Luften var fuktig och mina ben brunbrända av solen.
Jag har nyss lagt på telefonen och ska dra på mig regnjackan.
Jag känner mig speciell, det är första gången jag någonsin kommer åka a-traktor. Henriks a-traktor.
Spänningen bubblar i magen, jag är nio år gammal och min äldste bror kör a-traktor.

Mamma tyckte det var hemskt, hennes lilla pojke har skaffat ett fordon så nu måste hon inte skjutsa honom.
Det är nästan så hennes ångest smittar av sig. Tillsammans med all modersoro.
Jag kliver i mina skor och springer ut på altanen. Mamma frågar vart jag ska, men jag svarar inte.
Det är uppenbart. Henrik står redan med "epan" igång och väntar på mig. Mamma smiter ner något i min ficka.
Jag rusar ner för trappan och hoppar ömt in i "epan". Den luktar instängt och erfaren.
- Säkerhetsbältet! manar Henrik på. Trots att jag nästan aldrig har sett honom själv använda det.
I fickan ligger tvåhundra kronor, tack mamma. Pengar till pizzan tänkte jag inte ens på.
När han trycker på gaspedalen skakar hela fordonet och det är omöjligt att höra radion.
Fast jag stortrivs, jag är lycklig.

Det var sex år sedan. Jag var nio år och Henrik var femton år.
Jag minns det som om det var igår. Men det var det ju förstås inte.

Nu är det jag som kommer slå mig ner vid ett gigantisk teoriprov innan uppkörningen.
Nu är det jag som kan köra iväg med en a-traktor så fort jag vill.
Tanken i sig är skrämmande.

Åldersångest. Brukar man inte få det när man fyller fyrtio? Jag har det nu och jag har inte ens fyllt femton än.