gång skakade hon på huvudet.
- Det var bara första gången. Efter det frågade jag om vi kunde göra slut men han bara fortsatte,
i månader.
Hon brast i gråt ännu en gång och höll hårdare om mig.
- Han tror fortfarande att vi är ihop. stammade hon ut mellan gråten.
Bryggan vinglade till och en mörk manlig röst hördes bakom oss.
- Vi är fortfarande ihop.
Nörden, Stefan Lovesson, puttade ner mig från bryggan, rakt ut i vattnet.
Han höll sig alltid i bakgrunden, försökte inte ställa till med bråk eller liknande, han hade alla rätt på provet och var skolans megatönt.
Det var precis den killen som puttade ut mig i vattnet och hoppade efter.
Det enda jag hann tänka var: ”Byxorna hade precis torkat”.

Av: Frida Berglund 8A vt -10

"Min rumpa började domna av efter att ha suttit på träbänken för länge så jag reste mig upp och gick ner mot vattnet.

Det var en väldigt fin solnedgång med rosa himmel och en blank vatten yta.

Jag satte mig på huk och tog tag i en pinne och började rita i sanden.

Jag tänkte på mamma, och pappa till viss del.

Men mest hur mamma alltid brydde sig, förbjöd mig från att gå på fest för jag skulle ”skada mig”.

Utan att jag märkt det började det rinna en tår nerför min kind.

- Hur är det?

Jag ryckte till av rösten och den varma hand som vilade mot min axel."

Hela huset doftar tacoskryddor.
Golvet i hallen knarrar till när hon springer med sitt våta hår skvättandes omkring sig.
Hon öppnar dörren genom mörkret till sitt rum.
Endast sänglampan är tänd.
En vältränad manlig lång siluett visar sig under täcket.
"Han låtsas sova, så sött" tänker hon och känner hur glad hon blir att han busar.
Hon smyger fram för att skrämma honom men i sista sekund ångrar hon sig, lyfter på täcket och kryper ner bredvid den varma kroppen.
Han öppnar inte ögonen, han bara lägger sin arm om henne, kysser henne på kinden och säger:
"Du är så underbart snygg, vacker, söt och så, fan alltså!"
Hon blundar, ler och önskar att den här stunden aldrig ska ta slut.


Tala om en dröm alla hjärtans dag va?
Tyvärr blir den inte så för min del, sov morgon hos Henke kanske och senare på dagen bio med mor och bror.
Det är ungefär mina planer, men jag hade tänkt ringa världens bästa vänner (och de som är mer än vänner) och berätta hur fucking bäst de är.

Det, det är förhoppningsvis uppskattat från alla parter.

Ligger i mitt rum med den lätt dämpade belysningen.
Det luktar instängt och elementet ger ifrån sig ett dovt ljud när den värmer upp hela rummet.
Ändå fryser jag om fingrarna när de smattrar mot tangentbordet som jag så väl kan utantill.
Jag ser mig omkring.
Varje dag samma sak, varje dag ligger jag här och har inte en aning om varför jag ens skriver en blogg.
Och idag, vet jag inte mer.
Jag tänker på min bästa vän.
Hur jag och min bästa vän ska åka till Falkenberg i morgon utan att någon av oss hittar där.
Jag vet att i morgon kan vara den dagen som förändrar mitt liv.
Men jag vet också att i morgon kommer bli som många andra dagar.
Jag sätter mig upp i sängen, den knarrar.
Med mina kalla fingrar skjuter jag undan luggen ur mina ögon, samlar ihop handdukar och går mot badrummet.
De få timmar jag fick sovit i natt börjar knäcka mig fysiskt.
Det börjar bli allt för många sådana nätter.
Jag tittar ner på hallgolvet som alltid är lika fullt med skräp, där ligger skolkatalogen uppslagen.
Och av en ren händelse ligger sidan med dig öppen.
Plötsligt är jag inte trött alls, bara jävligt förbannad.
Det räcker alltså att jag ser dig för att min hjärna ska koppla "bitch".
Med mitt friska ben sparkar jag på katalogen, ler och säger ut i den tomma luften: "That bitch, that bitch will die. I promise!"

Roses are red ,
Violets are blue,
But a face like yours belongs to the zoo.


Don't feel bad,
Don't feel blue.
Frankenstein was ugly too.


Roses are red,
Violets are blue.
I was born beautiful,
But wtf happened to you?

Jag ska köpa en trisslott - tur i spel, otur i kärlek.
Jag ska låta bli, imorgon gör jag det - gör det idag i morgon kan det vara förbjudet.
Jag ska sluta hoppas - den som lever på hoppet lever för lite.
Jag ska spela in hela mitt liv och titta på det innan jag dör - livet går inte i repris.
Jag ska bli som du - var dig själv, alla andra är upptagna.
Jag ska blunda resten av mitt liv - Den som lever får se

Fråga inte varför jag skrev det där.
Kanske för att bevisa att inget motto håller i praktiken?
Här kommer ett "motto" som jag tycker var bra:
Livet handlar inte om att banta och stå lydigt i kö, väntandes på sin tur. När man lämnar jordelivet ska man göra det med en bredsladd totalt utkörd, med en chokladkaka i ena handen, en vinflaska i den andra och utbrista "hej vilken åktur!".


"Jag vill aldrig lämna jorden ovetandes om vad jag gjorde rätt och vad jag gjorde fel, jag ska göra det jag känner för, när jag känner för't."

Egentligen kommer jag aldrig hålla det, fast det låter i alla fall bra.

Jag drabbades av en plötslig jävla saknad.
Varje gång jag blinkar tänker jag på dig.
Det är jobbigt.

"My heart hurts like hell,
I can tell.
When I'm thinking about you,
I hope you miss me too."

I can just say: 'Cause love is like a fucking disease!

Nu sitter jag och skriver på en ny novell.

Här kommer ett utklipp:
"Jag borde egentligen inte.

Men lägenheten har så många minnen med sig som jag inte klarar av att leva med.

En våg av ilska sköljer över mig och jag vänder mig om och slår så hårt jag kan i väggen.

Fan, fan, fan, fan!

Varje kväll har jag undrat hur du kan gå runt och le åt människor.

Hur du kan fortsätta leva som du alltid gjort.

Jag vet att du inte tyckte likadant som mig från början men det betyder inte att man gör så.

Jag drar min vänster hand över höger armen.

Ärren efter vad som hänt bränner mot handflatan.

Jag ryser.

”Jag ska flytta hem nu”, säger jag till mig själv.

”Hem till mamma och tryggheten.”

Där brister det och tårarna väller över."

 

 

Nå vad tycks hitills?

 

Jag har skrivit mer men det är inte så mycket.