I början av 2012 jobbade jag fortfarande på Rasta i Ullared. Jag gjorde allt mellan att blanda mos till att svabba golven. Det var inget högbetalt jobb men det var ett jobb. Jag drog in några tusenlappar på det varje månad och det räckte precis till att fika på stan några gånger och köpa lite mat. Jag kan väl aldrig direkt påstå att jag älskade mitt arbete men ändå fann jag en tjusning i att stå i luckan och sälja varmkorv, det var något fint med att ta hand om kund efter kund och se hur kön ringlade längre och längre bort. Det satte en viss press på en och man var tvungen att hänga med i svängarna för att effektiv. Inte visste jag då, i början av året att detta skulle bli det sista året jag jobbar just där.

Under denna tiden bodde jag även i ett kollektiv med en nynazist från Mellerud, en enbent från gnällbältet och en modeintresserad skånska. Allt under ett och samma tak. Då den enbente och nynazisten brukade hamna i luven på varandra men ändå skulle vara kompisar fanns det otroligt många intressanta diskussioner att lyssna på om man bara ville. Något som nynazisten var väldigt noga med var att alltid hålla kontakten med det som återstod av hans familj, det och hålla det rent och snyggt runt sig vill säga. Därför sattes ett städschema upp på en av köksluckorna i vårat gemensamma kök. Det höll väl en vecka eller så, jag och den enbente var inte riktigt lika noga med att städa som de andra och därför fick spindelnätet i listerna och läskfläckarna på golvet vara kvar.

Under januari var det inget jobb eftersom det var otroligt dålig tillströmmning av folk i Ullared, det behövdes med andra ord inte mer än en i luckan. Däremot hade jag annat för mig under denna månad, bland annat hälsade jag på gamla vänner som på något sätt försvunnit i stressen under hösten tidigare och så var jag på årets första fars. Fagereds farsen som är en lokal fars i närområdet till där mamma och min kära bästa vän växte upp. Jag har inget minne av när jag började kolla på farsen, jag har alltid varit där om du frågar mig. Och detta året var den absolut lika bra som förgående år. Jag minns dock att jag var lite ledsen för att det var så lite folk, fler borde upptäcka denna fantastiska tradition. Detta kan ha berott på att jag var en av de yngsta i hela lokalen och att alla verkade vara från trakten och känna varandra.

 

Februari lunkade på i samma takt och Rasta började så småningom ringa in mig igen. Men det hände också en annan grej, på tisdagen den 21 februari tog jag ett några timmar försenat tåg mot Skellefteå för att hälsa på en kompis. Vi hade aldrig träffats innan så det var väl ett otroligt vågat steg att åka 120 mil norrut och vara där i två nätter utan att någon skulle ha möjlighet att hämta mig. Men sån var jag då och är nog till viss del fortfarande. Resan blev inte riktigt som den var tänkt, även om man bortser från tågförseningar och ersättningsbussar. Det var något med norrland som direkt gjorde att jag somnade när jag kom fram. Jag har för mig att jag sov i hela fjorton timmar - social och bra. Och när jag väl var vaken mådde jag inte helt fantatiskt och satt på golvet och skakade, anledningen till det är helt orelevant men så var det i alla fall. Under den resan hann jag leka i snön och vara på jobbmässa i Umeå trots mitt stora sömnbegär. Hemresan visade sig inte bli helt suverän heller, tåget höll visserligen det den lovande angående tidstabellen men inte fan sammarbetade de med min bank inte. Jag åkte tåg i sexton timmar utan mat den gången. Otroligt utsvulten var jag när jag lärde mig läxan att alltid ha kontanter med sig på tåget, alltid. Men inte fan brydde jag mig om det, efter den resan tog jag direkt tåget vidare mot falkenberg och bowlade med en kompis. Vi behöver inte diskutera hur trött jag var när jag slutligen la mig i sängen den kvällen.