En konstig tid i mitt liv var ungefär vid denna tiden förra hösten. Någon som var lika fejk-glad som jag får du fan leta efter. Mitt hjärta var krossat, min förvirring var total och hela min värld var ur balans. En kille (inte vilken kille som helst though) brydde sig brutalt mycket om mig hela sommaren och sen efter vi sågs så... försvann han. Och det klarade inte riktigt jag. Jag hade aldrig öppnat mig så mycket för någon (förutom Suz) som jag gjorde för honom. Sen känna hur han bara försvinner ur mitt liv, det sved. Något så brutalt. Och ungefär i samma veva gick det upp för mig att mamma aldrig skulle flytta tillbaka, att jag aldrig skulle kunna gå upp på morgonen och se mamma och pappa sitta i köket och äta frukost. Så... en kille försvann ur mitt liv samtidigt som min mamma stack. Det var ingen konstig tid, det var en jävligt jobbig tid.


(edit: Jag träffade killen på Metaltown i år, han är minst lika fin som jag minns honom.)