När jag var liten var jag rätt ensam. Jag var tyst, ville ligga alla till lags och inte göra något fel någon gång.
Jag hade sjukt svårt för att erkänna att jag inte klarade av vissa saker, jag hade svinsvårt för att säga förlåt.
Jag minns en gång när jag hade slagit en tjej så hon grät... då tog lärarna in mig för att jag skulle säga förlåt och ni anar inte hur mycket det tog emot. Det måste ha varit minst 7 år sedan men jag minns fortfarande svårt det var att säga ett enda ord. Något mer som utmärkte mig när jag var liten? Jag skrattade högt, hade jämt på mig mjukis och rent av älskade Nordman och Roger Pontare. That's me alright.


[Jag och min klassföreståndare Lennart på skolavslutningen i femman.]