Han slog hela hennes värld ur balans.

Fingrarna fryser, håret blåser stillsamt i den kalla sommarbrisen. Benen somnar när hon sitter där på bryggan i skräddarställning. Det är helt tyst. Förutom de få fiskarna som tidvis slår runt henne i det ljumna vattnet. Hon stänger av mobilen, få smsar runt denna tiden men hon vill inte att folk hör av sig. Inte nu. Hon vill försvinna för en stund. Det är stjärnklart, månen speglas i den spegelblanka sjön. En ensam tår rinner ner för hennes kind. Klockan slår midnatt. Hon ryser och försöker instinktivt svälja ner klumpen av gråt som bränner i hennes hals. Han skrev till henne. Han skrev till henne för första gången på flera månader, nästan ett år. Han skrev att han hade henne, att han ägde henne. På skoj, förstås. Men det var inte orden eller meningen med dem som fick henne helt ur balans. Det var att han skrev. Hon torkar bort tåren med jackärmen. Hon skriker, rakt ut i den kyliga sommarnatten. Hon slår händerna i bryggan innan tårarna rinner över. Hon vet inte hur länge hon sitter. En kvart kanske, eller flera timmar. Det enda hon vet är att när hon sedan somnar i sin säng med kläder och skor på är klockan lite över fem och hon har fortfarande inte slutat gråta.

Han finns fortfarande där.


Over and out.
Frida Berglund.
Någon gång mellan den 16- och 17/8 2011.