Nu har jag suttit här och kollat på den blinkande markören i flera minuter.
Och jag kan fortfarande inte säga varför eller ens vad det var jag skulle skriva.
Detta kommer bli ett av de inläggen som jag emellertid kommer att ta bort och fundera på varför jag ens publicerade det.

Men ibland tar faktiskt fantasin slut. För dryga två år sedan (när jag började blogga här) så fanns det idéer i överflöd, jag kunde skriva hur långa inlägg som helst och jag älskade minst sagt att berätta allt.
Vafan hände? Jag är fortfarande samma person, jag borde leta lika mycket uppmärksamhet och kämpa lika mycket för att någon ska se mig. Men... det gör jag inte längre.
Jag vill inte starta s.k bloggbråk eller jävlas med folk i allmänhet bara för att någon ska läsa min blogg. Jag vill att människor läser min blogg för att de vill, för att de känner att de mår bra av det.
Men nu har jag på senare tid börjat betvivla att jag besitter den kunskapen och energin för att klara av det.
Visst kan man fråga om och om igen om vad folk vill läsa om. Men alla gillar olika saker? Hur ska man kunna greppa något som är så... inviduellt.

Jag kan och kommer troligtvis berätta om mitt liv men min blogg kommer också förbli hyfsat opersonlig då jag nästan aldrig berättar om mina känslor eller min familjesituation. Men det är mitt sätt att hålla människor på avstånd, jag gillar inte när alla vet allt om mig trots att jag bra gärna berättar allt om mig när någon ber mig om det. Det är väl en försvarsmekanism men nåväl, min blogg ska inte falla på mina svagheter - den ska styrkas av mina styrkor i stället? Eller hur?

Så här, mitt i mina dystra natt-tankar, kan ni säga mig om någon av oss blev smartare av den här texten?