Trots att jag aldrig trodde på det som liten så är det faktiskt som barnböckerna beskriver det:
"En pirrande känsla som fjärilar i magen och en obeskrivlig glädje."
För liksom, jag kan inte direkt beskriva det men känslan är som om man vore besatt av personen.
Måste prata, måste ses, måste kramas eller måste helt enkelt bara veta att det finns någon där för en.
Bieffekter? Jadu, sömnlöshet, koncentrationssvårigheter och energibrist.

För vi alla vet nog hur det känns, trots allt.