Tystnaden fyllde den sedan minuter tillbaka folktomma stranden.
Månskenet lös upp den tomma stranden så man såg hur ölburkarna var slängda överallt.
Det droppade från mitt hår och tröjan stramade åt. Sanden fäste på mina genomsura byxor.
Det knastrade från elden och vågorna gungade in mot stranden i en lugn takt.
Detta kunde varit den bästa dagen i mitt liv. Jag kunde blivit bästa vän med Roger igen.
Jag kunde fått en av världens bästa tjejer.
Men så blev det nog inte.

Roger hade tidigare idag bjudit in mig till en grillfest vid Svartmålsstranden.
Roger var min bästa vän sedan många år tillbaka och vi gick alltid på fest tillsammans men tiderna hade förändrats och vi hade glidit isär.
Vi stod i korridoren i skolan i bullret från dörrar som stängdes, sexornas skrik och klampandet från skor som var på väg någonstans.
Roger stod och vred på sin skrynkliga blåa tröja som han i all hast hade dragit på sig på morgonen.
Hans tålamod var knappt och det var något han var känd för.
Snabba svar, var hans motto.
- Nå? Hänger du på eller? Det kommer nog många heta brudar! lockade han med medan han tittade bakom mig.
Jag vände mig om för att se vad det var han kollade på.
Erika, Rogers tjej kom med vingliga steg mot oss, hennes långa svartfärgade hår slog mot ryggen och det vita linnet visade precis lagom för att göra en vanlig kille nyfiken.
- Hello darling! Hur är läget? fnissade Erika när hon mirakulöst nog stod upp på de onödigt höga klackarna.
Roger tog ett stadigt grepp om hennes tröja för att minimera risken av snubbling från hennes sida.
- Jodå, allt är fint, men Kikko har fortfarande inte bestämt sig om han ska med i kväll eller inte.
Båda tittade på mig med en bedjande blick och Erika blinkade med höger öga mot mig.
Vad menade hon med det?
- Okej då, jag kommer. svarade jag och vände mig om och gick, fundersam över varför Erika blinkade mot mig.


Jag minns att den kvällen var ljummen: Solen gav av ett varmt orange sken, knotten var som bortblåsta och luften luktade fuktigt av skog.
Mina svarta sneakers matchade den svarta tunna skinnjackan perfekt.
Jag vet inte riktigt varför jag klädde upp mig egentligen, jag hade kanske glömt att man inte gör det på strandfester. Det var ju trots allt några år sedan jag var på en senast.
Vid grillen satt redan Roger, Erika och Jonas.
Grillen var gjord av sten som nog hade varit vita en gång i tiden, innan all aska hade täckt dem.
Jonas ljusgula byxor var en hemsk kombination med hans bruna tröja och det bakåtslickade håret var inte snyggt, det såg snarare vått ut.
Var det honom jag skulle hänga med hela kvällen kunde det va. Man ska ju inte skrämma iväg brudar om nu någon skulle dra sig åt mitt håll eller tvärtom.
Grillplatsen låg bara några meter ifrån bryggan, så om man puttade ner någon från bänken närmast skulle den nästan trilla rakt ner i vattnet.
- Jag började nästan undra om du skulle komma eller inte! Roger reste sig upp från att ha suttit bredvid Erika och kramats vid elden.
Han tog mig på axeln och tryckte ner mig bredvid en tjej som kom bara någon sekund efter mig.
Jonas gav mig en menande blick som jag tydde som att Roger redan var på väg mot att bli full.
Tjejen som jag hade slagit mig ner bredvid log blygt och drog den blommiga koftan närmare sig.
Frös hon?
- Jag heter Kikko. sa jag och sträckte fram handen mot henne.
Hon svarande med en kram.
- Och jag heter Moa och jag fryser.
Moas blonda hår kittlade mig i näsan när jag höll mitt huvud mot hennes axeln.
Hennes blommiga kofta doftade starkt av för mycket deodorant.
Släpp mig! tänkte jag.
När jag efter sekunder, som kändes som evigheter, tog mig ur hennes grepp tittade hon konstigt på mig.
- Gillar du inte kramar? Hennes bruna ögon såg ut som tefat och den stora munnen var bara ett långt streck, inte för att nämna hur översminkad hon var.
Den här bruden är inte riktigt hemma.
Rogers utrop räddade mig från att svara på den korkade frågan:
- Någon som vill ha korv med bröd?
- Yes, Give me some. svarade jag snabbt och reste mig upp för att gå och ta emot den ketchupdränkta korven i fullkornsbrödet.
- Jag vet ju hur mycket du gillar ketchup, menade Roger och räckte mig det.
Jag log och satte mig fort på Jonas bänk. Allt är bättre än den där Moa som luktade deodorant.
- Den bruden var inget för dig eller? Jonas nickade åt Moas håll.
Jag skakade på huvudet och la märke till att Moa var klumpigare än jag tidigare hade märkt.
Hon höll på att trilla rakt i eldstaden när hon skulle ta emot en korv men Erika ställde sig upp på de vingliga klackarna och tog precis emot henne innan hennes gröna, spetsiga klänning skulle ta eld.
Med ett stort bett av korven insåg jag att fullkornsbröd var inte riktigt min grej, helst inte indränkt i ketchup.
- Jag drar och möter Viktoria, ropade Roger när han drog på sin röda tunna regnjacka.
Ingen sa något. Alla satt med munnarna fulla med korv och bröd.
- Vem skulle ta med drickan? Jonas tittade frågande omkring sig och såg att alla skakade på huvudet som svar på ”har du dricka med dig?”.
Erika reste sig och försvann bakom de bruna slitna fallfärdiga omklädningsrummen som luktade starkt från mögel och tjära.
- Och vart skulle hon? frågade Abbe som nyss anslutit till gruppen.
- Abraham, du behöver nog inte vara orolig. Hon var nog inte rädd för dig. svarade Jonas sarkastiskt.
För nog visste vi alla att Abbe är kär i Erika och har varit det ett bra tag nu.
- Så, detta bör väl räcka?
Alla vände sig mot ljudets källa och där stod Erika med två flak öl och två flak cider vid fötterna.
Man behövde inte se sig omkring för att förstå att alla log och Erika öppnade Falcon-flaket och viftade med ölburken i handen.
- Vem vill ha?
När hon kastade ut öl till alla som ropade efter det undrade jag hur Erika kunde bära fram fyra flak helt ensam på de klackarna.
Men efter hand som alla blev mer och mer pratsamma utan att ens har öppnat ölen så gav jag mig inte in på att fråga henne.
Ett rop hördes från kullen längs med vägen och Roger och Viktoria dök upp och det tog inte lång stund för oss att fatta. Viktoria var full, igen.

Min rumpa började domna av efter att ha suttit på träbänken för länge, så jag reste mig upp och gick ner mot vattnet.
Det var en väldigt fin solnedgång med rosa himmel och en blank vattenyta.
Jag satte mig på huk och tog tag i en pinne och började rita i sanden.
Jag tänkte på mamma, och pappa till viss del.
Men mest hur mamma alltid brydde sig, förbjöd mig från att gå på fest för jag skulle ”skada mig”.
Utan att jag märkt det började det rinna en tår nerför min kind.
- Hur är det?
Jag ryckte till av rösten och den varma hand som vilade mot min axel.
Innan jag tittade upp torkade jag snabbt av min kind med ovansidan av min hand.
Erika stod med två staplade öl i vänster handen och sin höger hand på min vänster axel och log.
Utan ett ljud slog hon sig ner i sanden bredvid mig och räckte mig en av ölburkarna.
Jag orkade inte protestera att jag inte är ett stort fan av ljummen öl, helst inte Falcon, så jag tog emot ölen och öppnade med ett pysandeljud.
- Jag och mina bröder var alltid här när vi var små. sa Erika och tittade ut över sjön.
Bröder? Jag insåg plötsligt hur lite jag visste om Erika.
Utan att vänta på svar fortsatte hon:
- Vi byggde sandslott och hade vattenkrig. Det var den bästa tiden i mitt liv.
- Flyttade du inte hit... för ett år sedan eller något? frågade jag undrande och tog en klunk öl medan jag tittade på hennes siluett.
Hon var faktiskt snygg, ingen kunde säga emot det.
- Jo det gjorde vi. Men mormor är härifrån och vi var alltid här på somrarna.
Jag nickade utan att tänka på att hon kanske inte såg det.
Min blick vandrade mot en liten trollslända som log och plaskade med blöta vingar vid strandkanten.
Han hade blivit för våt för att flyga.
Jag böjde mig framåt och lyfte upp honom i min hand.
- Söt. sa Erika och tittade på trollsländan när jag lyfte av den och lät den ligga på en torr gren till vänster, på samma sida som Erika satt.
Nu höll trollsländan isär oss och på något vis kändes det skönt.
- Jag menade inte trollsländan om du trodde det.
Jag tittade undrande på Erika. Menade hon att hon tyckte att jag var söt?
Hoppas (för Erikas skull) att Roger inte hörde det.
- Var är Roger? frågade jag när jag vände på mig för att se om han syntes till.
- Varför frågar killar alltid det när man påstår att någon är söt? Tror ni att ni kommer få spö?
Hennes ton var helt förändrad och den lät nästan lite sur.
- Nej men jag är rädd för att du ska få det, spö alltså.
Jag kände hur kinderna hettade till. Var det den varma kvällsluften eller Erika som orsakade det?
Erika började skratta. Inte fnissa som alla andra tjejer i våran ålder, utan hon skrattade.
Högt och tydligt.
Jag satte mig på rumpan och la ut benen i vattnet.
Vätan från sjön smög sig in i skorna och blötte ner de redan svettfuktiga sockarna.
- Vill du bada? frågade Erika, ställde ner sin öl och reste sig upp.
Jag tittade ut över den spegelblanka vattenytan. Jo, nog såg det inbjudande ut alltid, men jag tvekade. Menade hon att bada nakna, eller vad?
- Kom igen, var inte sådär eftertänksam och tråkig hela tiden! Hon öppnade den blåvitrandiga blusen och lät den glida ner över axlarna. Hon sparkade av skorna och sprang ner, rakt ner i vattnet.
Jaså, bada med kläderna på, men byxorna...
Innan jag hann märka något stod Erika framför mig, drog av mina sockar och skor och drog mig i benen.
- Jaja! Jag kommer! sa jag, reste mig upp och kastade av den svarta skinnjackan.
Ett glatt pip hördes från Erika när hon skuttade ut i vattnet.


Båda luktade våt bomull när vi några minuter senare glatt hoppade upp på stranden.
Jag kastade mig baklänges i sanden och sträckte på mig.
Erika gjorde likadant.
Om man tyckte att hennes kläder var små innan skulle man se dom våta.
Byxorna satt fastklistrade precis som resten av plaggen.
- De får du aldrig av dig... menade jag och pekade på byxorna.
Hon tittade först på byxorna innan hon sedan mötte min blick och vi båda skrattade, högt, så högt att det ekade runt oss.
- Men för fan! Håll käften, ni sabbar ju hela jävla stämningen! ropade Jonas från bänken där han slutit upp bredvid deodorant-Moa.
Hans utrop gjorde så vi skrattade ännu mer.
Jag blundade och skrattade.
Att livet kunde vara såhär underbart.
Erikas skratt tog ett tvärt slut och jag öppnade ögonen.
Ett par ilskna manliga ögon stirrade på mig.
Jag satte mig fort upp men jag kom knappt upp och insåg att han stod på mig, Roger.
Jag tänkte fråga vad i helvete det var han höll på med men att döma av hans blick var det inte riktigt läge att säga något alls.
Hela stranden blev tyst och vi bara tittade i varandras ögon.
Erika satt på sidan och stirrade oroligt på oss.
- Hur fan kunde du? Hur fan kan jag vara vän med dig? Roger greppade tag i mina axlar och drog upp mig på fötterna.
Jag svarade inte, det var inte värt det.
- Vi badade bara! skrek Erika förtvivlat där hon stod och la en hand på Rogers axel.
- Käften! Jag såg det jag såg! Jag fattar inte hur ni kunde! Roger knuffade undan Erika med vänster hand.

Han har alltid varit vänsterhänt.
Klassrummet fylldes av ljuden av pappersprassel, barns glada skrik och tejprullens tysta skrik när den sträcktes ut.
Roger satt på andra sidan bordet och målade med en svart tuschpenna.
Fröken kom och satte sig på huk bredvid Roger.
- Du håller pennan i fel hand, Roger. sa hon och försökte dra den ur hans hand, men
motståndet var enormt.
Hans ögon blixtrade till och med ett hårt slag mot frökens kind sprang han därifrån.
Fröken blev riktigt arg och for iväg samma väg som Roger sprang.
Hennes kind blev lika röd som hennes hår.
Jag minns hur jag lutade mig fram och såg Rogers teckning.
Man såg tydligt vem det var, han målade riktigt bra för att vara nio år.
Det var jag, han och Fröken under solen på en grön sommaräng.
I fortsättningen fick han skriva och rita med vänster hand trots att alla skulle bli lärda att skriva och rita med höger hand.

Han höll mig fortfarande i axeln när han svingade vänsterarmen i luften och knöt näven.
Han svettades.
Så arg har jag nästan bara sett honom en gång men det var många år sedan nu.
En bråkdels sekund stod världens stilla.
Jag hann registrera Erikas tår på hennes kind.
Slaget träffade hårt, rakt i magen.
Jag blundade, för att slippa se. Kanske trodde jag att det skulle kännas mindre då.
Hans grepp om mig släppte och jag vek mig ner på marken hostandes.

Jag väntade mig en ny attack men det kom ingen, en man kom bakifrån och hjälpte mig upp på benen.
Jag öppnade ögonen när jag hade ena armen över någons axlar och andra om magen.
Tre poliser, minst.
Två höll ett hårt tag om Roger, den tredje höll jag runt nacken.
Erika satt på marken med en filt om sig och grät.

Poliserna knuffade Roger mot polisbilen och polisen bredvid mig presenterade sig själv som Gunnar.
Vi gick mot bänken som var hyfsat tom. Vart tog alla vägen?
Han bad mig sätta mig ner och berätta vad som hände.
Jag gjorde inte som han sa, jag tittade bara bort mot Roger som skakade ilsket på huvudet. Om det var mot mig eller inte, vet jag inte.
- Det hände inget, ta inte in Roger! bad jag polisen när jag mötte hans ögon. De var bruna
precis som hans hår och han luktade starkt tobak.
- Jag har hört mycket i mina dagar, men det att någon vill försvara den person som slog en
händer sällan.
Jag lyssnade inte, mest för att jag var ganska säker på att jag inte skulle förstå.
Jag var helt omtumlad över hela situationen så jag kunde inte tänka klart.
- Roger är min bästa vän.
Gunnar rynkade pannan och nickade mot Erika.
- Vems tjej är det? Och brukar bästa vänner slås så att polisen tillkallas?
Vi slogs inte eller gjorde vi? Hur kom polisen hit så snabbt?
I förtvivlan försökte jag samla mina tankar för att kunna säga något sådär vettigt.
- Det är Erika, Rogers tjej. Vi slogs inte och om vi gjorde var jag värd det.
Gunnar skakade på huvudet.
- Rädda inte din kompis, det leder ingen vart, ingen är värd att misshandlas.


Förhöret, eller vad det nu var för något, höll på i några minuter innan Gunnar gick med på att inte häkta Roger, han skulle bara köras hem.
De tog alkotest på alla som var kvar och dem drack för mycket skulle köras hem. Ölen beslag togs för att de flesta var under 18 år och och inte ens de som var 18 år får innehava alkohol på allmän plats. De ville köra mig till sjukhus för att kolla upp skadan men jag vägrade.
Roger hade krävt att Erika skulle hållas borta från mig och sagt och gjort, hon åkte hem.
När polisbilarna hade åkt var vi fyra kvar, Jonas som hade lyckats övertala sig kvar trots den stora alkoholmängden i hans blod, Moa som hade suttit intill Jonas och sagt till polisen att hon skulle hålla koll på honom resten av kvällen, Viktoria som länge varit borta och nu kom fram utan öl och    var hyfsat nykter och jag, såklart.
- Och vad fan gör vi nu? suckade jag när jag satte mig bredvid Viktoria på bänken.
- Nej du, vi får väl släcka brasan och gå hem. svarade Viktoria och tittade ut över sjön.
Jag tittade på henne och log.
Hon var ganska söt, faktiskt, svarthårig, isblåa ögon och hon hade en lång svart klänning som var nära på att släpa i marken när hon gick, den blänkte som siden.
- Nej för helvete! Detta är ju lätt den bästa kvällen någonsin! vrålade Jonas.
Hela gänget himlade med ögonen, för nog visste vi alla att han inte menade det egentligen.
Viktoria reste sig och gick ut på bryggan.
Jag satt kvar med armen runt magen och tänkte på Roger.
Varför blev det såhär?
Allt skulle ju blivit så jävla bra.
Att jag inte har lärt mig, efter alla dessa fester trodde jag att jag hade lärt mig att aldrig förvänta mig något under en fest, det funkar liksom inte ändå.

- Varför slogs ni? Viktoria hade dragit upp kjolen till knäna och tagit av sig flippfloppen och
satt nu och vinglade med fötterna fram och tillbaka i vattnet.
Månen stod nu högt på himlen och lyste upp hela tillvaron, jag kunde se hennes ansikte.
Dels för att hennes svarta hår hängde ner som en gardin framför ansiktet och dels för att månljuset inte var tillräckligt starkt.
- Roger slog mig för att han trodde att jag var på G med Erika. Och antagligen för att han var
full. svarade jag och slog mig ner bredvid henne.
Hur visste hon att det var jag som smög upp på henne, hon hade ju ryggen mot mig?
Trots att jag inte hade förväntat mig det så var jag inte särskilt förvånad.
Hela bryggan vinglade till och utlöste ringar på vattenytan.
- Bara så enkelt? Bara för det lilla?
Jag tittade på henne. Klart man blir förbannad om någon annan kille tafsar på ens tjej, jag förstår honom.
Hon tittade upp.
- Jag blev misshandlad en gång.
Jag fick en impuls att lägga armen om henne men vågade inte ta risken, man vet aldrig med tjejer.
Hon fortsatte:
- Det var förra året, den tiden jag var ihop med Stefan om du minns? Han var världens snällaste
om man gjorde som han sa. Men på Rickys fest, jag minns inte om du var där, så snackade jag
med Ricky när Stefan hämtade dricka och då när han kom tillbaka...
Hon böjde ner huvudet och började dingla med benen.
- Jag var där. Ni bara försvann utan anledning, ingen visste vart ni tog vägen. Vi trodde att du
hade blivit sjuk.
Hon skakade på huvudet och en tår föll ner på hennes lår.
- Han tyckte att vi skulle gå hem till honom så vi gjorde det och han sa ingenting på vägen. Han
gick så tyst med ett hårt grepp om min arm.
Hon tystnade och tittade på mig.
Tårar rann ner för hennes kinder. Jag förstod att något hemskt hade hänt och slog armarna runt henne. Hon grep tag i min skjorta på ryggen och började hysteriskt att gråta.
Många minuter efter snörvel och gråt lugnade hon sig.
- Du behöver inte fortsätta. Jag såg in i hennes isblå ögon och vågade skicka iväg ett leende.
Ännu en gång skakade hon på huvudet.
- Det var bara första gången. Efter det frågade jag om vi kunde göra slut men han bara fortsatte,
i månader.
Hon brast i gråt ännu en gång och höll hårdare om mig.
- Han tror fortfarande att vi är ihop. stammade hon ut mellan gråten.
Bryggan vinglade till och en mörk manlig röst hördes bakom oss.
- Vi är fortfarande ihop.
Nörden, Stefan Lovesson, puttade ner mig från bryggan, rakt ut i vattnet.
Han höll sig alltid i bakgrunden, försökte inte ställa till med bråk eller liknande, han hade alla rätt på provet och var skolans megatönt.
Det var precis den killen som puttade ut mig i vattnet och hoppade efter.
Det enda jag hann tänka var: ”Byxorna hade precis torkat”.

Av: Frida Berglund 8A vt -10