Korna stod uppradade längs ladugårdens långsidor, på ena kortsidan stod fem bruna och nerskitade kalvboxar och på den andra satt igendammade fönster som vette ut mot gårdsplanen. Till ljudet av en distanserad radio och mjölkmaskinens lugna sugande gick min mor och knuffade sig in mellan korövar för att rengöra spenarna med enkla, blå, desinfekterade trasor för att sedan suga fast mjölkmaskinen över juvret. I mittgången, med ögonen på de söta kalvarna vid kortsidan, satt jag som femåring och rengjorde trasorna som mamma kastade till mig. Vattnet var varmt, det varmaste läget på kranen i mjölkrummet vars tapp vi tog det ifrån när vi skulle fylla den röda byttan. Det tog mig ett par trasor innan händerna hade vant sig vid hettan eller var det hettan som tonade av? Den fräna lukten av koskit rev sig in i mina kläder för att fram till nästa 60 graders tvätt våldsamt utplånas.

Där satt jag ensam med bara djur och mamma två timmar om dagen från då jag var 3 år tills den dagen jag började skolan. Det var den absolut bästa uppväxten och rutinen för ett barn...

...Eller?

När jag nu som artonåring sitter och tittar ut från min lägenhet över gatulamporna som tillkännager granngatorna när mörkret har haft sitt intrång så funderar jag på hur det är att växa upp här. Hur är det att växa upp med asfalt och betong under fötterna istället för sågspån och grus? Hur är det att leka vid lekplatser istället för att bygga sin egen i uthuset med brädor, gammal skrot och krokig spik? Hur är det att se köttskivorna ständigt färdigförpackade i affären istället för att brottas om älgklövarna vid slakten med sina bröder? Hur är det att ta cykeln till affären istället för att åka med brorsans a-traktor utan golv vid passagerarsidan?

Vilket är bäst för ett barn? Växa upp ständigt lerig efter en våldsam tur med fyrhjulingen eller ett skrapsår när man välter med cykeln på cykelbanan? Är det bättre att barnet sitter i en ladugård med koskit runtomkring sig eller är det bättre att sitta på ett dagis med frukt- och vilostunder? Är det bättre att man som fyraåring får jämngamla kompisar eller att man får en oerhört stark relation och många gemensamma minnen med sina syskon?

Eller finns det ens något som definierar en bra och en dålig uppväxt? Är det någon som faktiskt har kunskapen att säga att de med betong under fötterna kommer bli bättre människor än de med hydraulolja under naglarna? Varför kan föräldrar hålla diskussionen om att en annan mamma är helt galen för att hon inte låter sitt barn gå på dagis? Vad ger de rätten till det?

När jag tänker tillbaka på min uppväxt ångrar jag ingenting. Jag ångrar inte den gången min bror klämde min hand i ytterdörren eller när bröderna lurade ut mig för att skjuta soft-air-gun-kulor på mig i endast badkläder. Jag ångrar inte heller de gångerna jag har slagits med mina bröder om diverse lego eller hembyggda gräsklippare. Jag älskar min uppväxt och jag kan inte påstå att den har gjort någon i min syskonskara någon större skada. Vi kan tänkas älska doften av tallvirke mer än stadsborna men annars är det inte mycket som skiljer oss åt.

Jag tror att man grundar en bra eller en dålig uppväxt på förädlarna. Jag tror inte att det finns ett enda sätt att ha en dålig uppväxt på där föräldrarna inte har gjort något som skapat tragedi för barnet. Jag tror inte heller att för hårt hållna barn kommer anse att deras uppväxt var bra. Det är inte allt för sällan man hör barn säga ”Det bästa var när mamma lät oss baka vad vi ville!” eller ”Sen tog pappa med mig till jobbet, det kan varit det bästa”. Föräldrarna spelar så stor roll även om de knappt har uppsikt över sina barn så spelar utrymmet de ger barnen en så stor roll. Alla barn kan förvandla betong till det mest fantastiska hav eller hög skrot till det finaste ankaret till gummibåten om de bara vill. Ge barnen mer utrymme att röras så kommer de växa upp till härliga människor oavsett var de växer upp.