A som i Awesome.
________________________________________________________________________________________
Grammatiksaga
Det var en gång tre bröder som satt vid en rinnande bäck med varsin macka i handen och diskuterade vart de skulle åka och när. ”Jag behöver verkligen komma ifrån familjen ett tag, se världen och allt det där!” sa Jojje, mannen med grönt glittrande skägg och med en flygande hund vid namn Theodor på axeln. ”Då gör vi det! Vi åker iväg någonstans, jag känner en kille som kan trolla iväg oss. Kom så beger vi oss!” sa Kojje, den yngste av dem tre. Så började den lilla gruppen vandra iväg mot trollkarln. Jojje med sitt gröna skägg och sin hund Theodor, Mojje med sitt träben och viftande svans samt polkamönstrade horn och Kojje, den yngsta i gänget, som inte bara hade gälar och kunde andas under vattnet utan också var den starkaste karl i landet Grämmar som de bodde i.
”Vart vill ni fara?” frågade den något hängige trollkarln när Jojje bad om att bli ivägtrollad. ”Jag vill lära mig ett nytt språk!” sa Kojje. ”Jag vill se vackra städer” sa Mojje. ”Gör som de önskar” suckade Jojje. Och sim-salla-biin så var de iväg på deras livsresa!
”Fem, fem, fem!” viskade någon bakom ett träd som mer liknade ett höghus i Jojje, Mojje och Kojjes ögon. De visste inte var det var eller hur de kom dit, det enda de visste var att skogen de befann sig i var mörk men ändå, på något sätt, oerhört inbjudande. De gick runt trädet för att undersöka vem som fanns där bakom och innan de visste ordet av hängde små trollungar överallt över de och ropade olika siffror till varandra. Bröderna blev givetvis indragna i trollungarnas by som bara fanns ett tiotal träd bort. Bröderna trodde inte sina ögon när de såg de sifferformade husen och skylten där det stod: ”Femton, sjutton, tre, Trettontrettiosju!”. ”Jag tror det ska stå 'välkommen till Trettontrettiosju'” sa Mojje, den smartare av de tre bröderna. ”Trettontrettiosju? Heter deras by så?” frågade Jojje bekymrat. ”Jag tror det” svarade Mojje. Kojje var däremot redan djupt insatt i en lek med Femfemfem och Sjusjusju. Leken gick ut på att fånga så många -tonisar som möjligt: Det kunde vara Femfemfem's storebror Femton eller Tretretre's lillasyster Tretton, vem det var var inte så noga så länge det var en -tonis och man kunde hålla den fången medan man letade fler.
Men allt gick inte om det var tänkt för när Kojje fångade Nitton ville han inte vara med och ropade därför på Fjärde, den högste av alla troll i skogen. Fjärde var den största, starkaste och argaste av alla trollen och började direkt dra loss Kojje och bära iväg honom. De andra bröderna fick ligga i för att hinna ifatt Fjärde när han smidigt tog sig fram över trädstammar och sjöar. När de väl kom ifatt Fjärde var de på toppen av ett berg och Kojje skrek och skrek men de kunde inte se honom, var var han? Innan de visste ordet av så var de också fångade av Fjärde och fastspärrade inne i en gigantisk grotta. Väggarna var klädda av bokstäver och diverse ljudband och på ett litet bord låg Gibeln (Bibeln från Grämmar) noggrant inlindat i siden. ”Vad gör du med oss? Varför ligger Gibeln på bordet? Var är Kojje?” frågade Jojje med sin allra myndigaste röst samtidigt som han försökte få tyst på Theodor som skällde ljudligt. ”Ni är här hos mig.” svarade en mörk röst med brytning bakom gardinen. ”Ni kommer vara kvar här.” fortsatte den. Jojje och Mojje tittade förvirrat på varandra och Mojje sa ”hur länge då? Och varför om jag får fråga?”. Ett suck hördes från gardinen igen och Fjärde kom ut med en tebricka i handen. ”För ni ska lära mig ert språk”.
Efter flera koppar te och mängder av sidor i Gibeln hade Fjärde berättat var de var och varför de blivit omhändertagna. Enligt Fjärde var de i landet ”Räkne” som mer eller mindre betyder att varje ord eller ljud bestod av siffror. Därför hette han Fjärde, ungarna hette Femfemfem och sånt, det var det enda de kunde säga. Sen urminnes tider hade landet Räkne aldrig hört något annat, förutom de få gångerna de dyker upp folk från något annat land, som nu när bröderna dykt upp. Nitton, som var president i landet, ville inte att alla Räknetrollen skulle lära sig något annat språk så därför fick Fjärde ta hand om alla besökare och göra sig av med dem. ”Men du tog ju bara Kojje? Hur visste du att vi skulle följa efter?” frågade Mojje. ”Ni är rätt lika så jag tänkte att ni kanske var syskon. Och i alla de fallen jag har varit med om så har syskonen alltid försökt rädda sitt kidnappade syskon. Det funkade idag med, eller hur?” svarade Fjärde. ”Men var är han nu? Vår lillebror alltså?” frågade Jojje. Och just då dök Kojje upp från ingenstans och skrek av glädje över att återse sina bröder. Efter ännu några koppar av te och förklaringar på var Kojje har varit hela tiden så var bröderna åter på väg mot nya delar av resan. Var de kommer att hamna vet varken du eller jag.
Nästa gång de vaknar upp ligger de i en varm stor säng med varsitt hopprep i händerna. Rummet de ligger i är litet, pittoreskt och färgglatt rum. Alla möbler var i olika höjder och storlekar och golvet var i taket och tvärtom. Bröderna låg kvar i sängen en stund och skrattade åt hela situationen ett tag till Kojje sa ”Kom så kollar vi runt lite!” och hoppade raskt ur sängen och sprang ut genom första möjliga dörr. Jojje och Mojje var inte sena på att följa efter trots att träben och flygande hundar. När de kommer ut på gården ser det dussintal barn som hoppar hopprep som ber bröderna att hoppa med dem. Mojje nickar förskämt mot sitt träben men säger att Kojje säkert hoppar lite åt honom också och så sant som det var sagt så börjar Kojje direkt hoppa. Jojje står osäkert i mitten av alla barn med sitt hopprep i handen och överväger att säga till barnen att de inte får klappa Theodor men sen bestämmer även han sig för att hoppa lite hopprep. ”Var är vi?” fråga Kojje en av barnen och hela barngruppen svarar i kör ”Spelar ingen roll vad du gör, bara du kör! Välkommen till Verbet!”. Bröderna delar ett stort leende och känner på sig att det här kommer bli bra.
Efter massor av hopprep, cykling, simning och bokläsning ligger alla barnen och bröderna på gräset utanför huset och tittar på stjärnorna. ”Gör ni detta varje dag?” frågar Jojje barnen. ”Ja, varje dag gör vi något. Vi måste göra något. T.ex. dansa, laga mat, baka, pyssla, jobba, studera osv. Du fattar.” Nog förstod bröderna vad de gör men verkligen inte hur de orkar, de var själva helt slut efter dagens verb. ”Vad heter ni då? Vi var nyss i Räkneland, där hette de siffror, vad heter ni?” frågade Mojje. ”Jag heter för min del Tuta, min bror heter Springa och min mamma heter Knäppa. Ja, vi heter alltså verb.” Mycket lustigt tyckte bröderna, där de har växt upp hittade man bara på namn, de fick helt enkelt inte betyda något. ”Tack för idag, barn.” sa Jojje. ”Men nu måste vi fara igen, mot nya ställen och upplevelser men jag hoppas att vi får komma tillbaka och hälsa på sen någon dag”. Bröderna fick med sig kakor och godis från barnen innan de återigen blundade för att vakna upp någon annanstans.
Kojje vaknade av att någonting droppade i hans panna och när han öppnade ögonen visade det sig vara gift från en orms framtänder. Förskräckt hoppade han upp från stenen han låg på och började springa men han kom inte så långt för ormen hade redan tagit ett stadigt tag om hans midja och ju mer han sprang ju tröttare blev han. Han kom ingenstans, han bara sprang på stället. Mitt i allt detta hade Jojje och Mojje vaknat och ställt sig för att sucka bredvid deras brors patetiska försök att ta sig loss. ”Killar! Det är en orm! Ta bort den!” skrek Kojje till de andra men Jojje och Mojje började bara skratta och Kojje lugnade sig lite och kollade efter. Var det verkligen en orm? Nej, det var det inte visade det sig sen. Kojje hade sprungit in i en buske där grenarna höll honom kvar i ett järngrepp och ormmunnen som han trodde att han hade sett förut var inget annat än en liten oskyldig fågel som suttit på hans huvud för att vila vingarna lite. Bröderna var i en djungel med en oerhört fuktig hetta och växter så långt ögonen räckte. Inte en varelse i syn. Överallt fanns dock ord som: ibland, alltid, här, där, fort, snällt och på måndagar. Alla ord var till synes förvirrande men Mojje började tänka högt ”Det finns nio ordklasser, substantiv, adjektiv, adverb, räkneord, pronomen, konjunktioner, prepositioner, verb och interjektioner. Vi har varit i Räkneord och Verb, så vad tillhör dessa för ordklass?” Bröderna började fundera. De funderade och funderade och funderade och funderade och till slut utbrast Jojje ”Adverb!”. Och visst var det så att de var i Adverb-landet men här fanns inga varelser. ”Jag har läst att Adverbet alltid är obebott för att ingen vågar bosätta sig här. Ingen vågar närma sig alla dessa alltid, nu, här och ibland. De sägs vara något mystiskt över hela stället.” berättade Mojje. Och visst var det så, hela landet var tomt, växterna hade makten här. Det fanns ord vart du än vände dig men oavsett riktigt så var det växterna som bestämde. ”Ska vi åka eller? Detta var ju inte det roligaste.” frågade Kojje sina bröder. Och för första gången sen deras födsel kunde bröderna hålla med om vad som inte är kul. Därför skulle de nu somna om och förhoppningsvis vakna upp någon annanstans.
Jojje och Kojje vaknade upp av Mojjes hjärtskärande skrik och när de såg varför kunde de inte annat är skrika de också. Bröderna föll från himlen i raslig fart och såg inget förutom hav rakt nedanför sig och marken närmade sig markant hela tiden. Efter mycket om och men hade de till slut tagit sig till varandra och höll nu hand medan de närmade sig vattnet. Theodor flög runt och skällde och kände sig riktigt hjälplös men precis innan bröderna landade bromsade han upp och flög mot den avlägsna stranden istället. ”Gör kanonen, då gör det mindre ont!” skrek Kojje i sista stund innan de bröt ytspänningen tillsammans. När Jojje och Mojje sedan öppnade sina ögon under ytan var det smärtsamt men de var tvungna att ta reda på vad som var uppåt och vad som var neråt. Det började direkt simma mot ytan medan Kojje, som kan andas under vatten, började simma neråt i stället. Djupt där nere, flera hundra meter under ytan fanns lampor som lyste, klockor som tickade och mängder av andra saker. Bilarna trollen berättat att de drömt om fanns där nere och allt du kunde tänka dig i ting fanns. Kojje log fascinerat och tog upp det han alltid önskat sig, en trumpet. Men i samma stund som han gjorde det gick ett larm igång och han blev fångad av två delfiner i hatt. Nästa sak han visste om var att han satt i ett litet mörkt rum, fortfarande under vatten och blev förhörd av dessa delfiner. ”Vad gör du i vårat Substantiv?!” vrålade den ena och strax där efter skrek den andra ”Ja, svara då din tjuv!”. De gav inte Kojje en enda chans att besvara alla frågor de sköljde över honom som en lätt sandstorm men när delfinerna äntligen behövde tänka lite innan nästa fråga svarade Kojje ”Jag kommer från landet Grämmar, jag och mina två bröder hamnade här uppe på ytan för bara en stund sen, då dök jag ner hit för att se vad som fanns och den där trumpeten som ni tog mig för har jag alltid vilat ha men jag visste inte att de var eran. Jag visste inte att det fanns någon här förutom jag!” Delfinerna tittade lite misstänksamt på varandra men beslut till slut att det nog var så trots allt, att Kojje inte ljög. Efter några minuter var Kojje och delfinerna bra vänner och Kojje fick ta med sig trumpeten upp till ytan trots allt. Där uppe mötte han sina bröder och visade stolt upp sin nya trumpet. ”Så du var i landet Substantiv? Då kan vi ju simma upp på land och se om det är något annat land annars kan vi ju fara vidare.” sa Jojje.
Sagt och gjort, efter ett fåtal simtag av Kojje men mängder av de andra bröderna var det snart i land och medan Jojje kallade till sig Theodor försökte Mojje torka sitt träben. Men alla tre bröderna hörde när en person på klippan ovanför dem ropade ”Hej! Hej! Detta är interjektionens land! Välkomna!”. ”Tack!” svarade bröderna och log när de vandrade till den första byn i det sista landet. Ett land bestående av ”Hej!, Aj!, Usch!” och ”Wow!”. Här kunde de stanna länge kände de på en gång.
Och så vitt jag vet är de tre bröderna och Theodor fortfarande i Interjektionen
och har det rysligt bra.
Snipp, snapp snut så var sagan slut.
Frida Berglund Mev11 ht-11
