Ja ni... Jag försöker oftast glömma av pinsamma saker. Men det var ganska nyligen det hände en (enligt mig) fett pinsam sak.

Föreställ dig att du för över ett år sedan började chatta med en kille och ni har lite halvtaskig kontakt med varandra. Ni träffas en gång men sen liksom... dog det ut. Tänk dig sedan att ett helt jävla år efter det stå utanför ett provrum och väntar på en kompis och sneglar åt höger och inser att det är den där killen som du började snacka med för ett år sedan som står där. Han kollar på dig men verkar inte se dig, han hälsar inte. Du viker undan blicken lite och hoppas på att kompisen ska komma ut så fort som möjligt men sedan när denne gör det och du halvviskar att det var... (låt oss kalla honom) Björn så ropar din kompis på personen som du halvgenerat måste förklara för att du stod bredvid honom och han inte hälsade och att du tyckte att det var en jobbig situation.

Det är vad jag anser som pinsamt. Att stå och prata inför folk eller kramar okända människor anser jag inte pinsamt alls.

Ett speciellt minne... hum. För att få det någolunda färgstarkt borde man nog ta något som angår alla människor... typ kärlek.
Första kyss, första kärleken, första förhållandet... nja, det verkar rätt vanligt, tråkigt i längden faktiskt.
Så....

"Alla mina muskler i kroppen var på helspänn och de dumma fjärilarna i magen flög omkring som bi runt en nerslagen bikupa. Jag hade aldrig legat såhär nära någon... någon som inte var som alla andra kompisar. Du andades konstigt, som om du i ena stunden var fruktansvärt stressad och i andra låg och njöt av solen på en gräsgrön sommmaräng. Men jag kunde inte annat än lyssna på det och försöka förstå att någon, äntligen ville vara den som höll om mig när jag sov. När jag låg där och lyssnade på ditt hjärta och din andning omvartannat hade vi känt varandra i elva timmar, ja, jag låg där och räknade på det. Det hade tagit sju timmar för mig att få kontakt med dig överhuvudtaget och nu låg vi här. Det var trots allt inte min förtjänst, skulle du inte tvingat mig så skulle jag aldrig legat där. Solen höll på att gå upp, vi hade pratat igenom hela natten och slutat först på morgonen. Trots att du inte alls var det jag ville ha, eller det jag trodde att jag ville ha så visste jag att där, i de första glimtarna av ljus så låg jag bredvid en vän som kanske skulle bli mer än så. Det var iallafall vad jag hoppades på. Till slut slöt jag ögonen och lutade pannan mot din bröstkorg. Precis där, då, ville jag stanna tiden."

* Jadu... jag är rädd för öppna dörrar. Japp, det låter helt fukked-up och det är det men jag är faktiskt rädd för öppna dörrar. Iallafall när jag ska gå och lägga mig, då stänger jag alla dörrar på övervåningen.
* Jag är rädd för att göra fel fast det är jag nog inte ensam om.
* Jag är rädd för att vara ensam.
* Jag hatar paddor och möss. Ormar och spindlar är däremot allmänt mums!

Well, det är det jag kommer på just nu.

När jag var liten var jag rätt ensam. Jag var tyst, ville ligga alla till lags och inte göra något fel någon gång.
Jag hade sjukt svårt för att erkänna att jag inte klarade av vissa saker, jag hade svinsvårt för att säga förlåt.
Jag minns en gång när jag hade slagit en tjej så hon grät... då tog lärarna in mig för att jag skulle säga förlåt och ni anar inte hur mycket det tog emot. Det måste ha varit minst 7 år sedan men jag minns fortfarande svårt det var att säga ett enda ord. Något mer som utmärkte mig när jag var liten? Jag skrattade högt, hade jämt på mig mjukis och rent av älskade Nordman och Roger Pontare. That's me alright.


[Jag och min klassföreståndare Lennart på skolavslutningen i femman.]

Min "familj" består av fem familjemedlemar (inklusive mig, förstås). Vi kan ju börja i åldersordning, äldst först! + så föredrar jag att inte skriva deras riktiga namn ifall att dem inte skulle gå med på det. Namnen som kommer upp är smeknamn.

Pappa (Pelle Belund):

Min pappa är bäst, han fyller 48 år till hösten och bor med mig på den däringa övergivna maskinstationen till gård som jag snackade om igår. Han har stor passion för jakt, friluftsliv och skog. Han är en rätt rejäl riktig man som är fruktansvärt händig, logisk och har riktigt bra syn på livet. Om ni känner Cbow så kan ni tänka er att min pappa är ungefär likadan, fast äldre, lugnare och liiite mer awesome. Jag ser upp till min pappa fast jag var extremt rädd för honom och hyste stor respekt för honom (det gör jag fortfarande) när jag var liten. Min pappa är den där fasta punkten i mitt liv som alla behöver. Han sviker inte och kommer alltid med goda råd. Jag och pappa bråkar sällan och om vi gör, då blir vi bara lite sura på varandra men det går över fort.

Bilden här ovanför all text är från i somras när jag och pappa besteg berg runt Funäsdalen. Vi ser något inklippta ut men tror mig, såpass mycket skills har jag inte på photoshop.

Mamma (Helena Belund):

Min mamma är ungefär en rak motsats mot min pappa. Min mamma gillar att resa till stora städer, färga håret i galna färger (nog därifrån jag fått det) och att skriva och rita. Det är från min mamma jag har fått min spontalitet och kreativitet. Hon har sedan min mellanbror föddes jobbat med djur, att föda upp eller mjölka kor och hon trivs väl sådär... hon är nämligen en översocial människa, precis som jag, och vill därför hellre jobba i en affär eller liknande. Mamma är inte en typisk kvinna som klär sig fint och sminkar sig osv... mamma har inte använt öronhängen på över 20 år och skulle aldrig få för sig att måla naglarna. Hon är vild och galen och det händer alltid kul saker omkring henne. Jag växte upp med att nästan endast umgås med min mamma och det ångrar jag inte då jag inte träffar henne så ofta längre.

Bilden är ifrån när jag och mamma var i Danmark för snart tre år sedan.

Äldste brodern (Henke Belund):
Henke är lite mer än 6 år äldre än mig och vi har endast samma mamma. Henke är ungefär som pappa, han är en stabil och rejäl man som nog är den händigaste jag har stött på. Han bor i ett eget hus inte långt från morsan och morfar där han bor med sin sambo/flickvän Barbro. Han jobbar på pappas företag ute i skogen och är en jävel på datorer. När jag var yngre var det alltid jag och Henke mot mellanbrorn Kire. Henke fanns alltid där och berättade om hans erfarenheter och sådant och även honom har jag en stor respekt för. Har aldrig kramat honom vad jag minns och sörjer idag att vi inte träffas så ofta som vi borde. Saknar brorsan min.

Bilden är tagen på våran altan för några år sedan när bror fortfarande bodde hos oss. Men han är sig lik, tro mig.

Mellanbrodern/yngsta brodern (Kire Belund):

Kire närmaste syskonet jag har. Han och jag har alltid delade åsikter om precis allting. Och de åren vi gick på samma skola (för ett och ett halvt år sedan) så bråkade vi konstant. Numera saknar jag honom eftersom han bor på internat hela veckorna. Han är en riktigt bra djurvän och har ett musikaliskt sinne utan dess like. Det finns inte en maskin i världen som min bror inte skulle klara av att manövrera. Hans mål i livet är att jobba med att köra olika maskiner och det tycker jag att han ska satsa på. Även denna man i familjen är sjukt händig och har specialiserat sig på mindre saker... såsom smycken, eluttag osv. Han är jävligt snäll nu när jag tänker efter och har en sinne för humor som man får leta länge för att hitta.  Finns nog inte mer säga om denna stollen.

Bilden är tagen samma år som Henkes bild och var när jag, Kire, farmor och min faster var ute och fiskade. Kire den gifflen får alltid upp flest fiskar.


Det var min familj, inte kort och gott kanske men... well... you get it.

Mitt namn är Frida Berglund, mer känd som Fried-ass Belund. Jag bor mitt ute i skogen med min pappa och ibland min ena bror. Vi har två katter, en hund och en vandrande behållare av sprit, hehe, min häst heter nämligen Bacardi. Vi bor på en numera hyffsat öde gård som största del används som maskinstation.

"Lite" mer om mig då: Jag är yngst i familjen som tidigare bestod av fem familjemedlemmar men numera är splittrad. Jag går i nian på en sleten grundskola precis bredvid skandinaviens största varuhus, Ge-kås. På fritiden leker jag med min kamera, min gitarr och socialar mig på alla världens hemsidor. I framtiden önskar jag att jag jobbar med att göra film om det så betyder att vara skådespelare eller att hålla i filmkameran, I don't care. Angående mitt framtida drömjobb så har jag nyss sökt in till Estetik och Media på LBS i Varberg och hoppas med hela mitt hjärta att jag kommer in.

Min personlighet är fukked up, jag är glad och övertrevlig när jag träffar folk mycket men när jag blir ensam sjunker jag ner i något speciellt depp-tillstånd... mysko det där. Folk ser nog mig som hyfsat konstig och random, eftersom man aldrig ska säga en dum idé i närheten av mig, då gör jag bara det. Som t.ex. när jag fastnade med tungan på lyktstolpen. Människor som inte känner mig så väl ser mig som artig och trevlig, vad jag har hört i alla fall...

Jag har ingen bekräftad sjukdom men känner av när jag har tagit i rosor eftersom mina händer svullnar upp, jag får blåmärken väldigt extremt lätt och tål inte värme. Jovisst gillar jag solen och sånt men jag får utslag och det börjar klia överallt när jag blir för varm.

En av mina stora passioner är Coca-Cola. Helt klart min drog och det bästa med livet, enligt mig, förstås. Annars sitter inte lite dillchips och en och en annan chokladbit helt fel heller. Jag älskar tv-serier såsom House och How I met your mother eftersom dem är logiskt utformade och har en grundtanke. Filmer som handlar om kärlek eller liknande tycker jag bara är allmänt drygt. Skräck och Action skarre va.

Musiken är en stor del av mitt liv, spotifyn är det första jag startar på morgonen och det sista jag stänger av på kvällen. I bussen råder det ingen tvekan om vem som sitter med hörlurar med diverse metal i, det är jag. Jag klär mig också till stor del med inspiration av emo/scene/hardcore eller punken. Byta hårfrisyr har också blivit något jag har fastnat för då jag som 9åring färgade håret första gången. Nu har jag slutat räkna men jag vet att den enda färgen jag inte har haft på håret är guldigt och silvrigt och därav är det några av mina mål här i livet.

Något jag har glömt...? Just det, jag har en tatuering som fyller 3 år i Maj detta året.

Puh. Nu ska jag sova.