Bara ett stycke ur mina tankar.

Hon försökte hålla sig vaken på den dubbeldäckade bussen och njuta av utsikten. Längst bak i bussen, med hörlurarna i förstås satt hon och åt det sista av mackan. Resan hade varit lång och tagit flera timmar längre än det var meningen från början. Men det gjorde inget, hon skulle upp och träffa en av sina bästa vänner. För första gången ska tilläggas men ändå.  Hon frågade honom via sms om han var nervös och fick svaret att lite nervös var han allt. Det  var inte hon, inte ett endaste dugg. Ett tag, för ungefär ett dygn sedan, när hon satt med mor och bror på en restaurang i Sveriges fulaste stad hade hon varit lite nervös. Men bara lite. Världens största osthyvlar visade sig på vänster sida av bussen. De såg inte så "pärskans" stora ut från den höjd hon satt på men om man stod bredvid skulle nog storleken vara rätt slående tänkte hon. Ankomsten gick väl trots att hon var sisådär tre timmar försenad som hon inte tackade SJ för. Första tanken som slog henne när de mötes var att han var kortare än hon hade förväntat sig, trots att de redan hade diskuterat det åtskilda gånger. De satte sig i bilen och for hem till honom. Hon tittade ut genom fönstret medan de pratade om resan, vädret och det fantastiska norrland. De kom hem till honom och allt var frid och fröjd. Så hon somnade. Senare på kvällen, efter besök hos hans bästa vän, började det som hennes kropp skulle beskriva som helvetet. Han ville mysa, hon ville mysa. Men så fort han la armen runt henne skrek hennes kropp ångest och hon kastade sig ur soffan. Hennes armar började skaka och pulsen sjönk. Tårarna pressade under ögonlocken för hon visste att det inte var första gången på kort tid som det blev så. Det var tredje gången med tredje personen på mindre än ett halvår. Hon kunde inte förstå varför det blev så, denna gången med. Onda kropp. Hon pressade armarna mot revbenen för att det kändes som att någon, eller något, försökte riva ut hennes lungor.  Den känslan återkom sedan en, två och tre veckor efter besöket. Ständigt återkommande ångest. Hon hade aldrig känt något liknande. Aldrig i hela hennes liv hade hon känt sådan ångest som på det senaste halvåret omfamnat henne. Det sved att veta att var något som gått fel men inte vad och inte vad botemedlet var. Det var med den maktlösheten hon la sig i fosterställning varje natt. För att försöka glömma känslan och behålla sina lungor på plats.




Det var längesedan jag skrev sånt här känns det som.

Kommentarer
Postat av: Mathilda

<3

2012-03-17 @ 21:37:23
URL: http://mathiildasjoberghh.blogg.se/
Postat av: EMMAS!- alltid tävlingar

Skojj att du är med :D allt bra?

2012-03-18 @ 20:16:39
URL: http://eemma.se

Kommentera inlägget här nu:

Namn:
Ska jag minnas dig?

E-postadress:)

URL/Bloggadress alltså det jag måste kolla för att veta att du är seriös:

Kommentaren skriver du här:

Trackback
RSS 2.0