Tänk vad bra liv jag har egentligen?
Har du själv tänkt så någon gång?

Jag har alla mina syskon i liv, en hel älskande släkt som bara vill väl, föräldrar som knappt bråkar längre, pengar på mina konton, fritt val gällande hårfärg och frisyr, de bästa vännerna man kan få, egna djur och förtroende.
Alla har något att klaga på och jag har min vikt, balans, hörsel och ovänner.
Andra människor ser förbi det.
Eller snarare, dom ser det inte alls.
För dom som nyss blivit inlagda på psyket för att man saknade sin bror som nyligen gick bort bryr sig inte om bantningsmetoder eller fjortisidioter.
För dom som har en syster döende i cancer exsisterar inte svartsjuka.

Vad betyder vi vanliga, tråkiga människor egentligen?
Vi blir sårande av att en kompis inte vill vara med och spela kort, vi har nog aldrig upplevt att bli riktigt sårade någon gång.

Det har jag.
Kanske inte just sårad, men något liknande.
Det gör ont.
Det är som när man blir slagen i magen så hårt att man faller ihop, fast man blir inte slagen utan man står där som ett fån och gråter.

Jag minns det första bråket jag stoppade.
Jag minns hur alla på skolgården samlades runt bråket och jag och Amme gick förbi och skulle kolla vad som hände.
Jag minns hur jag bad Amme och springa coh hämta en lärare.
Jag minns hur jag skrek på alla att stoppa dom men dom bara stod där och glodde.
Jag minns ilskan som gav mig kraft nog att dra isär dom.
Jag minns det som om det var igår.

Det var något jag nog aldrig kommer glömma.
Det var nog en av sakerna som alltid håller mig stark.

//