Har precis varit på toa efter att ha kollat på YesMan här i min ensamhet.
Men jag funderar.

Vi människor chansar i allt förutom kärlek?
Är det inte sant?
Är det fegt? Eller kanske snällt i den mån att ingen ska bli sårad?

Jag har alltid sagt att om man gillar någon ska man visa det.
Trots det gör jag inte det själv.
Jag vågar inte chansa.

Men allt annat gör jag med glädje utan några som helst förväntningar.
Dricka ur vattenpölar, sno knivar från matsalen.... ja, ni fattar.
Men inte i kärlek.

Alla människor är nog rädda för att bli sårade, dissade och sånt.
Jag med.

Jag har fått ett intryck att alla tar mig som onaturlig, hum... stark?
Men nej, jag är också... känslig... eller vad säger man?
Men inte för alla.
Knappt för någon alls.
Jag var det för Suza. The one and only.

Nästan alla har nog någon som dom kan prata med allt om.

Nu ligger skrivtecknet här och blinkar.
Jag vet inte vad jag ska skriva.

Just nu är jag deppig.
Fast jag har det jävligt bra.
Ska tänka på det, jag lovar.

Å just det, dagens onödigtvetande: Kackerlakor kan leva 9 dagar utan huvud, sen svälter dom ihjäl.