Egentligen, nu hänger jag inte med alls.
BOOM, sa det och nu är alla ihop med alla.
När fan inträffade det?

Tittar man åt det hållet, hångel i hörnet.
Andra hållet, dem firar 1 månad.
Och tittar man på mig, den paniklösa tönten till vänster som inte bryr sig ett skit.
Fast, det jag nog, för annars skulle jag väl fan inte skriva det här?



Jag bryr mig för den senaste veckan har det känts som om jag var den enda singlen kvar i denna världen.
Men sen vrider jag huvudeet åt vänster och får en stor stöt av smärta och inser att jag är fan inte ensam.
Om man ska tänka så är det färre par än singlar för tillfället.
Men jag var nog inte beredd, sen kom jag på en sak: Jag är mitt i hela jävla förvandligen!

Från åldern då alla var singlar och aldrig hade haft ett seriöst förhållande till giftermål.
Jag är mitt emellan det.

Jag är snart 15 år. Alla 18-åringar säger att 15 var den bästa åldern.
Men är den verkligen det? Alla år liknar varandra så varför skulle just året man fyller 15 vara så speciell?

Nej, nu ska jag bli inaktiv på kamrat, sluta skaffa mig meningslösa förhoppningar och bara släppa taget om allt.

För det kanske är som prylar? Man hittar inte det när man letar efter det men så fort man slutar leta så finns det bara där, rakt framför dig?