Svettig vaknar du upp från drömmen.Det är inte första gången sen du kom hem som du drömmer denna drömmen. Du fick inte åka hem för att det var slut utan för att du hade tyngt gruppen, du var inte längre smidig och effektiv. Du sätter dig upp och lutar ryggen mot gaveln medan du glider handflatan mot vaden. Det är buckligt men ändå väldigt lent, dina ärr är lena. Med dina grova händer drar du undan täcket och tittar på magen. En gång i tiden var det en helt underbar magen, du hade fått många komplimanger för den. Men nu satt det ett handflatestort ärr på vänster sidan. På din näthinna åker slaget förbi.

 

Du minns hur dem skrek, hur dem beordrade dig att släppa vapnet innan du skulle svimma. Men du minns också hur du aldrig svimmade, hur du höll i geväret och sköt alla som kom i närheten av dig, dina bärare och din bår.

 

Du reser dig upp. Håret är fett och fuktigt när du drar handen igenom. Tystnaden är total även den skickar tillbakablickar på hur det var att ligga där i skyttegravarna och invänta ”eldgivningsodern”. Din gamla uniform hänger prydligt på en galge rakt framför dig. Så gärna vill du ta på dig den, nog plågas du av minnena men ändå. Du känner dig inte längre hemma i det som du en gång kallade ”civiluniform”. Nu är det något du måste ha på dig, din uniform får inte användas när du inte är i tjänst. Visst är det skönt att vara hemma, kunna slappna av. Men det är ju nu du måste ta hand om alla minnen. Du känner dig inte trygg, för ditt vapen ligger inte bredvid sängen säkrat. Inom tre månader får du inte komma i närheten av ett vapen, varför? Ja, det förklarade dem aldrig.

 

Din pojkvän kliver in i rummet och ler, säger att han har saknat dig alltför länge. Du suckar. Han drar igång med ”Jag förstår hur det känns” och räcker dig en hjälpande hand när du ska gå mot garderoben. Du skakar bort den och säger utan att röra en min ”Du förstår inte alls hur det känns”. För han förstår inte, det kommer han aldrig att förstå. När du börjar gå rycker det till i vaden, magen spänns och den så bekanta illamåendekänslan kommer upp igen. Men du biter ihop, du har varit med om värre. Med ett snabbt ryck kommer du fram till stereon och trycker på play.