Cola-avvänjning.



House: "I said I was an addict. I didn't say I had a problem."

Diktera




Minns det som det var igår



Skriver ju dikter på svenskan.

Just a wäh.

Wäh:et som uppstår när man ser framemot att skriva dikter på svenskan och läraren krossar glädjen med regler, bestämmelser och stavelser. Fucking shit.

Glöm det, du kan ingenting göra.

Hennes fötter klibbar mot det fuktiga badrumsgolvet. I ett snabbt kasst åt vänster hinner hon fånga ansiktskrämen innan den når marken i sitt fall. Allt är i en total jävla oreda i hennes ögon. Kvinnan, som nog är snäll alltid, har intagit hennes och hennes pappas badrum. Hon gillar det inte. Hon flyttar diskret i ordning allt för att få det som det va förut. Innan kvinnan stormade in i hennes pappas liv. Igår reste hon sig ur något som höll på att kväva henne, hon blev glad. Sen vändes hela tillvaron uppochner av denna dragspelsgalne kvinnan och hennes stora hund. Familjens egna hund var hos farmor och katterna vågade inte gå in i skräck för den stora hunden. Så ska det inte behöva vara. Det är gästerna som ska anpassa sig till den permanenta familjen, inte tvärtom. Hon sköljer ansiktet i kallt vatten och sväljer ner klumpen som växer i halsen, kvinnan har ju inte flyttat in, hon åker snart ska du se. Det försöker hon intala sig själv i alla fall, trots hennes fars ögon tindrar när han tittar på kvinnan. Hon skakar bort känslan av maktlöshet och börjar packa väskan, ikväll är det fest!


Frida Berglund

31/12 -11

De slåss. Mina personligheter.




Ibland vill jag bara isolera mig lite.
Försvinna för att hämta andan.
Men samtidigt måste jag leva med paniken över allt jag missar.

A som i Awesome.

Ni vet den däringa grammatiksagan vi skrev under tre timmar på svenskan istället för prov? Den kommer ni få läsa nu för jag fick tydligen A på den. TACKAR NINA!
________________________________________________________________________________________

Grammatiksaga

Det var en gång tre bröder som satt vid en rinnande bäck med varsin macka i handen och diskuterade vart de skulle åka och när. ”Jag behöver verkligen komma ifrån familjen ett tag, se världen och allt det där!” sa Jojje, mannen med grönt glittrande skägg och med en flygande hund vid namn Theodor på axeln. ”Då gör vi det! Vi åker iväg någonstans, jag känner en kille som kan trolla iväg oss. Kom så beger vi oss!” sa Kojje, den yngste av dem tre. Så började den lilla gruppen vandra iväg mot trollkarln. Jojje med sitt gröna skägg och sin hund Theodor, Mojje med sitt träben och viftande svans samt polkamönstrade horn och Kojje, den yngsta i gänget, som inte bara hade gälar och kunde andas under vattnet utan också var den starkaste karl i landet Grämmar som de bodde i.

 

Vart vill ni fara?” frågade den något hängige trollkarln när Jojje bad om att bli ivägtrollad. ”Jag vill lära mig ett nytt språk!” sa Kojje. ”Jag vill se vackra städer” sa Mojje. ”Gör som de önskar” suckade Jojje. Och sim-salla-biin så var de iväg på deras livsresa!

 

Fem, fem, fem!” viskade någon bakom ett träd som mer liknade ett höghus i Jojje, Mojje och Kojjes ögon. De visste inte var det var eller hur de kom dit, det enda de visste var att skogen de befann sig i var mörk men ändå, på något sätt, oerhört inbjudande. De gick runt trädet för att undersöka vem som fanns där bakom och innan de visste ordet av hängde små trollungar överallt över de och ropade olika siffror till varandra. Bröderna blev givetvis indragna i trollungarnas by som bara fanns ett tiotal träd bort. Bröderna trodde inte sina ögon när de såg de sifferformade husen och skylten där det stod: ”Femton, sjutton, tre, Trettontrettiosju!”. ”Jag tror det ska stå 'välkommen till Trettontrettiosju'” sa Mojje, den smartare av de tre bröderna. ”Trettontrettiosju? Heter deras by så?” frågade Jojje bekymrat. ”Jag tror det” svarade Mojje. Kojje var däremot redan djupt insatt i en lek med Femfemfem och Sjusjusju. Leken gick ut på att fånga så många -tonisar som möjligt: Det kunde vara Femfemfem's storebror Femton eller Tretretre's lillasyster Tretton, vem det var var inte så noga så länge det var en -tonis och man kunde hålla den fången medan man letade fler.

 

Men allt gick inte om det var tänkt för när Kojje fångade Nitton ville han inte vara med och ropade därför på Fjärde, den högste av alla troll i skogen. Fjärde var den största, starkaste och argaste av alla trollen och började direkt dra loss Kojje och bära iväg honom. De andra bröderna fick ligga i för att hinna ifatt Fjärde när han smidigt tog sig fram över trädstammar och sjöar. När de väl kom ifatt Fjärde var de på toppen av ett berg och Kojje skrek och skrek men de kunde inte se honom, var var han? Innan de visste ordet av så var de också fångade av Fjärde och fastspärrade inne i en gigantisk grotta. Väggarna var klädda av bokstäver och diverse ljudband och på ett litet bord låg Gibeln (Bibeln från Grämmar) noggrant inlindat i siden. ”Vad gör du med oss? Varför ligger Gibeln på bordet? Var är Kojje?” frågade Jojje med sin allra myndigaste röst samtidigt som han försökte få tyst på Theodor som skällde ljudligt. ”Ni är här hos mig.” svarade en mörk röst med brytning bakom gardinen. ”Ni kommer vara kvar här.” fortsatte den. Jojje och Mojje tittade förvirrat på varandra och Mojje sa ”hur länge då? Och varför om jag får fråga?”. Ett suck hördes från gardinen igen och Fjärde kom ut med en tebricka i handen. ”För ni ska lära mig ert språk”.

 

Efter flera koppar te och mängder av sidor i Gibeln hade Fjärde berättat var de var och varför de blivit omhändertagna. Enligt Fjärde var de i landet ”Räkne” som mer eller mindre betyder att varje ord eller ljud bestod av siffror. Därför hette han Fjärde, ungarna hette Femfemfem och sånt, det var det enda de kunde säga. Sen urminnes tider hade landet Räkne aldrig hört något annat, förutom de få gångerna de dyker upp folk från något annat land, som nu när bröderna dykt upp. Nitton, som var president i landet, ville inte att alla Räknetrollen skulle lära sig något annat språk så därför fick Fjärde ta hand om alla besökare och göra sig av med dem. ”Men du tog ju bara Kojje? Hur visste du att vi skulle följa efter?” frågade Mojje. ”Ni är rätt lika så jag tänkte att ni kanske var syskon. Och i alla de fallen jag har varit med om så har syskonen alltid försökt rädda sitt kidnappade syskon. Det funkade idag med, eller hur?” svarade Fjärde. ”Men var är han nu? Vår lillebror alltså?” frågade Jojje. Och just då dök Kojje upp från ingenstans och skrek av glädje över att återse sina bröder. Efter ännu några koppar av te och förklaringar på var Kojje har varit hela tiden så var bröderna åter på väg mot nya delar av resan. Var de kommer att hamna vet varken du eller jag.

 

 

Nästa gång de vaknar upp ligger de i en varm stor säng med varsitt hopprep i händerna. Rummet de ligger i är litet, pittoreskt och färgglatt rum. Alla möbler var i olika höjder och storlekar och golvet var i taket och tvärtom. Bröderna låg kvar i sängen en stund och skrattade åt hela situationen ett tag till Kojje sa ”Kom så kollar vi runt lite!” och hoppade raskt ur sängen och sprang ut genom första möjliga dörr. Jojje och Mojje var inte sena på att följa efter trots att träben och flygande hundar. När de kommer ut på gården ser det dussintal barn som hoppar hopprep som ber bröderna att hoppa med dem. Mojje nickar förskämt mot sitt träben men säger att Kojje säkert hoppar lite åt honom också och så sant som det var sagt så börjar Kojje direkt hoppa. Jojje står osäkert i mitten av alla barn med sitt hopprep i handen och överväger att säga till barnen att de inte får klappa Theodor men sen bestämmer även han sig för att hoppa lite hopprep. ”Var är vi?” fråga Kojje en av barnen och hela barngruppen svarar i kör ”Spelar ingen roll vad du gör, bara du kör! Välkommen till Verbet!”. Bröderna delar ett stort leende och känner på sig att det här kommer bli bra.

 

Efter massor av hopprep, cykling, simning och bokläsning ligger alla barnen och bröderna på gräset utanför huset och tittar på stjärnorna. ”Gör ni detta varje dag?” frågar Jojje barnen. ”Ja, varje dag gör vi något. Vi måste göra något. T.ex. dansa, laga mat, baka, pyssla, jobba, studera osv. Du fattar.” Nog förstod bröderna vad de gör men verkligen inte hur de orkar, de var själva helt slut efter dagens verb. ”Vad heter ni då? Vi var nyss i Räkneland, där hette de siffror, vad heter ni?” frågade Mojje. ”Jag heter för min del Tuta, min bror heter Springa och min mamma heter Knäppa. Ja, vi heter alltså verb.” Mycket lustigt tyckte bröderna, där de har växt upp hittade man bara på namn, de fick helt enkelt inte betyda något. ”Tack för idag, barn.” sa Jojje. ”Men nu måste vi fara igen, mot nya ställen och upplevelser men jag hoppas att vi får komma tillbaka och hälsa på sen någon dag”. Bröderna fick med sig kakor och godis från barnen innan de återigen blundade för att vakna upp någon annanstans.

 

Kojje vaknade av att någonting droppade i hans panna och när han öppnade ögonen visade det sig vara gift från en orms framtänder. Förskräckt hoppade han upp från stenen han låg på och började springa men han kom inte så långt för ormen hade redan tagit ett stadigt tag om hans midja och ju mer han sprang ju tröttare blev han. Han kom ingenstans, han bara sprang på stället. Mitt i allt detta hade Jojje och Mojje vaknat och ställt sig för att sucka bredvid deras brors patetiska försök att ta sig loss. ”Killar! Det är en orm! Ta bort den!” skrek Kojje till de andra men Jojje och Mojje började bara skratta och Kojje lugnade sig lite och kollade efter. Var det verkligen en orm? Nej, det var det inte visade det sig sen. Kojje hade sprungit in i en buske där grenarna höll honom kvar i ett järngrepp och ormmunnen som han trodde att han hade sett förut var inget annat än en liten oskyldig fågel som suttit på hans huvud för att vila vingarna lite. Bröderna var i en djungel med en oerhört fuktig hetta och växter så långt ögonen räckte. Inte en varelse i syn. Överallt fanns dock ord som: ibland, alltid, här, där, fort, snällt och på måndagar. Alla ord var till synes förvirrande men Mojje började tänka högt ”Det finns nio ordklasser, substantiv, adjektiv, adverb, räkneord, pronomen, konjunktioner, prepositioner, verb och interjektioner. Vi har varit i Räkneord och Verb, så vad tillhör dessa för ordklass?” Bröderna började fundera. De funderade och funderade och funderade och funderade och till slut utbrast Jojje ”Adverb!”. Och visst var det så att de var i Adverb-landet men här fanns inga varelser. ”Jag har läst att Adverbet alltid är obebott för att ingen vågar bosätta sig här. Ingen vågar närma sig alla dessa alltid, nu, här och ibland. De sägs vara något mystiskt över hela stället.” berättade Mojje. Och visst var det så, hela landet var tomt, växterna hade makten här. Det fanns ord vart du än vände dig men oavsett riktigt så var det växterna som bestämde. ”Ska vi åka eller? Detta var ju inte det roligaste.” frågade Kojje sina bröder. Och för första gången sen deras födsel kunde bröderna hålla med om vad som inte är kul. Därför skulle de nu somna om och förhoppningsvis vakna upp någon annanstans.

 

Jojje och Kojje vaknade upp av Mojjes hjärtskärande skrik och när de såg varför kunde de inte annat är skrika de också. Bröderna föll från himlen i raslig fart och såg inget förutom hav rakt nedanför sig och marken närmade sig markant hela tiden. Efter mycket om och men hade de till slut tagit sig till varandra och höll nu hand medan de närmade sig vattnet. Theodor flög runt och skällde och kände sig riktigt hjälplös men precis innan bröderna landade bromsade han upp och flög mot den avlägsna stranden istället. ”Gör kanonen, då gör det mindre ont!” skrek Kojje i sista stund innan de bröt ytspänningen tillsammans. När Jojje och Mojje sedan öppnade sina ögon under ytan var det smärtsamt men de var tvungna att ta reda på vad som var uppåt och vad som var neråt. Det började direkt simma mot ytan medan Kojje, som kan andas under vatten, började simma neråt i stället. Djupt där nere, flera hundra meter under ytan fanns lampor som lyste, klockor som tickade och mängder av andra saker. Bilarna trollen berättat att de drömt om fanns där nere och allt du kunde tänka dig i ting fanns. Kojje log fascinerat och tog upp det han alltid önskat sig, en trumpet. Men i samma stund som han gjorde det gick ett larm igång och han blev fångad av två delfiner i hatt. Nästa sak han visste om var att han satt i ett litet mörkt rum, fortfarande under vatten och blev förhörd av dessa delfiner. ”Vad gör du i vårat Substantiv?!” vrålade den ena och strax där efter skrek den andra ”Ja, svara då din tjuv!”. De gav inte Kojje en enda chans att besvara alla frågor de sköljde över honom som en lätt sandstorm men när delfinerna äntligen behövde tänka lite innan nästa fråga svarade Kojje ”Jag kommer från landet Grämmar, jag och mina två bröder hamnade här uppe på ytan för bara en stund sen, då dök jag ner hit för att se vad som fanns och den där trumpeten som ni tog mig för har jag alltid vilat ha men jag visste inte att de var eran. Jag visste inte att det fanns någon här förutom jag!” Delfinerna tittade lite misstänksamt på varandra men beslut till slut att det nog var så trots allt, att Kojje inte ljög. Efter några minuter var Kojje och delfinerna bra vänner och Kojje fick ta med sig trumpeten upp till ytan trots allt. Där uppe mötte han sina bröder och visade stolt upp sin nya trumpet. ”Så du var i landet Substantiv? Då kan vi ju simma upp på land och se om det är något annat land annars kan vi ju fara vidare.” sa Jojje.

 

 

Sagt och gjort, efter ett fåtal simtag av Kojje men mängder av de andra bröderna var det snart i land och medan Jojje kallade till sig Theodor försökte Mojje torka sitt träben. Men alla tre bröderna hörde när en person på klippan ovanför dem ropade ”Hej! Hej! Detta är interjektionens land! Välkomna!”. ”Tack!” svarade bröderna och log när de vandrade till den första byn i det sista landet. Ett land bestående av ”Hej!, Aj!, Usch!” och ”Wow!”. Här kunde de stanna länge kände de på en gång.

 

 

Och så vitt jag vet är de tre bröderna och Theodor fortfarande i Interjektionen

och har det rysligt bra.

Snipp, snapp snut så var sagan slut.

 

Frida Berglund Mev11 ht-11


Veckans krönika: Barnröster och ensamhet.

Idag träffade jag på en känsla som jag inte känt på över fem månader. Jag kände mig ensam. Ensam. Jag var helt ensam, jag hade ingen att ringa till, ingen att vara med och ingen som jag bor med var hemma. På senare tid har den känslan försvunnit, jag har helt enkelt glömt bort hur det känns att vara ensam. Därför blev jag helt överväldigad innan när jag kände denna känsla som ett slag i ansiktet. Som ett slag mot tinningen så att man nästan tappar medvetandet och för en stund inte känner något alls för att sen bli överväldigad av smärta.


När jag var liten var jag nästan alltid ensam. Mina bröder och föräldrar hade sitt och jag hade faktiskt inte så många kompisar, de få jag hade var jag sällan med utanför skolan ändå. Så nu under de senaste åren har jag nog omedvetet försökt ta ikapp allt det jag missade när jag var liten. Jag letar ständigt nya kontakter och följer mer än gärna med mina kompisar när de ska vara med sina nya, andra kompisar. Ett tag var jag så uppbokad av att umgås med människor så att jag höll på att gå in i vägen, jag kände mig ständigt stressad och hade svårt att sova. Detta gick så långt att jag till slut bröt ihop. Sa nej till allt och gömde mig från omgivningen för en stund.

Min bästa vän sa ”vad var det jag sa?” och bad mig att fortsätta ta avstånd från allt ett tag till. Att jag behövde den däringa pausen jag just nu hade. Jag var ledig en dag. Sen var det på det igen, samma visa, lika mycket människor, lika mycket planerat. Tills... idag. Blank eftermiddag, ingenting bestämt, ingen att vara med eller prata med.

 

Gah! Jag var så jävla oförberedd på den känslan så när jag skulle gå och handla drog jag ut på det bara för att få vara omgiven av människor, lite till, liiiite till, bara lite till!

 

Det var då, när jag var ensam och satt i mitt rum med tända ljus och en intervju av KoRn i handen som jag hörde dem. Barnen. Javisst, jag bor i ett bostadsområde som till 99 % består av barnfamiljer men de här barnen som jag hörde kom inte utifrån, de var inte avlägset. Jag hörde barn som skrattade i vårat vardagsrum, jag var säker på att jag hörde det. Självklart var min första reaktion: ”Va i helvete gör ungfan i mitt hus? Natas!” så jag gick ner för att säga till dem att dra åt helvete men när jag kommer ner är allt precis som innan. Och dörren är låst. Utanför är det inte ett barn i sikte så långt man kan se i mina små fönster. Slänger en blick på klockan och inser att barnen inte ens kommit hem än. Då börjar jag bli rädd på riktigt. Jag startar massa musik men ändå hör jag de små barnrösterna där någonstans. Panikartat pluggar jag i hörlurarna och tar väskan för att gå ut och rensa tankarna, kanske får jag ut barnrösterna till slut. Med en maxvolym som skär i öronen går jag runt utan jacka och verkligen försöker tänka på annat men ändå, barnrösterna lämnar mig inte. Tillochmed när jag står i köket och lagar mat hör jag de, trots den brutala volymen. Rösterna snurrar i mitt huvudet hela tiden. Och till slut hör jag en annan röst. Men det är bara Viktor. Älskade Viktor. Räddaren i nöden. Han lyckades emellertid prata ur barnen ur mitt huvud utan att veta om det. Så Viktor, om läser du detta: Tack som fan.

 

 

Barn. Jag hatar barn. Usch. Och ensamhet, fyfan.


Jag fäller en tår...

Jag fäller en tår över all tid som har försvunnit. Över allting jag hade men inte uppskattade.

Det behöver inte vara så långt tillbaka som när pappa och mamma bodde ihop. Det behöver bara vara i våras. När man hade sin plats i skolbussen som ingen annan vågade ta den platsen, när man hoppade av bussen och ens bästa vän stod och väntade på en med ett leende på läpparna. När man gick genom korridorerna med sin andra bästa vän och suckade åt alla sexorna som fan aldrig höll käften. Då när man satt i uppehållsrummet med knäna mot bröstkorgen och skrattade så man grät åt sin älskade klass. Då när man surt sparkade till moppen halvvägs till skolan för att flakmopeden inte ville som man själv ville. Allt de där som vi hade då. Kladdkaksfikan på torsdagar i Falkenberg. Varje torsdag. Då när man fortfarande kunde träffa sin storebror.

Det var fan bara några månader sen. Men det känns som en hel livstid.
Fan.

jag ger dig min morgon...

Dunkel belysning och en nyckelknippa som slår mot ratten. Hela förarhytten skumpar när bilen far fram över den lilla vägen in i skogen. Granarnas grenar rispar rutorna och radion försöker få kontakt med radiostationen igen men det är lönlöst. Här ute finns det ingen stabil radiosignal men det finns åthelvete för mycket tjärn. Bilen luktar svagt av skog, barr och smörmedel. Hon andas in ett djupt andetag, detta är lugn för henne. Att åka med i sin pappas arbetsbil med ett gäng hugga-byxor över knäna och hjälmen på huvudet, bara för att hon får. För hon är inte mer än fem år.


Bilen sladdar ner på gården, hon skrattar så hon gråter. Frikopplar och stannar strax innan häcken med ölandstok. Nu kör hon själv, det är inte längre hon i pappas bil, nu är det han i hennes. Bilen luktar tunt av tvåtaktsolja, inte har hon sålt moppen än. Pappa bara ler belåtet åt sin dotter som klarade körkortet idag. Och trots hennes glädje över körkortet ligger det en saknad där bakom någonstans, saknade av tryggheten i pappas bil.


Frida Berglund
30/10 -11

Gah.

Det fanns verkligen en tid när jag skrev [såhär] bra.
Vill ha tillbaka den förmågan.

(och den dagen... men säg inte det till någon.)

Tjofftjoff som helikoptern sa.

"Varför tar du allt så lätt?"
"Jag anser att jag inte vinner något på att överdriva händelserna."


Herp.

Blocket. Hennes viktigaste tillgång.

Blocket börjar bli fullt. Men det spelar ändå ingen roll. Hon har inte det med sig. Men hon behöver verkligen skriva, skriva av sig om allt just nu. Det senaste året har det blivit mycket sånt skrivande. Klumpen av gråt bränner i hennes hals. Ögonen tåras och precis då går hans låt igång. Den enda låten hon vet att hon har gråtit mer än en gång till. Hans låt. Han kommer nog alltid finnas där och påminna henne om allt, trots att det inte ens är för hans skull hon gråter nu. Inte denna gången. Hon läser smsen en gång till. Sist tog det fem minuter. Nu kommer det ta mer. Allt är suddigt i hennes ögon. Allt pyntas av tårar. Hon är rädd, för vad? Det vet hon inte. Hon har ångest också. Hon vill ju att allt ska bli som det verkar bli enligt smsen. Men hon har en känsla av att bli sviken eller ännu värre – svika. Inte honom. Han är snäll. Och så brutalt omtänksam. Han älskar verkligen henne. Galet mycket. Hon vet inte om hon älskar honom tillbaka. Hon hoppas verkligen det, hon vill inte såra någon mer. Aldrig igen. Hon vet hur ont det gjorde. Hur ont det gör, fortfarande. Om barriären bryter och tårarna väller över kommer det vara första gången hon gråter i en buss. Tänk att hon fäller tårar för honom när de bara har träffats i en minut eller mindre. Och den minuten, det var för snart tre månader sen. Hon saknar sitt block.

 

 

Over and Out

Frida Berglund

30/8 -11


Lyckan som borde hålla i sig.

Blänkande pilotglasögon, en silverkedja över ena benet och alla regnbågens färger i håret. Musiken i öronen skulle kunna beskrivas som öronbedövande men för henne och många andra alternativa är den ren och skär njutning. Nu är hon tamigfan lycklig där hon sitter och dinglar med benen över den gröna sandlådekanten mitt i centrum. Hon väntar på en buss som aldrig verkar dyka upp men det bekymrar henne inte, hon kan sitta där länge till. Bara hon får ha sin musik och minnena från idag. På en dag ändrades allt. Igår vid denna tiden ville hon nästan hoppa av linjen för alla verkade så fruktansvärt dryga mot henne. Idag var det hela tvärtom, de log, skrattade och höll om henne som om de hade känt varandra i år och dagar. Den matta vinden blåser en hårtest från luggen ner över hennes solglasögon. Visst solen kanske inte skiner idag direkt och man kanske känner hur regnet ligger i luften men det är känslan som finns under sådana solglasögon som hon vill ha. Man känner sig mycket bättre än förut. Så mycket bättre. Hon flinar mot datorväskan där hans keps hänger och undrar varför han gav henne den, varför han inte tog tillbaka henne när hon bad om det. Men inte ens det bekymrar henne, det ger hon faktiskt fullständigt fan i. Allt verkar ändå så jävla bra. Och för en gångs skull är det lika bra som det verkar. Denna gången ler hon inte för att hon måste. Denna gången ler hon faktiskt för att hon är lycklig. Det tog sin tid men nu är det så igen. Lycklig, hon smakar på ordet. Bussen dyker upp runt hörnet och hon gräver i sina fickor efter busskortet. Hon tänker på sommarjobbslönen och sitt nya hem. Hon tänker på den nya klassen och de otroligt mysiga äldre eleverna på skolan. Fyfan va hon älskar sitt liv. När hon sedan sätter sig på sätet på väg hem ramlar hans sms ner i mobilen. Lyckan är som bortblåst. Han kommer alltid finnas där och påminna henne om vad hon inte får.

 

Over and out

Frida Berglund

25/8 -11


Ett återfall.

Han slog hela hennes värld ur balans.

Fingrarna fryser, håret blåser stillsamt i den kalla sommarbrisen. Benen somnar när hon sitter där på bryggan i skräddarställning. Det är helt tyst. Förutom de få fiskarna som tidvis slår runt henne i det ljumna vattnet. Hon stänger av mobilen, få smsar runt denna tiden men hon vill inte att folk hör av sig. Inte nu. Hon vill försvinna för en stund. Det är stjärnklart, månen speglas i den spegelblanka sjön. En ensam tår rinner ner för hennes kind. Klockan slår midnatt. Hon ryser och försöker instinktivt svälja ner klumpen av gråt som bränner i hennes hals. Han skrev till henne. Han skrev till henne för första gången på flera månader, nästan ett år. Han skrev att han hade henne, att han ägde henne. På skoj, förstås. Men det var inte orden eller meningen med dem som fick henne helt ur balans. Det var att han skrev. Hon torkar bort tåren med jackärmen. Hon skriker, rakt ut i den kyliga sommarnatten. Hon slår händerna i bryggan innan tårarna rinner över. Hon vet inte hur länge hon sitter. En kvart kanske, eller flera timmar. Det enda hon vet är att när hon sedan somnar i sin säng med kläder och skor på är klockan lite över fem och hon har fortfarande inte slutat gråta.

Han finns fortfarande där.


Over and out.
Frida Berglund.
Någon gång mellan den 16- och 17/8 2011.


fuck this i'm going to bed.

The more you know... the less you care.

Miew Piew

"Crazy people don't wonder why they are nuts, they got something better to do instead."

Stanna upp och andas.

Låt henne vara.

Hon stirrar rakt fram ut i det tomma, en hårtest frigör sig från resten av luggen och faller långsamt ner i hennes ögon. Att sitta på en buss i fyra timmar för att sedan sitta på en båt i yttligare fyra timmar är inte hennes grej. Verkligen inte. Ett sms angående ännu en fullpackad helg dimper ner i hennes mobil. Hon orkar inte ens läsa det, klickar bara bort det och försöker låta bli att tänka. Tre dagar av femtiotvå har hon varit ledig, ledig från vänner, ledig från jobb, ledig från måsten. Veckan som bereder ut sig framför henne döljer alla möjligheter att få löst en till dag för att, lätt uttryckt - bara vara. Hon behöver det, hon behöver kunna sova långt in på dagen för att sedan gå upp och göra det hon känner för, kanske sätter hon sig och spelar, kanske ligger hon bara och läser. Göta kanal glider stadigt förbi i sina 5 knop som M/S Sandön gör. Skulle detta inträffat för bara en vecka sen skulle hon gått omkring och inte riktigt vetat var hon skulle göra av sig själv. Rastlös. Men nu sitter hon bara och stirrar framför sig själv. Någonstans där inne, i den sega kolan skickar stressen signaler ner till magen vilken i sin tur värker brutalt under hennes tighta linne. Hon tar sig om magen och rycks tillbaka till verkligheten av hennes mammas hand på hennes axel. "Fika?" Hon kan bara nicka. Hon vet att hennes mamma vet att något är brutalt fel, men hon gräver inte efter det som alla vänner gör. Hon väntar på att hon ska berätta själv.

Det gör hon aldrig.

Over and out.
Frida Berglund
2/8 2011.

Ge upp.

Hon behöver lite tid. Behöver tänka lite.

Hon släpper gasen och börjar blinka vänster. Får såklart växla ner och bromsa då en lastbil kommer i 70 km/h på vägen hon ska korsa. Hon sätter ner foten och tar ett stadigt tag i styret och förbereder sig (utan att veta om det) för den obligatoriska fartviden som alltid uppstår när man möter ett fordon, i synnerhet lastbilar. När hon sedan på darriga ben lutar moppen snett mot grusparkeringen går det flera sekunder innan hon överhuvudtaget får kontakt med sig själv. Dags att ge upp. Vad tänker hon på? Hon vet inte men när hon väl kommit av moppen och lutat den mot stödet och med darriga händer börjar låsa mopeden känner hon hur hon vaggar fram och tillbaka i rörelsen. Hela kroppen. Precis i samma ögonblick som hon uppmärksammar det håller hon på att tappa balansen. Helvete. Dags att ge upp. Vad är det hon tänker på? Svälten vid afrikas horn? Bombattentatet i Norge? Nej. Hon tänker inte på det. Inte på något som kan byta ut mot "det". Hon tänker på en "han". En honom. Fast det vägrar hon erkänna. Det har hon vägrat så länge nu. På den bänken hon sedan sitter på bestämmer hon sig, i tystnad med gammal svensk kulturmusik i öronen, att hon aldrig mer ska tänka på honom.  Han är fin, underbar, vacker, mysig, snäll osv osv... Men hon vet. Hon fick inte honom då och får inte honom nu. Dags att ge upp. Hon har bestämt sig nu (som alla de andra nätterna när hon grät sig till sömns) att hon aldrig mer ska tänka på honom, att det fan är dags att gå vidare. Det bränner under ögonlocken när hon tänker så. Dags att ge upp. För hon vet att hur många gånger hon än säger så till sig själv kommer alltid den lilla sugande känslan finnas där. Varje gång hans profilbild dyker upp på facebook kommer den där inburade fjärilen i magen vakna till. Men nej, det får den inte. Icke! Släpp ut fjärilfan och låt den flyga fritt istället för att sabotera det hon så länge fasat för. Ett återfall. Dags att ge upp. Mobilen vibrerar i hennes hand. Det är ju han, den goda mitt i cirkeln av fasa. Om han bara visste. Skulle de skriva såhär till varandra då?

Hon har tänkt alldeles för mycket.

Frida Berglund.
28/7 2011.
Over and out.

Han vet inte vad han betyder för henne.

Han vet.

Hon uppmärksammar för första gången hur bekväm hennes moppe är. Efter över hundra mil på mopeden märker hon hur bekväm den är. Nej, fokus på vägen! Fokus på vägen sa jag! Foten värker och påminner henne om mopedolyckan för exakt en vecka sen. Hon vet varför hon tappade fokus, trots att hon nästan alltid kör med bara ena hjärnhalvan och nästan alltid tänker på annat vet hon varför hon tappade fokus. Hon tänkte ju på honom. Han... En bil dyker upp i kurvan och tvingar henne ur sina tankar för att fokusera på att väja, vägarna här ute på landet är ju så smala. Efter den svarta passaten med den stirriga föraren har passerat sjunker hon sakta med säkert ner i tankarna igen. Tankarna på honom. Den kille alltså. Han vet hur han ska göra för att varje fiber i henne ska börja hoppa som duracellkaniner på redbull. Fokus på vägen! Han vet hur han ska le för att hennes knän ska börja darra. Fokus sa jag! Han vet hur han ska krama henne för att hennes ögon ska tåras. Hon stannar moppen. Det här går fan inte. Hon lägger moppen i friläge och öppnar visiret, torkar med darrig hand ur tårarna i ögonen. Fan, hon var ju påväg till jobbet. Hon hinner inte. Inte nu. Inte igen.


27/7 2011
Frida Berglund

Over and out.

Tidigare inlägg Nyhetsflöde
RSS 2.0