Jag fäller en tår över all tid som har försvunnit. Över allting jag hade men inte uppskattade.

Det behöver inte vara så långt tillbaka som när pappa och mamma bodde ihop. Det behöver bara vara i våras. När man hade sin plats i skolbussen som ingen annan vågade ta den platsen, när man hoppade av bussen och ens bästa vän stod och väntade på en med ett leende på läpparna. När man gick genom korridorerna med sin andra bästa vän och suckade åt alla sexorna som fan aldrig höll käften. Då när man satt i uppehållsrummet med knäna mot bröstkorgen och skrattade så man grät åt sin älskade klass. Då när man surt sparkade till moppen halvvägs till skolan för att flakmopeden inte ville som man själv ville. Allt de där som vi hade då. Kladdkaksfikan på torsdagar i Falkenberg. Varje torsdag. Då när man fortfarande kunde träffa sin storebror.

Det var fan bara några månader sen. Men det känns som en hel livstid.
Fan.