Solen värker i ögonen trots pilotbrillorna. Jag luktar mossa och tält.

Oborstade tänder och skovskav. Andas snabbare och snabbare på den lilla träbänken.

Snart glider han upp bakom hörnet. Snart står han där för att träffa mig, om allt han sagt var sant vill säga.

Sitter med båda fötterna i backen och händerna knäppta över magen, bara för att de ska sluta darra.

En lång, svartklädd gestalt visar sig runt hörnet. Det är han.

Jag minns att jag inte började andas igen förrän efter vi kramats, jag bett honom hålla mig hårt för jag höll på att falla ihop av nervositet och vi satt oss ner på asfalten.

 

Den var den dagen jag träffade Viktor för första gången.