Visst är det fantastiskt när du träffar en person och allting bara faller på plats? Ni matchar. Humor, intressen, rörelsemönster, åtrå för varandra. Allt matchar och fungerar. Bara sådär.  Underbart, eller hur? Man vill nästan äta upp personen för att hen kan få en att känna sig så otroligt uppskattad. Man gör det nästbästa istället, man ägnar varje vaken (och sovandes) sekund med den personen som får dig som absolut lyckligast.

För en bästa vän är det helt underbart att se. Det är som att all lycka smittar av sig och man kan också le i flera timmar åt den kärlek som ens bästa vän känner. I alla fall till en början.

Man stålsätter sig. Försöker att inte störa när ni umgås för man vet att ni vill vara ifred. Man frågar inte om vi kan ses för man vet att du är med hen, där du vill vara. Du är lycklig där och det förtjänar du verkligen att vara. Tyvärr stålstätter man sig alldeles för mycket. Man låter tyvärr er umgås lite för mycket. Men vad gör man inte för att göra sin bästa vän lycklig?

 

Sen kommer den dagen då man mår lite dåligt, känner sig nere och vill prata med sin bästa vän om det. Berätta vad man känner och bli lite uppiggad av den person man litar på mest. Men istället stålsätter man sig. Du är ju med din pojk-/flickvän. Inte ska jag komma och förstöra er lycka. Vem är jag att komma och dra ner stämningen när ni mår så jävla bra utan min inblandning? Så man hör inte av sig. Man stålsätter sig istället och försöker attackera problemet själv. Tyvärr ingen bra idé. Man hamnar i spiraler av tankar på vad du ska med mig till och varför inte jag kan hitta någon. Man bryter långsamt ner sig själv, trots att det enda man ville var att se sin bästa vän lycklig.

Sen börjar man tro att anledningen till att man började må dåligt från början var för att man inte får vara med dig längre. Dels för att du själv säger att du ska träffa din livs kärlek idag efter jobbet, eller att vi inte kan ses idag för hen har lovat att vara hemma till sex så ni kan gå på bio ihop. Man är inte första handsvalet längre.
Men också dels för att man intalar sig själv att man inte ska störa. Inte vara ivägen. Utan bara låta er umgås. För då mår ju ni som bäst. Så istället för att vara ledsen blir man arg. Så in i helvete förbannad på att du låter hela vår vänskap rinna ut i sanden. Trots att man egentligen inte är bättre själv. Men arg, det är man i alla fall.

 

Men istället för att svälja sin stolthet total ignorerar man alltihop. Man försöker låtsas som att man inte alls tar illa upp eller överhuvudtaget märker denna favorisering som försigårs framför ens ögon. Man börjar till slut låtsas som att det inte var du som visste varje gömd lite hemlighet man någonsin haft.

 

Därefter följer den dagen då det är du som hör av dig, du som vill ses. Du som vill att vi hittar på något skoj ihop. Och man blir helt jävla till sig. För idag är det min tur att vara första handsvalet. Idag är det jag som blir favoriserad. Trodde jag i alla fall. Ingenting är som det brukade vara. Ingenting känns riktigt rätt. Och sen ska du hem, till din partner igen och hela farvälet blir plötsligt väldigt stressigt. Nederlag för mig. För jag var inte alls första handsvalet, jag var pausunderhållningen. Och jag kommer aldrig igen att bli första handsvalet. Det inser man där och då.

 

Men sen inser man att det faktiskt är helt okej. För man har andra vänner som inte låter sin partner ta överhand. Eller är det verkligen okej? Är det inte bara så att man slutar bry sig? Att ilskan har lagt sig och det som kommer nu är rent ointresse? Man skiter faktiskt i hur det går för er eftersom du helt har slutat bry dig om hur det går för mig.

 

Det som är det tragiska i detta är att du aldrig kommer känna hur det känns att se hur din bästa vän långsamt väljer bort dig. Du kommer aldrig hamna i de onda tankespiralerna som din bästa vän så lätt kunde räddat dig ur men istället var med kärleken i sitt liv.

Så det jag vill säga till alla er som kanske fortfarande inte märkt hur er bästa vän inte längre är något annat än en gammal bekant - Ta vara på det ni har innan det är borta. Men glöm för guds skull inte att vara lyckliga med er partner, för det förtjänar ni. Det också.