Tryckmärken från hans gradbeteckningar på hennes kind. Ett ömt smekande över hennes lår när hon tittade på sin älskade för att inse att han tänkte på något helt annat än nuet. Hans ögon följde naturen utanför bussfönstret när dem inte tittade intensivt in i hennes ögon följt av ett nöjt leende. Det där leendet han bara hade när han tittade henne i ögonen. Inte den där fundersamma minen han alltid hade annars. Inte den fundersamma gesten med skägget silandes mellan sina fingrar. Utan de där nöjda leendet och kärleken i blicken. Den där blicken som får det att pirra i hennes mage, den där blicken som får hennes mungipor att forma ett glatt leende. Livet är helt perfekt där mellan en alternativ bondtös och en militär från Stockholm. 

Dagen innan fick hon äran att förtära alkohol med sjutton militärer inom den svenska flottan. Hon fick pussa sin pojkvän framför hans vänner och hon fick stå mellan flaggor och vapensköldar och dricka cider. Som om hon var en i gänget trots att hon knappast hade kommit längre än till intagningarna till GMU. Hennes ena hand höll hans hand ner mot marken medan den andra smekte över hans tatueringar och mycket rejäla och grova arm. Den där armsmekningen som hon drömt om konstant i en vecka.  Den natten slutade med att de nyförälskade paret satt med armarna om varandra och sjöng "men lite märkligt det var de nog, nio år emellan oss och ingen förstod, vår kärlek den var äkta och sann, skapta för varann". Fast alla förstod, ingen ifrågasatte att han närmade sig 30 medan hon knappt fyllt 20 än. Det var nästan som att alla glömde det emellanåt. 

Men hon hade aldrig upplevt en sån kärlek, fri från ångest och smärta. Med honom var hon bara lycklig, på ett sätt hon aldrig hade känt förut. 

 

 

Visst är det fantastiskt när du träffar en person och allting bara faller på plats? Ni matchar. Humor, intressen, rörelsemönster, åtrå för varandra. Allt matchar och fungerar. Bara sådär.  Underbart, eller hur? Man vill nästan äta upp personen för att hen kan få en att känna sig så otroligt uppskattad. Man gör det nästbästa istället, man ägnar varje vaken (och sovandes) sekund med den personen som får dig som absolut lyckligast.

För en bästa vän är det helt underbart att se. Det är som att all lycka smittar av sig och man kan också le i flera timmar åt den kärlek som ens bästa vän känner. I alla fall till en början.

Man stålsätter sig. Försöker att inte störa när ni umgås för man vet att ni vill vara ifred. Man frågar inte om vi kan ses för man vet att du är med hen, där du vill vara. Du är lycklig där och det förtjänar du verkligen att vara. Tyvärr stålstätter man sig alldeles för mycket. Man låter tyvärr er umgås lite för mycket. Men vad gör man inte för att göra sin bästa vän lycklig?

 

Sen kommer den dagen då man mår lite dåligt, känner sig nere och vill prata med sin bästa vän om det. Berätta vad man känner och bli lite uppiggad av den person man litar på mest. Men istället stålsätter man sig. Du är ju med din pojk-/flickvän. Inte ska jag komma och förstöra er lycka. Vem är jag att komma och dra ner stämningen när ni mår så jävla bra utan min inblandning? Så man hör inte av sig. Man stålsätter sig istället och försöker attackera problemet själv. Tyvärr ingen bra idé. Man hamnar i spiraler av tankar på vad du ska med mig till och varför inte jag kan hitta någon. Man bryter långsamt ner sig själv, trots att det enda man ville var att se sin bästa vän lycklig.

Sen börjar man tro att anledningen till att man började må dåligt från början var för att man inte får vara med dig längre. Dels för att du själv säger att du ska träffa din livs kärlek idag efter jobbet, eller att vi inte kan ses idag för hen har lovat att vara hemma till sex så ni kan gå på bio ihop. Man är inte första handsvalet längre.
Men också dels för att man intalar sig själv att man inte ska störa. Inte vara ivägen. Utan bara låta er umgås. För då mår ju ni som bäst. Så istället för att vara ledsen blir man arg. Så in i helvete förbannad på att du låter hela vår vänskap rinna ut i sanden. Trots att man egentligen inte är bättre själv. Men arg, det är man i alla fall.

 

Men istället för att svälja sin stolthet total ignorerar man alltihop. Man försöker låtsas som att man inte alls tar illa upp eller överhuvudtaget märker denna favorisering som försigårs framför ens ögon. Man börjar till slut låtsas som att det inte var du som visste varje gömd lite hemlighet man någonsin haft.

 

Därefter följer den dagen då det är du som hör av dig, du som vill ses. Du som vill att vi hittar på något skoj ihop. Och man blir helt jävla till sig. För idag är det min tur att vara första handsvalet. Idag är det jag som blir favoriserad. Trodde jag i alla fall. Ingenting är som det brukade vara. Ingenting känns riktigt rätt. Och sen ska du hem, till din partner igen och hela farvälet blir plötsligt väldigt stressigt. Nederlag för mig. För jag var inte alls första handsvalet, jag var pausunderhållningen. Och jag kommer aldrig igen att bli första handsvalet. Det inser man där och då.

 

Men sen inser man att det faktiskt är helt okej. För man har andra vänner som inte låter sin partner ta överhand. Eller är det verkligen okej? Är det inte bara så att man slutar bry sig? Att ilskan har lagt sig och det som kommer nu är rent ointresse? Man skiter faktiskt i hur det går för er eftersom du helt har slutat bry dig om hur det går för mig.

 

Det som är det tragiska i detta är att du aldrig kommer känna hur det känns att se hur din bästa vän långsamt väljer bort dig. Du kommer aldrig hamna i de onda tankespiralerna som din bästa vän så lätt kunde räddat dig ur men istället var med kärleken i sitt liv.

Så det jag vill säga till alla er som kanske fortfarande inte märkt hur er bästa vän inte längre är något annat än en gammal bekant - Ta vara på det ni har innan det är borta. Men glöm för guds skull inte att vara lyckliga med er partner, för det förtjänar ni. Det också.

 

Sometimes i just love my hair. 

Gårdagen. 

Sista heliga helgen är avklarad dvs Byakampen och jag hann förutom att umgås med goingar även färga håret/klippa mig, förbättra nördhyllan och skruva upp senaste hatthållaren. 

I morgon väntades egentligen en semester på tre veckor men jobbet saknade mig redan så mot gekås i fyra dagar! Ha de!

Skapat en hatthållare av skrot, kramat alla i Larz Kristerz, myst med Sebbe och Theo på en av de finaste platser i Halland, tvättat bilen, investerat i Yggdrasil på ankeln, gått och blivit med underbar pojkvän, filosofiskt åkt tåg. 

Där emellan fick jag in jobb och marknad. Samt massa mys med familjen. 

Livet är riktigt bra nu. 

En månad i Tyskland genomfört med diverse motgångar, tror jag stannar i Sverige ett tag framöver faktiskt. Följ mig på instagram för lite mer uppdaterade bilder: friedass

Och som vi säger i Tyskland aufwiedersehen! 

Och sommarjobbet har börjat!

Jag har gått balen och jag har tagit studenten.

I helgen jobbar jag på gekås och på onsdag drar jag utomlands (om febern ger sig vill säga). Ha de!

[mina tre favoriter]

1. Det finns alltid mat i kylskåpet 

2. Du får träffa din saknade pappa varje dag 

3. Du har alla dina grejer på samma ställe 

4. Det finns verktyg överallt 

5. Du kan träffa din släkt varje dag om så önskas

6. Du slipper dåliga mobila bredband som tar slut hela tiden

7. Du kan spela musik hela nätterna utan att någon klagar 

8. Du kan gå naken i din trädgård, för nu har du en trädgård

9. Du kan tvätta när du vill 

10. Det finns fler än fyra tv-kanaler 

11. Pappa bor där 

12. Studierna är slut och du kan nu för första gången någonsin endast fokusera på jobbet

[jag har hittat den finaste killen på denna jord]

 

Hellå töser å påjkar! Jag har nyss varit i London med Dä Plåtschläggärsch och bland annat kollat på den senaste x-men. Se den. Ha de!

Hej!
Jag ville bara säga att jag lever. Och det i överflöd.
Jag är delvis på banan igen och delvis på kiwi.

Ha de.

 

 

 

Sätter man yxan i båten får man ro som fa-an.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ÄNTLIGEN. Äntligen har folk förstått hur det ska gå till.

Tråkigt dock att det krävs belöningar för att folk ska hjälpa varandra. Hursomhaver, är du arbetssökande kolla in Jobylon!

Sen årsskiftet har jag inte ätit/druckit socker. Som en typ av nyårslöfte. Sen kom jag på att livet är för kort för att bry sig om vad man äter/dricker. 

(HELLO SOCKERKICK)