Jag har ju föreställt mig dagen flera gånger om.
Nog vet jag att det liknar en film alldeles för mycket, men det är så vackert.
Du kommer fram och skrämmer mig.
Och vänder mig om med ett enormt leende.
Jag har drömt det om och om. Snabbare, långsammare, regnigare, soligare.
Men ändå så vackert.
Jag sitter och äter och tänker på det igen.
Sen kommer pappas kommentar och krossar drömmen.
På min näthinna står pappa med en tankebubbla i handen och krossar den i handflatan.

Hoppet sjönk som en sten.

//Frida.