Och idag (vad är klockan? Ja, idag) slutade jag arbeta på Gekås för absolut sista gången. Kläderna och kortet är inlämnat och jag kommer aldrig mer stämpla in som 5531 och jag kommer aldrig mer köra 127an, aldrig mer packa upp kött i kylen och aldrig mer dansa med John bland kunderna. Jag kommer aldrig mer kunna få Anne att skratta 05.59 på morgonen och aldrig mer sitta på en pall med majs i konserv under fredagsmötet. I tre år slet jag på det där bygget och jag älskade högst sannolikt de senaste 2,5 åren. Större delen av min tonår spenderades på de gul/blå shoppingmeckat och jag ångrar inte en sekund. Mina kära arbetskollegor och min fina familj har gjort mig till den jag är idag. Det är inte utan att jag blir lite känslosam av bara tanken på att jag aldrig mer ska få hjälpa sommarjobbare att rensa pressen, aldrig mer få fylla på lösgodis, aldrig mer få sitta i kassan och konversera med kunderna. Aldrig mer kommer kollegor vars namn jag aldrig kommer ihåg hälsa på mig. Aldrig mer kommer mina kompisar få försvara mig med "Men Frida på livs är dögo! Ja hon med håret!". Inga mer fruktstunder med Lars. Inga mer spontana samtal med Ola. Ingen mer Livs-familj. Men jag gick från Gekås med framtidstro och en känsla av att det var dags. Jag var mogen och tiden var inne. Nu är det dags för mig att utvecklas på andra sätt och ställen. Få nya kollegor och prova andra arbetsplatser. Det kommer bli dönice, för jag kommer göra det dönice! Så tack för allt Gekås men nu var fruktFrida mogen att plockas. Adjölen.