Med fötterna mot elementet och liggandes på rygg på golvet hostar hon.
"Låter som rökhosta" hade hennes faster nämnt.
Hon har aldrig rökt, faktiskt. Hennes rum är gulligt, faktiskt riktigt sött med turkost, grönt, rosa och rött överallt.
Hon tänker på alla gånger hon har ändrat om i rummet. Alla gånger sängen stod där eller där.

När hon var liten var hon älskad... och jävligt, jävligt feg. Hon ville ligga alla till lags, aldrig bråka.
Hon hatade känslan av skuld som alltid lade sig på hennes axlar.
Nu har det gått så långt att hon inte känner skulden längre.
Ingen hon möter tror på det dagarna då hon var liten och oskuldsfull.
"Jag minns grundskolebråken, så patetiska!" sa hennes kompis en gång.
Var dem patetiska? Ja, faktiskt. Det handlade nästan aldrig om någonting.

På utsidan är hon nog väldigt hård. Passar bättre i skinnjacka med nitar än i en blommig och rosa sommarklänning.
Ingen riktigt förstod sig på henne. Ingen vågade sig nära henne.
Hon älskar att vara i centrum men ingen vill se henne där.
I sex år gick hon med personer som idag inte ens tittar åt hennes håll.
Dem håller denna djupa avsky inom sig som hon inte kan förstå.

Hon tycker lagsport är kul. Men det funkar inte, hatar man varandra passar man inte bollen, så är det.
Det är det som sänker det roliga, att alltid kliva in till en träning med de tunga och hatiska blickarna över en.
Man står ut ett tag, men inte längre än så.

Hon rullar över på mage och luktar på kudden som ligger på golvet.
Den luktar damm. Det klingar till i mobilen och hon öppnar smset och läser.
Plötsligt är dagen inte alls lika grå.