Annandag jul år 2006. Runt om i världen var alla barnen missnöjda eller överlyckliga över sina julklappar förutom jag.
Precis dagen innan hände det som senare skulle leda till litervis med tårar för mig.
Min kusin som då var endast nio år gammal var ute med farfar och jagade då plötsligt, utan förvarning, min farfar föll ihop. Kusinen försökte väcka honom men det var lönlöst, han anropa istället de andra jägarna över komradion som genast kom till undsättning. Med ambulans for farfar först till Varbergs sjukhus och sedan vidare till Göteborg.
Blodpropp, hjärnblödning, koma. Orden snurrade runt i mitt huvud när vi åkte till Göteborg redan samma dag, dagen innan annandag jul 2006. Jag vågade inte tro på att han aldrig skulle vakna upp igen, att han aldrig skulle skratta och säga: "Frida och Erik ni är rediga ungar ni". Jag ville inte tro på det, jag var i blånekelse och vägrade på något sätt att farfar kunde tas ifrån mig. Den kvällen bestämdes en sak: Farfar skulle dö klockan tio annadag jul 2006.

Har du någonsin hållt i en dödmänniskas hand? Det har jag. Jag har panikartat försökt tro att det inte var min farfars hand jag höll hårt i. Klockan var inte mer än 10.10 och min farfar låg där utan slangar i halsen på en brits i ett rum som man fick be i och var iskall. Det såg ut som om han sov som att om jag skulle skaka honom lite så skulle han vakna. Det gjorde han aldrig. Jag grät inte där, inte då, inte ens på begravningen. Det var när jag var ensam, ute och gick eller inne på rummet som jag grät.

Nu för tiden känner jag mig bara dum, varför tog jag inte fler kort på min älskade farfar? Jag insåg nu att jag inte äger ett enda fotografi på honom. Jag har bara minnet och det är allt jag behöver.

R.I.P
Bengt Berglund
† 25/12 2006