Hon behöver lite tid. Behöver tänka lite.

Hon släpper gasen och börjar blinka vänster. Får såklart växla ner och bromsa då en lastbil kommer i 70 km/h på vägen hon ska korsa. Hon sätter ner foten och tar ett stadigt tag i styret och förbereder sig (utan att veta om det) för den obligatoriska fartviden som alltid uppstår när man möter ett fordon, i synnerhet lastbilar. När hon sedan på darriga ben lutar moppen snett mot grusparkeringen går det flera sekunder innan hon överhuvudtaget får kontakt med sig själv. Dags att ge upp. Vad tänker hon på? Hon vet inte men när hon väl kommit av moppen och lutat den mot stödet och med darriga händer börjar låsa mopeden känner hon hur hon vaggar fram och tillbaka i rörelsen. Hela kroppen. Precis i samma ögonblick som hon uppmärksammar det håller hon på att tappa balansen. Helvete. Dags att ge upp. Vad är det hon tänker på? Svälten vid afrikas horn? Bombattentatet i Norge? Nej. Hon tänker inte på det. Inte på något som kan byta ut mot "det". Hon tänker på en "han". En honom. Fast det vägrar hon erkänna. Det har hon vägrat så länge nu. På den bänken hon sedan sitter på bestämmer hon sig, i tystnad med gammal svensk kulturmusik i öronen, att hon aldrig mer ska tänka på honom.  Han är fin, underbar, vacker, mysig, snäll osv osv... Men hon vet. Hon fick inte honom då och får inte honom nu. Dags att ge upp. Hon har bestämt sig nu (som alla de andra nätterna när hon grät sig till sömns) att hon aldrig mer ska tänka på honom, att det fan är dags att gå vidare. Det bränner under ögonlocken när hon tänker så. Dags att ge upp. För hon vet att hur många gånger hon än säger så till sig själv kommer alltid den lilla sugande känslan finnas där. Varje gång hans profilbild dyker upp på facebook kommer den där inburade fjärilen i magen vakna till. Men nej, det får den inte. Icke! Släpp ut fjärilfan och låt den flyga fritt istället för att sabotera det hon så länge fasat för. Ett återfall. Dags att ge upp. Mobilen vibrerar i hennes hand. Det är ju han, den goda mitt i cirkeln av fasa. Om han bara visste. Skulle de skriva såhär till varandra då?

Hon har tänkt alldeles för mycket.

Frida Berglund.
28/7 2011.
Over and out.