Efter en jävla massa köande kom vi in och hann höra en och en halv låt av Escape the Fate, trots det lilla vi beskådade var det helt amazing, önskar att den gamle sångarn var kvar och vi kunde sett hela framträdandet but well well... begäret är det som dödar en eller hur?


Sen glodde vi lite snabbt på Corroded och jag stod och väntade på att time and time again skulle spelas men sen gav jag och Suz fan i't och gav oss iväg mot köpstånden om jag inte minns fel!



Miew, efter en del Corroded-låtar var det fan dags för lite shopping och shopping blev det ju! Det såg ni ju om inte annat i förra inlägget. Men här är alltså en bättre bild på miraklet som förgyller mitt långfinger. För vet ni? Jag och KoRn är gifta, vigda av jävulen själv.


Eh. Vi bjuder på den!


Efter flera timmars runt störvning med awesome folk och äckliga paprikapizzor begav vi oss till black stage med en oerhörd väntan på SOAD (system of a down). Vi hamnade mitt i smeten och kunde inte röra oss en millimeter. Min älskade Suz innehaver en släng av klaustrofobi så att stå sjukt tätt mellan folk och vara för kort för att kunna andas frisk luft tog fan kol på henne. Vi slet oss med mycket om och men ur den täta folkmassan och övergav en awesome plats men fick våra extrem damp längre bak med för övrigt sega människor but still... VI HAR SETT SOAD LIVE!

Det var fredagen med diverse humörsväningarna och allmäna överraskningar.
Då lördagen lovade ännu bättre band värmde vi upp med en bastant hotellfrukost hos min kära faster innan vi satte oss på shuttlebussarna och stampa ner gyttjan på vägen in mot festivalområdet åter igen.


Att börja en festivaldag med Arch Enemy... det var nog något av det bästa jag gjort. Angela Gossow var bättre än någonsin och levde verkligen upp till de få förväntningar jag hade. Och glädjen rent av sprudlade ur mig när de spelade den enda låt jag faktiskt har lyssnat på mer än 50 ggr i rad av de "My Apocalypse". Fan va bra den är!

Sen skulle vi egentligen sett Meshuggah (deras sångare införde uttrycket "Krossa solen" på metaltown 2009) men vi beslöt oss för att köa till vildsvinskebaben istället, och hörrni? Jag har nog aldrig ätit någon så god festivalmat innan! Om ni råkas med vildsvinskebab någon gång så pröva det för fan! Under tiden kom såklart regnet och alla drog på sig diverse plast för att rädda den översprayade hårdrocksfrillan de slitit med i flera timmar innan festivalen. Jag och Suz däremot slog oss ner på en liten sten och satt och njöt av självaste upplevelsen, iförda platsskynken vill säga. Sen drog vi oss iväg och glodde på en släng av Bring me the horizon som var... minst sagt storslaget! Kan dock föreställa mig ilskan som växte inom ordningsvakterna när Oliver drog upp halva publiken mot scenen.
Sen när BTMH väl övergav red stage beslöt vi oss för att campa där i väntan på KoRn och det gjorde absolut ingenting för vi kunde se Avenged Sevenfold under tiden eftersom scenerna låg såpass nära varandra. Och även Avenged Sevenfold levde upp till sitt rykte om att vara oerhört awesome och de spelade diverse underbara låtar som taggade upp en rejält inför den kommande KoRnspelningen....

Antar att vi bjuder på den med! När den bilden togs hade vi gett fan i plasten och stod mest och försökte hålla våran awesomea plats!



Tyvärr är jag illa tvungen att kalla denna bilden för bra då korten som togs under tiden själva konserten försiggick var rent åt helvete, lite för att jag inte kunde stå still, lite för ösregnet och lite för att en mobilzoom aldrig har varit någon hitech-grej.  Men där stod vi alltså, med en enormt bra utsikt över världens i särklass bästa band. Jag skrek och hoppade omvartannat. Att se sina idoler på några tiotal meters avstånd, det var ta mig fan det bästa jag upplevt! KoRn kommer alltid vara och förbli i mitt hjärta. Och Jonathan Davis röst har gett mig en oerhörd tröst. Fan han är guld värd den grabben!

Sådär nådigt speedad som man var efter det tog vi oss åter igen hem till min faster i sällskap med Kajsi och Ylva som varje natt. Och jag har bara ett ord att beskriva denna helgen med: LEDGENDARY.