Haglet smattar på fönsterblecket omväxlande med regn.
Det blåser friskt från fönstret och det ligger en varm och fluffig katt över mina ben.

I tio dagar har jag skrivit om hur mycket jag hatar hemmet. Att jag önskar att praon är slut snart.
Det må vara för att jag har så taskigt humör eller att jag varit sjuk.
Men nu har vinden vänt. Jag saknar ironiskt nog hemmet, redan.
Jobb? Inte så. Det enda jag gjorde dagarna in och dagarna ut var att diska och försöka få Kalle att sitta still.
Men det fanns ett lugn. Det var nästan så att man kände allt pensionärerna hade varit med om.

Från förgrunden och bakåt: Sonja, Lillie, Lilly