Den 8 April 2011.
Solen skiner, den första påskliljan har slagit ut och det blåser våldsamt från väst.
En helt vanlig morgon med förberedelse inför nationella provet i engelska pågick hela bussfärden till skolan. En enkel inledningsfras med "ni var väldigt duktiga på föräldramötet igår, flickor" och vi drog igång med engelska provet.
Utan någon som helst förvarning står två civilpoliser och Ceyhun i dörren.
Den sekunden då man kände hur hela klassen förstod vad som hände var värst.
Det var som att det kom upp fiender ur ett bakhåll och du inte var redo på det alls. Många hejdå och kramar utdelades de sista sekunderna vi delade med Ceyhun innan han, tillsammans med poliserna for iväg mot planet som skulle ta honom till ett fängelse i ett upproriskt land. Många grät, provet avbröts för de som inte kunde hålla fokusen på provet istället för händelsen och till slut var vi fem kvar där i salen. Jag skakade på huvudet och försökte desperat sjunka ner i texterna på provet och lyckades. Men provet tog slut och till slut var jag tvungen att gå ut ur salen och verkligen förstå vad som hade hänt, möta alla sorgliga ansikten och pressa ner klumpen av gråt som växte i halsen. Alla har vi olika sätt att möta sorg, vissa gråter, andra stirrar ut i det tomma och jag, jag försöker tänka på annat. Jag vägrade att gråta där, med allas blickar mot mig. Allting som var planerat ändrades och helt plötsligt står vi där utan någon direkt syssla på gång och tröstar varandra.

I fyra år gick Ceyhun med oss, i drygt två veckor har vi kämpat för att han ska få bo kvar. Och nu när han till råga på allt fick reda på att han klarat svenska nationella utan att kunna ett ord fyra år tidigare så blir han utvisad och sliten från allt han har.

Det jag hatar mest är inte att det är så jävla sorgligt. Det jag hatar mest är att jag är helt maktlös, att det inte finns någonting jag kan göra åt saken. Jag sitter och är förbannad över att personerna som beslutade detta inte hade mage nog att själva komma och stå för sitt jävla beslut, att de inte kunde kolla i ögonen på personen som de precis förstört livet hos.

För att komma till saken:
Ceyhun Sharifov, hoppas du har det bra. Hela klassen saknar dig, det hoppas jag du vet. Är det något så försök få kontakt med oss.♥



För er som inte hänger med (artiklar i kronologisk ordning, äldst först):
Familjen hotas av utvisning till diktatur
Oviss väntan för familjen Sharifov som ska utvisas
Elever: "Mer än grymt att utvisa familjen"
Protester mot utvisning
Kommunråd agerar
Utvisningshotade Gunel togs i förvar av polisen
Familjen Sharifov utvisas idag