Idag fick jag en historisk nostalgitripp.
Jag åkte hem till pappa och tog in min käre häst. Han har varit ute sedan april minst.
Det är en speciell känsla i den tomma ladugården när det enda som hörs är hästens tuggande och skottkärrans tunga rullande däck. Att greppa den iskalla grepen och börja lasta upp ensilage i kärran är i längden tråkigt, strängt och lätt bortvalt men just den första kvällen är det bara mysigt. Det ligger ett lugn i hela byggnaden trots att stormen börjar ta fart utanför väggarna. Jag gillar landet.