När jag var liten trodde jag väldigt mycket på magi.
Jag älskade amuletter som hade speciella former som gav en känsla av... ovanlighet.
Men det fick inte vara onaturlig magi.
Ja det låter lite konstigt men det jag menar är att magi kanske kom ifrån jorden, solen, vattnet eller vinden.

Jag lekte ofta med mig själv som barn.
Jag hade en egen kniv som jag använde för att tälja spetsar på pinnar som jag sedan kastade mot träd eller buskar.
En gren som hade tappat barken använde jag för att försvara mig med, den följde alltid med när jag skulle ut och leka.
Med stenar byggde jag en box till min osynliga häst.
Jag var alltid där, vid grushålan, vid grusberget och lekte.
Det var något speciellt med det.
Detta höll jag på med i många många år.

Jag hade nog ingen riktig kompis att leka med då.
Det har jag nog inte fortfarande, inte på det viset.

När jag lekte var jag bäst, ingen vann över mig, alla älskade mig.
De stunderna har jag alltid älskat.
De stunderna när jag var saknad och älskad av alla.
Nu vet jag att ingen har det så i verkligheten.

Efter alla stunder som jag har varit där, i min egna grävda koja i grustaget, har min fantasi växt.
Det är nog därför jag älskar att skriva.



Men varför får man inte leka själv längre?
Varför tas man som en tönt då?

Jag kommer sakna dem stunderna.