Var jag snällare förr?
Det var jag kanske.
Vad jag minns var jag tillochmed blyg.
Redan på den tiden visade jag ingenting.
Mamma tyckte att jag var modig, aldrig blyg eller liknande.
Hur dåligt kände inte min mamma mig?

Jag har nog varit blyg, nu är jag inte det iochförsig.
Inte vad jag själv känner.
Jag förstår om du inte tror på mig, jag förstår om du tänker "alla är blyga någon gång" och så är det säkert.
Men jag känner inte det.

Jag har alltid blivit tillsagd att jag ska tänka innan jag säger någon, det har jag aldrig gjort.
Det första som kommer upp till huvudet lämnar min mun innan jag vet vad jag tänkt.

Ibland är det till min fördel, ibland inte.
Men är det inte så med allt?

Vad du än gör och hur du än gör det som kommer alltid någon störa sig på det.


Jag sitter här och läser på min gamla blogg och tänker på hur jag skrev och varför jag skrev det.
Jag tänker på Suza, jag vet varför det blev som det blev ett tag men varför har vi inte lappat ihop det?
På alla mina inlägg och kärlek och annat skit skrev du alltid en kommentar, jag minns att jag mådde bättre nästan direkt efter dom.
Jag skrev ett inlägg till dig en gång: "<3 Suza, ett hjärta kan inte beskriva hur mycket jag finns här för dig.
Inte tusen hjärtan häller.
Men jag kan kanske visa dig <3"
Det var i Mars i år.


Jag skrev detta i ett annat inlägg:
"Avbytare! Jag hoppar ut från planen och slår mig ner brevid *****.
Jag vet hur det känns kändes det som att det inte riktigt räckte att säga.
Istället berättade jag om när jag gick i trean och var målvakt ute på bandy på skolgården, i shorts och linne.
Jag berättade hur jag knappt kunde röra mig och hur jag fick en boll i ansiktet och halva fejset svullnade upp.
Hon skrattade.
Jag kände hur mycket **** hade rätt om det hon sa.
Det var nog inte bara henne jag fick att må bättre."

Också från mars i år.

Skrev även en kort novell, här kommer en del ur den:
"En gren bryts under min fot.
Jag springer vidare på en snirkliga stigen.
Trillar men reser mig igen.
Granbarren river mig i ansiktet.
Tårarna fräter i dom nyöppnade såren på mina kinder.
Jag kollar framåt och ser skogens öppning.
Springer ut på det öppna fältet och kastar mig ner i gräset.
Hör hur fåglarna flyger i panik bort från mig."

Detta med:
"Starka, uthålliga Frida.
Frida som tål så mycket skit och som inte tar åt sig ett jävla dugg.
Frida som inte har några känslor.
Frida som inte är "kär" i någon.
Det är jag. Enligt er."

Det var inte längesen jag tänkte och skrev såhär, ändå känns det som det var flera år sen.
Var har det tagit vägen, jag saknar det verkligen.

Jag tror att jag trodde att jag hade mer krav på mig, för att passa in och grejer.
Nu har jag inte det.
Jag har mer respekt, det har jag märkt.

Det tål att tänkas på.