Idag träffade jag på en känsla som jag inte känt på över fem månader. Jag kände mig ensam. Ensam. Jag var helt ensam, jag hade ingen att ringa till, ingen att vara med och ingen som jag bor med var hemma. På senare tid har den känslan försvunnit, jag har helt enkelt glömt bort hur det känns att vara ensam. Därför blev jag helt överväldigad innan när jag kände denna känsla som ett slag i ansiktet. Som ett slag mot tinningen så att man nästan tappar medvetandet och för en stund inte känner något alls för att sen bli överväldigad av smärta.

När jag var liten var jag nästan alltid ensam. Mina bröder och föräldrar hade sitt och jag hade faktiskt inte så många kompisar, de få jag hade var jag sällan med utanför skolan ändå. Så nu under de senaste åren har jag nog omedvetet försökt ta ikapp allt det jag missade när jag var liten. Jag letar ständigt nya kontakter och följer mer än gärna med mina kompisar när de ska vara med sina nya, andra kompisar. Ett tag var jag så uppbokad av att umgås med människor så att jag höll på att gå in i vägen, jag kände mig ständigt stressad och hade svårt att sova. Detta gick så långt att jag till slut bröt ihop. Sa nej till allt och gömde mig från omgivningen för en stund.

Min bästa vän sa ”vad var det jag sa?” och bad mig att fortsätta ta avstånd från allt ett tag till. Att jag behövde den däringa pausen jag just nu hade. Jag var ledig en dag. Sen var det på det igen, samma visa, lika mycket människor, lika mycket planerat. Tills... idag. Blank eftermiddag, ingenting bestämt, ingen att vara med eller prata med.

 

Gah! Jag var så jävla oförberedd på den känslan så när jag skulle gå och handla drog jag ut på det bara för att få vara omgiven av människor, lite till, liiiite till, bara lite till!

 

Det var då, när jag var ensam och satt i mitt rum med tända ljus och en intervju av KoRn i handen som jag hörde dem. Barnen. Javisst, jag bor i ett bostadsområde som till 99 % består av barnfamiljer men de här barnen som jag hörde kom inte utifrån, de var inte avlägset. Jag hörde barn som skrattade i vårat vardagsrum, jag var säker på att jag hörde det. Självklart var min första reaktion: ”Va i helvete gör ungfan i mitt hus? Natas!” så jag gick ner för att säga till dem att dra åt helvete men när jag kommer ner är allt precis som innan. Och dörren är låst. Utanför är det inte ett barn i sikte så långt man kan se i mina små fönster. Slänger en blick på klockan och inser att barnen inte ens kommit hem än. Då börjar jag bli rädd på riktigt. Jag startar massa musik men ändå hör jag de små barnrösterna där någonstans. Panikartat pluggar jag i hörlurarna och tar väskan för att gå ut och rensa tankarna, kanske får jag ut barnrösterna till slut. Med en maxvolym som skär i öronen går jag runt utan jacka och verkligen försöker tänka på annat men ändå, barnrösterna lämnar mig inte. Tillochmed när jag står i köket och lagar mat hör jag de, trots den brutala volymen. Rösterna snurrar i mitt huvudet hela tiden. Och till slut hör jag en annan röst. Men det är bara Viktor. Älskade Viktor. Räddaren i nöden. Han lyckades emellertid prata ur barnen ur mitt huvud utan att veta om det. Så Viktor, om läser du detta: Tack som fan.

 

 

Barn. Jag hatar barn. Usch. Och ensamhet, fyfan.