Blänkande pilotglasögon, en silverkedja över ena benet och alla regnbågens färger i håret. Musiken i öronen skulle kunna beskrivas som öronbedövande men för henne och många andra alternativa är den ren och skär njutning. Nu är hon tamigfan lycklig där hon sitter och dinglar med benen över den gröna sandlådekanten mitt i centrum. Hon väntar på en buss som aldrig verkar dyka upp men det bekymrar henne inte, hon kan sitta där länge till. Bara hon får ha sin musik och minnena från idag. På en dag ändrades allt. Igår vid denna tiden ville hon nästan hoppa av linjen för alla verkade så fruktansvärt dryga mot henne. Idag var det hela tvärtom, de log, skrattade och höll om henne som om de hade känt varandra i år och dagar. Den matta vinden blåser en hårtest från luggen ner över hennes solglasögon. Visst solen kanske inte skiner idag direkt och man kanske känner hur regnet ligger i luften men det är känslan som finns under sådana solglasögon som hon vill ha. Man känner sig mycket bättre än förut. Så mycket bättre. Hon flinar mot datorväskan där hans keps hänger och undrar varför han gav henne den, varför han inte tog tillbaka henne när hon bad om det. Men inte ens det bekymrar henne, det ger hon faktiskt fullständigt fan i. Allt verkar ändå så jävla bra. Och för en gångs skull är det lika bra som det verkar. Denna gången ler hon inte för att hon måste. Denna gången ler hon faktiskt för att hon är lycklig. Det tog sin tid men nu är det så igen. Lycklig, hon smakar på ordet. Bussen dyker upp runt hörnet och hon gräver i sina fickor efter busskortet. Hon tänker på sommarjobbslönen och sitt nya hem. Hon tänker på den nya klassen och de otroligt mysiga äldre eleverna på skolan. Fyfan va hon älskar sitt liv. När hon sedan sätter sig på sätet på väg hem ramlar hans sms ner i mobilen. Lyckan är som bortblåst. Han kommer alltid finnas där och påminna henne om vad hon inte får.

Over and out

Frida Berglund

25/8 -11