Sömmarna på påslakanet börjar gå upp i takt med att den 10 åriga flickan maniskt pillar på det med ena handen. Med den andra plockar hon långsamt upp godisaprikoser för att stilla den där ilande känslan i magen, som om något är på väg att gå riktigt fel. Det knarrar i huset när vinden våldsamt drar i det och det enda som hörs vid sidan av detta våldsamma ljud är ljudet av små tassar mot parkettgolvet. Deras hund på snart två år går av och an på golvet i väntan på att matte ska komma hem. Strömmen har sedan länge gått sin väg och om man släcker det brinnande stearinljuset på soffbordet skulle det bli helt svart. Ingen strömbrytare på grenuttagen skulle lysa, ingen standby-knapp på teven, inget blänk från gatulampan som tidvis döljs av stora grenar skulle nå golvet.

På soffbordet ligger hennes Sony Ericsson och visar ”Ingen nätåtkomst”. För bara någon timme sen var det fullt liv i det lilla röda huset på gården vid kyrkan. Bröderna hade stått i hallen och dragit på sig sina huggarkläder, pappa hade letat upp flicklamporna som lyser nästan en kilometer och kostade där efter och mamma, ja mamma stod redo, iklädd en stor reflexjacka och funderade på om de hade fler bensindunkar hemma. Alla var överens om att lillasyster på tio år skulle stanna hemma. För det som familjen nu skulle ge sig ut på var inte en solsemester direkt. Hon fick fyra order; 1. Ta hand om hunden. 2. Gå inte ut. 3. Spola inte på toaletten. 4. Öppna inte kylskåpet. Sedan hade hon kramat mamma hejdå när hela familjen i samlad trupp bakom pappa tryckte upp dörren och försvann ut i blåsten.

Hon vet inte hur många timmar som hade förflutit sedan familjen tappade dörren så den kaosartat slog igen. Hon kunde bara mala samma scenario i huvudet om och om igen. Storebror och takpannan.

När stormvarningen gick ut i media var det ingen som tog så allvarligt på den. Förutom pappa. Pappa visste att de inte kastar ut en sådan varning i onödan vilket gjorde att han instinktivt gick ut för att tanka traktorn och leta upp motorsågen. Sedan började det blåsa. Det var fortfarande ljust ute vid denna tiden, trots att det var tidigt i januari och blåsten slet i portarna till deras två ladugårdar. Bröderna och mamma bestämde sig för att surra fast portarna så att de inte helt skulle blåsa sönder. De började vid den närmsta ladugården och surrade fast den från insidan med all kraft de hade. Sedan var det ju en ladugård till. För att vara ute så kort stund som möjligt i stormen planerade hennes äldste bror att han och lillbrorsan skulle åka på EU-fyrhjulingen till den andra ladugården. Sagt och gjort, de skulle precis starta ”Humlan” när mamma och lillasyster som står en bit bort ser hur ett par sådana där tunga kvadratmeter stora takpannor lossnar från ladugårdstaket och beger sig av mot bröderna i en väldig fart. Mamma och lillasyster ser det som i slowmotion. Takpannorna kommer med en väldig fart och far över huvudet på storebror med bara några centimeters marginal för att sedan spetsas in i mjölkrums dörren. Storebror vänder sig om i hast och beskådar pannan som nu sitter en decimeter in i dörren för att sedan vända sig mot mamma och syster med skräckslagna ögon. Mamma springer fram och skriker till dem i vinden att ta hennes bil istället, det är alldeles för farligt att köra fyrhjuling i detta vädret. Lillasyster står fortfarande kvar vid husväggen när hon ser ännu en panna lossna och slå ner i taket på mammas bil. Sidan ovanför förarfönstret blir helt intryckt. Bröderna går fram, tittar på skadan för att sedan slita upp förardörren där storebror hoppar in med brodern på sin sida. De kör mot den andra ladugården.

Hon rycker till av det starka ljudet så att pennan hon ritade med slinter och bildar ett långt sträck över ansiktet på mangafiguren. Någon öppnar dörren. Steg hörs i den starka vinden och plötsligt stängs dörren igen. Hon häver sig upp, puttar undan täcket som hon gömt sig under de senaste timmarna i hopp om att familjen snart skulle återvända. I hallen möter hon hela familjen. Bröderna sätter sig på golvet ännu fullt påklädda med en tom blick men med en glad hund som slickar dem i ansiktet. Mamma och pappa slår sig ner minst lika påklädda i köket, pappa drar en lång suck. ”Vi slutade nu för alla bilar vi kunde hitta hade kört. De får försöka ringa om det är något.” Pappa lutar huvudet i händerna som stadigt står lodrätt upp från köksbordet.

Det hon inte visste då var att hela hennes familj hade bildat en av de mest uppskattade teamen i området. Hon visste inte att dryga fem minuter innan familjen lämnade huset så hade pappa fått ett samtal från en granne. Grannen hade ringt och frågat om hjälp då han och hans fru satt fast emellan två träd och inte kunde komma hem. De befarade att ännu ett träd till skulle falla, denna gång på paret i bilen. Pappa sa att han självklart kommer och undsätter paret, skulle bara ordna lite saker först. Ordna lite saker innebar att bröderna skulle klä på sig, mamma skulle leta upp yxor och pappa skulle försöka komma på en plan. Planen innebar att den yngste sonen som vid detta tillfälle var 12 år skulle köra köra firmabilen när de kom till platsen för att alltid ha ljus över situationen. Den äldre sonen som nu var 16 år skulle köra traktorn och med hjälp av skopan forsla undan grenar som mamma drog fram. Pappa själv skulle stå med motorsågen och såga upp trädet så att paret kunde komma hem. Det pappa inte visste var att det inte endast var ett par som satt fast mellan träd på den lilla landsvägen strax utanför byn, det var flera bilar. Ofta med träd emellan varje bil. Detta innebar ett otroligt röjningsarbete. Familjen hade alltså de senaste timmarna mottagit ett flertal samtal från grannar som inte kunde ta sig hem. Familjen hade på så sätt åkt runt på de närmsta landsvägarna och röjt så att grannfolket kunde ta sig hem. I flera timmar.

Hon var så otroligt tacksam över att hela familjen var vid liv. Att ingen hade fått ett träd över sig eller fått bakslag på grenarna som kapades. Hela familjen var hemma och vid liv. Men det jobbiga är inte över än.

I de fortlöpande dagarna var strömmen fortfarande skrämmande långt borta. När blåsten avtog skådade man en by i närmast ruiner. Få träd stod och få saker var på sin plats. Takpannor låg överallt och även de tyngre oljefaten hade farit sin kos. Att inte ha ström kan äventyra allt som mat, värme eller vatten. I deras fall var det vattnet som var den största avsaknaden. Kvigorna i ladugården fick inget vatten. De behövde ström för att få fram vattnet. En dag kom en granne till undsättning, bak på hans MF hade han ett el-aggregat som kunde generera så mycket ström att hela huset och ladugården skulle tändas och vattenpumpen åter skulle starta. Kvigorna fick sitt vatten, mobiltelefoner laddades och toaletter spolades. Man var noga med att ladda ficklampor och gå igenom hur frysarna mådde, hade allt tinat? Man passade även på att borsta tänderna och tvätta sig. Det var som att gå tillbaka till 1800-talet.

Hon minns tydligt att skolan var stängd, delvis av att många fortfarande inte återfått sin ström och delvis för att många inte kunde ta sig någonstans. Det var nedfallna träd överallt.

Det har gått åtta år nu. Men flickan minns fortfarande den gnagande rädslan av nästan mista en familjemedlem eller vetskapen av att somna och veta att det inte är över i morgon heller.

- Det här är något jag minns när jag läser på facebook att folk önskar att det ”slår till rejält denna gången” när SMHI går ut med stormvarningar. Jag är mycket medveten att samma personer inte har en jävla aningen om hur stor klump man får i halsen när en takpanna far iväg för att nästan döda din bror. Jag är också mycket medveten om hur lite koll folk har på vilket arbete frivilliga människor på landet lägger ner för att röja elledningar eller rädda människor i nöd. Jag vill bara att folk tänker efter lite innan de önskar sig en storm som heter duga. För det är faktiskt mycket farligare än folk tycks tro. -